Detta är ett försök att redigera dagens slända sedan en katt vandrat över tangentbordet och kopierat texten gång på gång!
Problemet med vind är att vinden vänder. Den som tillräckligt länge gått i motvind, får plötsligt vinden i ryggen. Det sker kanske inte utan förvarning, i varje fall inte om man lyssnat på vad SMHI kommit fram till. Vinden vänder också i det ideologiska. Det är då det gamla och vissna, som beundrats som vore det levande, blåser bort. Om det inte samlas ihop först, som det heter i den dystra dikten Les Feuilles Mort, De döda löven, av Jacques Prévert, som blev en sång. Så kommer det att bli med Prideflaggan som pryder biskopssätet Östrabo liksom med de Pridemattor som lagts in i några kyrkorum. Men, antar jag, utan särskilt minnesvärd musik till själva bortforslandet. En präst jag håller högt skrev en slagkraftig analys:
”Att en biskop hissar Pride-flaggan över biskopsgården är något långt värre än det som lagts Ellen Jakobsson till last. Det är knäfall för den verkligt perversa kult den pseudo-religiösa bokstavskulten utgör. Den har inget med förnuft och fakta att göra och mycket lite med medmänsklighet. Det är bara dumt och skadligt för kyrka och folk. Jag kunde själv ha skurit ner den flaggan, om jag varit lite mer fysiskt kapabel. Dock har jag gjort det med ord och det kan väl räknas för något.”
Motsättningarna blir uppenbara. Alla kan se och förstå sammanhangen. Det blir med de stolta parollerna i vår tid som med parollerna och predikokonsten under Upplysningstiden när predikan ägnades ”vaccinet och potätera”, dvs var samhällsnyttig undervisning om vaccinering och potatisodling. Och de som inte applåderar Priderörelsen behöver inte nödvändigtvis vara omänskliga homofober. De kan vara ideologi-kritiker, sådana som tidigare än andra varsnar motsättningarna och ser dem illustrera den gamla kampen mellan liv och död, ljus och mörker. Biskopen jag talade med sa, att han återgått till att tala om ”er vedersakare Djävulen” och inte bara om ”fienden”. Finns det nu en illvillig typ som vill oss ont är det inte konstigt att ont sker.
Kyrkokristendom är radikalare än ”borgerlig religion”, som bekant, mindre välkammad om inte annat. Det visar sig inte bara i förkunnelsen av Evangelium, ett budskap om Jesus buret av Anden till oss, utan också i klarspråket om vårt utsatta läge som människor. Här kan det svikas storståtligt, när kyrkolivet blir just borgerlig religion – och ”borgerlig” betyder just att den inte är kyrklig. Det borde inte vara så svårt att förstå. Jag kan illustrera – för på nätet får man veta så mycket.
Det var storståtligt mottagande av ny församlingsherde. Ni kan få det informationsbärande referatet, så som det återfanns på Facebook:
”Alla de rätta orden och värderingarna. Inget poetiskt lyft utan mer politiska klyschor stapplade på varandra. Ett tal mer passande välkomnandet av en stadsdelsföreståndare i ett röd-grönt politiskt sammanhang än en församlingsherde. Namnet Jesus förekom en gång vid en hänvisning till dagens evangelietext, men mer som dekoration än drivande kraft. Desto mer talades det om Gud-anden som en drivkraft att bryta upp ur förlegade patriarkala och hierarkiska strukturer och samtiden, den röd-gröna politiska samtiden som den tolkningsnyckel som kunde ge mening och sammanhang till något annars förlegat och obehagligt.
Något ironiskt kändes det att vi nyss sjungit psalm 53 och då även vers 2 med orden:”Oförgänglig sanning strålar än i dag från bibelns blad, än i klara drag den målar heliga gestalters rad. Ifrån fäder och till söner genom tidevarven går än ett heligt arv av böner, än profetens röst oss når.”
Men alltså inget om den kristna pingsten, dess ställning i kyrkoåret och dess betydelse för kyrka, kristen gemenskap och identitet. Av denna möjlighet blev det inget annat än en lovsång till Malmö som ett spännande och utmanande mångkulturellt, politiskt sammanhang. Det var där den nye herden såg sin kallelse och uppgift.”
Nu missionerar inte Svenska kyrkan. Kyrkosystemt ägnar sig åt sig självt. Ta Modéus II som exempel. Inte skriver han om Jesus men väl om hbtqia+ och då fattar jag i all enfald at saken handlar om en bokstavssekt. Den som läst Troeltsch (Die Soziallehren der Christlichen Kirchen, Gesammelte Schriften bd 1, Mohr, Tübingen 1912) vet, att en sekt kan vara väldigt stor, storleken har ingen betydelse när det handlar om en mentalitet. Då stod det inte på förrän mothugg kom och det var fd Åke Sturesson, som blivit besviken, eftersom transpersonerna inte uppmärksammats tillräckligt. Det ska dock formuleras dokument – men det har hittills inte formulerats något sådant, inget enda. Vad ska det stå i dokumentet? ”Vi ska vara snälla mot alla transor”? Vi får se. Det arbetas frenetiskt. ”Det är hög tid för att också transpersoner ska veta att vi är inkluderade och inte av vår kyrka utlämnade åt oss själva när världen vänder oss ryggen.” https://www.kyrkanstidning.se/debatt/det-ar-transpersoner-som-star-i-skottglugg
Vän av ordning, jag alltså, undrar i all enkelhet: Borde inte detsamma gälla s k kv*nn*pr*stm*st*nd*r*, som ju utan vidare kan dokumentera av det s k kyrkomötet fattade beslut, som syftar till att marginalisera för att eliminera dem?
Vår vän Josefin de Gregorio skrev ett inlägg på FB: ”Jag kan bli så trött på läget och stämningen i Svenska Kyrkan att jag vill gråta.” En hoper folk kunde inte förstå vad hon menade. Hon lovade att reda ut saken för några journalistkompisar vid något tillfälle. Jag tänkte att det väl vara lika bra att ösa in lite extra material i en dagslända. Skarpnäck? ”Lugn, bara lugn skrek Muminpappan upphetsat.” Det är detaljstudier av lokala konflikter som – med lite pusslande – kan leda till helhetsbilder. Nu är det nog läge för vindspaning. Vinden vänder. Somliga får svepa kappor och rockar om sig. Vi andra får knäppa upp.
Hur eller hur, journalistik är ett kall, somliga förstår sitt jobb så. Då nöjer de sig inte utan murvlar på och lämnar agendajournalisterna åt sitt öde, dvs åt förnedring. Journalistlivet är mer ärofullt än så. Om några av det kyrkliga systemet oberoende journalister börjar ställa sanningsfrågor, frågor om hur det verkligen bortom de fagra parollerna är i kyrkolivet – vad händer då? Och är det just detta som börjar hända? Gråt inte, läs på, läs Dagsländor, ifrågasätt, forska, berätta, skriv. Lögnväsendet vilar på lerfötter, så är det alltid, hur kolossalt det än är.