Fuskmidsommarafton för midsommar är det alls icke. Den infaller med midsommarfton den 23 juni. Jag vet. Jag var född före midsommardestruktionen och firade mina första år på rätt dag. Släpper man Kyrkans år, blir det fel. Och släpper man Kyrkans böcker tycks det också bli fel.
Inte för att jag var en stor anhängare av folkbokföringen, en tillflykt för präster som inte ville eller kunde bygga församling. Men föra kyrkböcker kunde de. Vacker piktur, som man säger. Det fick ta sin tid – och det gjorde det. Den 1 juli 1991 tog Skatteverket över folkbokföringen från Svenska kyrkan och därefter gick det utför, läste jag i tidskriften Fokus. Det kunde man veta. Det finmaskiga nätet blev grovmaskigt centraliserat och många fula fiskar kunde ta sig igenom. På en nivå roar mig detta. ”Statskyrkoprästerna” gjorde betydelsefulla insatser för stat och land. Vi hölls med kyrkobokföringsinspektörer också, skräckinjagande på sitt sätt. Men min vän Bengt Willborg körde inga tricks som andra kunde göra. Han är min vän fortfarande.
År 1991 var jag kontraktsprost och vi samlade kyrkobokföringspersonalen på Kastlösa Stiftsgård för tack och ajö-föreställning. Professor Egil Johansson satte in dem i deras kyrkohistoriska sammanhang. Egil var en lysande pedagog och damerna, för det var just damer, lämnade med högburna huvuden efter denna dag. De höll ordning i statsapparaten. Det hindrar inte min kritik av staten, som uytnyttjade Svenska kyrkans resurser men inte gav något tillbaka, jo, småpengar för kulturminnesvård blev det. Lita inte på mäktiga män, säger Psalmisten.
Hur går det i Skarpnäck? Jag har skrivit några sländor, som ni kanske minns, de senaste den 2 juni, den 6 juni och den 13 juni. Nu väntar jag på årsredovisningen, som jag lovats av min vän den tjänstvilllige kanslichefen. Skarpnäck sysslar med ”normkritik”. ”Vad är det?”, frågar jag med katekesförklaringens ord. Normkritik rakt av är väl rena anarkin? Partiell normkritik – är det kritik av svenska folkets vanor vid midsommar? Då är detsamma som den gamla utdaterade moralistiska kyrksamheten, den som med vedervilja ser på folkliga nöjen som fest och dans. Nu ska väl normkritiken också sättas in mot den som äter sill i midsommar. Klimatnödläget ni vet! Tala inte med mig om alkohol. Alkohol dricker jag inte. ”Nemo saltat sobrius” gäller kring midsommarstången och då faller den aktiviteten också. Normkritiken gör det tristare att leva. Skarpnäcks församling är för den. Går ni på detta? 700 000:- satsar Skarpnäck på kyrkovalet. Vad ska församlingen få för den investeringen? Jag vill nog veta. Eller inte.
I ett blad såg jag ett par manliga fisk-are plädera för rätten att rösta. Konstig liberalism. Min gamle liberale folkskollärare Nils Rubin talade hellre om skyldigheten att göra motiverade, välinformerade val. Fisk-arna slåss för direktvalen. Jag tror att folkpartister oftast är fel ut. Det är sedan gammalt. Jag träffade folkskollärare Axel Henmark i Ör. Det har ni antagligen aldrig gjort. Han var missionsförbundare och jobbade som skolkantor just i Ör.
Jag har varit duktig och skickat en anmälan till Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar. Det finns en del att reda ut. Jag tyckte ni skulle få den för att ha något väsentligt att tala om till ölen snapsarna, sillen, dillen och nypotätera. Jordgubbarna inte att förglömma. Gör dock inte något i min frånvaro, som ni inte kan göra i min närvaro! Gäller alltid!
Dag Sandahl 18 juni 2025
Kvarnstad 6
387 71 Löttorp
sandahl.dag@gmail.com
Till
Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar
751 70 Uppsala
I Svenska kyrkans kyrkovalskampanj finns en affisch/annonsunderlag med texten:
”Rösta för en ljusare framtid. Gemenskap, hopp eller tröst i livets svåra stunder. Vad du än röstar för, påverkar det Svenska kyrkans arbete och gör stor skillnad i människors liv.”
