Självfallet har en apostat en tro, sin egen. Men den är inte apostlarnas tro, den gemensamma. Denna apostlarnas tro är det som en VDM, Verbi Divini Minister, vigts och vigt sitt liv att förkunna. Prästlöftena är distinkta. Prästkandidaterna svarar ”ja” på frågan: ”Vill ni stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift, och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten?”
Kan en präst i Svenska kyrkan som sagt ”farväl till Bibelns gud” (lägg märke till att det lilla fina g:et) fortsätta vara präst? Komminister Christer Hugo ställer frågan i sin läsvärda artikel i tidskiften Sans, nr 3/2025) och besvarar frågan jakande. Detta ”ja” är för honom inget självklart svar, får vi veta. Han är ”medveten om att de flesta människor nog förväntar sig traditionell gudstro från en präst”. (aa s 25) , men resonerar han:
”Bibeltexterna finns. De läses högt och omges med högtidlighet i Sveriges alla kyrkor. Dessa texter kan utläggas på ett stängande, förtryckande sätt eller på ett sätt som försöker öppna upp, försöker förmedla något vettigt och användbart för det vanliga människolivet, ge stoff för egen eftertanke. Här vill jag fortfarande se att det finns en kontext som åtminstone på vissa håll är öppen för ett levande existentiellt samtal. Därför kan jag, än så länge, fortsätta som präst. Trots att jag sagt farväl till Bibelns gud.”
Det är enkelt att se att detta är en text som alls inte relaterar till en gudstjänstfirande församling. Det är en text som snirklar kring prästen själv och som försåtligt målar ut andra präster som sådana, som stänger och förtrycker – men inte heller försöker förmedla något ”vettigt och användbart för det vanliga människolivet”. Tack för den!
Som uttryck för prästkollegialitet är detta svepande omdöme rätt svårhanterligt, det måste jag medge. Men Christer Hugo ser sig uppenbart som lite finare än den så kallade högkyrklighet, som kanske främst identifierades av sitt motstånd mot kv*nnl*g* pr*st*r. Alltså vände han detta sammanhang – med dess devota beundran för Bertil E Gärtner – ryggen och gick i stället med i en liten ultrakonservativ luthersk frikyrka! Där inledde han sin prästbana. Han är alltså prästvigd i detta lutherska sammanhang. Sedan prästvigs han ännu en gång av biskopen Lars Eckerdal…
Nu talar Christer Hugo klartext. Han är klarare i sin text än vad Ellen Jakobsson var. Ellen var ute efter andlighet. Det hela blev esoteriskt, men hon sökte det som var lite mer och gjorde det på sitt eget sätt i den feministiska tradition – kvinnomedvetenhet – som formats i vår egen tid. Alldeles egen var hon inte heller. Feministisk teologi bedrivs på detta sätt av många – också om de flesta går under radarn när de mot lönebetalning i Svenska kyrkans predikstolar utlägger detta andra evangelium. (Gal 1:8) Christer Hugo väljer en annan väg, han väljer det moralistiska och terapeutiska men struntar i det deistiska. MT-religion sålunda. Ellen stod för MTD-religionen. Båda varianterna är något annat än apostlarnas tro. (Gal igen, 1:6-9!)
Med denna tro gör Christer Hugo upp. Vi som varit med ett tag inser att han, som förut på egen hand lika många teologiska uppfattningar som vanligtvis kunde förekomma på ett kontraktskonvent nu har lämnat själva konventet och håller sig till profeter ”utanför boxen”. Domprosten GA Danell hade kunnat uppskatta klartexten – även om han funnit handlingsmönstret klandervärt, dvs ta emot betalning från Svenska kyrkan för falsk förkunnelse. Men konsekvensen hade han kunnat se, dvs den kyrkliga konsekvensen. Vacklar grundvalarna för läran, Bibel och bekännelse, blir det så här. Christer Hugo är – som han brukar vara – konsekvent i alla sammanhang, sekt eller Kyrka lika. På Liseberg hade han kunnat få anställning som karusell- och gungskötare. Det är nog egentligen hans rätta element.
Vilka problem håller han sig med?
Teodicéproblemet förstås. Han uppfattar också att det finns motsägelsefulla bilder av Gud samt avskyvärda berättelser. Det är Ingemar Hedenius gamla kritik och om den kunde domprosten Danell ha respekt, eftersom han och Hedenius var gamla studentkamrater, men han tyckte inte att kritiken höll. i sak, inte höll intellektuell klass Pastor Hugo är klar över att Bibeln är sagor och påhitt. ”Det mesta som Bibeln anger som historia är myter och fabuleringar. Israels barns uttåg ur Egypten är av allt att döma en saga. Abraham är en påhittad gestalt. Mose har förmodligen inte funnits i sinnevärlden. Och så vidare. Inte heller evangelierna är historieskrivning värd namnet; deras berättelser är kristen förkunnelse tillkommen många årtionden efter det att den historiske Jesus sägs ha levat. Och evangeliernas historieskrivningar strider i många fall mot varandra. Flera av de brev som utges vara skrivna av Paulus är inte alls skrivna av honom. Förfalskningar alltså.”
Någon del i mig utbrister: Underbart. Underbart att jag skulle få se det sönderfall jag talat om och klargörande att församlingen saknas. Prästeriet är förvandlat till ett personligt projekt på en scen, inte en herdetjänst. Och det finns inte tillräckligt med medvetna församlingar för att kunna hantera när skojarna löper till utklädningslådan och sedan förkunnar det andra evangeliet, det som enklast sammanfattas med det teologiska begreppet ”Vad Fan som helst!” Mediterar man över vad komminister Christer Hugo lovat vid prästvigningen och vad han, lönearbetaren, nu säger, kan man väl bara konstatera att Judas Iskariot inte hade vett att ta bra betalt. Tiderna har förändrats. Hugo har en rejält tilltagen månadslön för att vara – präst! Det är inte oviktigt i sammanhanget.
Det är många nu avdöda präster av det gamla vanliga slaget jag saknar. Det beror som vanligt på ren personlig elakhet, fruktar jag. Hur kul hade det inte varit att låta dem läsa pastor Hugo och besvara frågan vad de nu säger efter läsningen. Jag tror jag vet svaret. ”Varför har du stört min sömn för att plåga mig med detta som jag aldrig kunde föreställa mig i min vildaste fantasi? Detta var ju bara sådana utsikter som illasinnade högkyrkliga målade upp och om dem visste vi vanliga, hyggliga präster som livnärde vår själar genom att läsa tidningen Vår Kyrka och i stort sitta still i Kyrkans skepp, att de var elaka. Pålästa – men ack så elaka. Lägg tillbaka mig där jag var!”
Det kyrkliga livet tycks vara ett känsloliv mer än en sanningslidelse. Att den kristna tron en gång byggde intellektuell kultur kan den se, som läser Band ett av Svante Nordins magistrala verk Filosoferna (Fri Tanke, Stockholm 2025). Men är inte komministerns uppgörelse att räkna in i sanningssökarbranschen och helt OK? Det är nog en fråga som Domkapitlet i Stockholm, som jagade Prällen Ellen, får ta sig an. Själv håller jag före, att jag med goda intellektuella argument kan vara och förbli kristen på det gamla goda sättet. ”Gammal” betyder här ”kyrkligt förnyad”, inget annat. Varför skulle jag då säga farväl till Bibelns Gud? Trosbekännelsen är min bekännelse och jag är stolt över sällskapet jag bekänner tron tillsammans med. Apostlar, profeter, heliga kvinnor och män samt vanliga gudstjänstfirande församlingar i Svenska kyrkan nu och tiderna igenom.
