Thomas Grahl dog natten till Pingstdagen. Alltså kan man skriva parentesen (1957-2025). Jag hade hoppats att han skulle få lite längre och bättre tid under livets återstod, men så blev det inte. Vi visste båda att han var allvarligt sjuk.
Han var en klarsynt iakttagare av Svenska kyrkan och som den tidningsman han var, en riktig en av typ den som har en murvel i sig, kunde han sakligt och osvikligt kommentera eländet på korrekt svenska. Att han varit VD på Berlingska och därefter på Skånska Dagbladet och Gotab tog inte murveln i honom av daga. Jag räknade honom till mina vänner, en sådan som det var intressant att tala med. Vi hade en diffus fortsatt lunchplan, men av den blir inget här i tiden. Äter man lunch I evigheten?
Med Gotab-jobbet flyttade Thomas till Kalmar eller mer exakt till Hossmo och flyttade sedan närmare den norrländska tundran. Norrtälje ska väl räknas dit? Närmare i alla fall. Han hade dock bott i Malmö, så det fanns något kosmopolitiskt hos honom.
I det kyrkliga hörde han till den breda kyrklighet som inte är profil- eller insiktslös utan kan skilja mellan äkta och falsk förkunnelse. Han föll med andra ord inte i farstun, inte i församlingshemmets foajé eller kyrkokansliernas receptioner, när han skulle förses med systemens lämpliga omskrivande men lögnaktiga beskrivningar av folk, fä och företeelser. Han kunde se det kyrkliga eländet. Och han hade näsa för det skvaller som är nyhetsförmedlingens själva puls – utan att denna hållning fördärvade honom till något omänskligt.
På Gotab blev Thomas också chef för Östran. Det var via de gamla redaktionskämparna på Östran nyheten om hans bortgång nu nådde mig. Då skyndade jag att slända. Jag tror inte Torsdagsdepressionen fått ut informationen ännu. Då vill jag gärna vara först. Men jag knäpper händerna och ber att han genom Guds barmhärtighet ska få vila i frid och att hans familj ska orka igenom sorgen och den otvetydiga förlusten. Inte bara deras förlust. Om nu detta är till någon tröst…