Analyserar vi texten är den på en nivå ett utslag av politiskt språk, men på nästa nivå är det dess utsagor som är oförenliga med vår Kyrkas bekännelse och erfarenheter hon delar med människor, som håller fast vid den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. (Jud v 3). Framtiden, hur den än gestaltas, är Guds och ett kyrkoval avgör på inget sätt framtiden, allra minst som det påstås att det är själva gärningen – röstandet – som påverkar. Det stämmer helt enkelt inte i sak. En paroll som denna hade ett politiskt parti eller en nomineringsgrupp kunnat utslunga. Då hade utsagan självklart problematiseras för så antagonistiskt är det politiska systemet uppbyggt och medborgarna häpnar inte inför överdrifter eller passliga lögner utan genomskådar. Svenska kyrkan, som ordnar valet, kan inte skriva så av dubbla skäl, de politiska och de kyrkliga. ”För sanningen ett värn” är Kyrkans grundhållning, måste vara det. (se sv ps 57:4) Men vem har ansvaret för den lära som sprids offentligt? Kristen tro är något sui generis.
Jag kan anföra Gustaf Wingren: Kyrkan ”vilar odiskutabelt på sändning. Där står en Herre som sänder. Stode icke Kristus där vid kyrkans begynnelse med sin befallning, skulle det icke finnas någon kyrka, varken i Sverige eller i något annat land. Och det är ingen självklarhet att kyrkan skall vara kvar i Sverige för all framtid. Är hon kvar, så beror det uteslutande på att det finns människor som lyder – och lyder Kristus. Annars är hon borta. Men hur skall lydnad för Kristi stiftelse kunna garanteras av en demokratisk ordning? Man kan på demokratisk väg naturligtvis lika gärna komma till beslutet att stryka Kristi stiftelse och i stället etablera den kult folkets flertal önskar. Det demokratiska resonemanget är, när det appliceras på kyrkan, icke ett problemfritt resonemang.” (Gustaf Wingren, Demokrati i folkkyrkan, Gleerups, Lund 1963, s 32)
När det då annonseras som sker är risken att valet handlar om något annat än Kristi stiftelse och att det avgörande blir den kult folkets flertal önskar. Faran är för en reformatorisk kyrka inte ny. Därför behövs alltid ett värn för autenticiteten, dvs läran.
Apostoliciteten är (som framgår av ordet) sändning och biskoparna har att särskilt ansvar för att denna sändning ska fungera både till innehåll och utförande.
Vem ska då ställas till ansvar i de fall Svenska kyrkan kommunicerar ett budskap som inte är kompatibelt med bekännelsen och inte ens klokt till sakinnehållet? Biskoparna i respektive stift – men vad kan de göra för att hålla stiften fria från det falska budskapet om det från ett kansli i Uppsla kommuniceras via massmedia? Har biskoparna ens haft någon möjlighet att lärogranska en kampanj av det slag som nu iscensätts? Faller ansvaret tungt på Ärkebiskopen, dr Martin Modéus? Jag utgår från det – men menar inte, att en ärkebiskop i någon mening är chef för biskoparna. Han är primus inter pares. Då kanske det ändå är rimligt att primärt hålla just ärkebiskopen läroansvarig i en fråga som denna. Eller ska frågan hanteras längre ner i den kyrkliga hierarkin och de kyrkoherdar som anammar annnonsunderlaget anmälas till respektive domkapitel?
Jag överlämnar nu frågan till Ansvarsnämndens bedömning. Eller med Gustaf Wingrens ord i boken Demokrati i folkkyrkan: ”Föreställer man sig, att den svenska kyrkans kris enbart ligger i dragkampen mellan en politiserande folkkyrklighet och en sekterisk högkyrklighet, då glömmer man, att man själv också är något, en stum och lam som nu kallas ut ur sitt gömsle.” (aa s 55)
I öländsk sommarsol
Dag Sandahl
Så långt min inlaga till Ansvarsnämnden.
Jag lägger för sländeläsarna till upplysningen om
Årets midsommarsnaps. Den heter
Vasa 1628.
Först blir man kanon, sen däckad och til slut helt sänkt.
Dagen efter känner man sig som ett vrak.
Glad midsommar!