Smällen mot Ellen handlar i första hand inte om Ellen utan om gränsen mellan vad som är kristen tro och vad som är annan tro. Uppenbarligen är inte all tro uppenbarad utan snarast uppfunnen. Svenska kyrkan är inte, så som det socialdemokratiska partiet tydligen gillar att se på sin egen existens, ”en bred kyrka”. Svenska kyrkan är en bekännelsekyrka. Just därför att en medlem inte ställs inför krav på personlig bekännelse är det ett prästerligt ansvar att värna den rena läran.
Ellen Jakobssons gräns passerades och hon har därför begärt att lämna prästämbetet. Vi tar det igen:
”[D]et finns gränser för vad jag är villig att utsätta mig för i kyrkans tjänst.” Hennes ”integritet har ignorerats”. Hennes vänner ”har exponerats”. Hennes ”gränser har inte respekterats.” Hon ”har mötts av en låsning i dogmer som inte är särskilt öppen för Guds närvaro här och nu eller samtidens behov.” Kyrkan är inte ”en trygg plats för den tro jag bär” och slutsatsen är denna: ”Jag vill ta tillbaka min kraft, mitt egenvärde. Jag vill inte längre vara livegen.” Hon ”har viktigare saker att göra!” Hon vill nu vara ”det levande altaret, för Kristus och Gudinnan, Jesus och Freja, visdom och eld, blod och ande, allt får plats.” I ljuset som ”nu faller över de urkristna texterna, särskilt kring kvinnligt lärjungaskap och ledarskap, kring det gudomligt feminina, Gudinnan.”
Kortreferatet räcker, men Ellens brev kan läsas i sin helhet. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/har-ar-mitt-brev-till-biskopen
Frågorna rader upp sig bortom det personliga som rör Ellen och hennes tro. Att hennes tro inte är Kyrkans invanda, kan jag uppfatta. Kanske är det hon står för en variant av gnosticismen – i varje fall i den mening att vetandet – gnosis – går utöver apostlarnas tro, den som förts vidare till oss. Där vi andra ser ett dogma, som hör ihop med budskapet, kerygmat, just för att bevara budskapet oförfalskat, ser Ellen en låsning som inte är särskilt öppen för Guds närvaro. Inte heller öppen för samtidens behov. Jag tror att själva motsättningen går att förstå. Det handlar om synen på uppenbarelsen och prästämbetet. Ellen skulle kunna kunna komma att uppfattas som ett tydligt exempel på vad biskop Anders Nygren sa i sin reservation vid kyrkomötet 1958, det där med ”gnostiker och svärmandar”.
Ellen är inte ensam om att tänka friare och inte unik på det viset att prästämbetet inte bara ger möjlighet att förkunna detta nygamla budskap utan också är den nödvändiga förutsättningen för detta nygamla fnoskeri. Lägg till detta en religionsvetenskaplig utbildning, inte en teologisk, så är manegen krattad för dessa föreställningar från en nygammal föreställningsvärld. Minns att det var i en religiös tid och en religionsblandningsmiljö som kristen tro förkunnades som ett alternativ till statsreligion, folkreligion och de bildades klassreligion, den som bedrevs i korporativa gemenskaper (Mithras, Isis och Osiris). Det kan kallas vishet, men är människors bud och läror, Kol 2: 22-23.
Ellen är alltså inte ensam om sin nygamla religion, inte ens i Svenska kyrkan. Må vara att Ellen i sitt avskedsbrev beskriver sig som ”mer än ett ämbete” och är ”människa, mamma, mystiker dotter av Moder Jord och barn av Anden”, men den beskrivningen tål att tugga på. För att säga det enkelt: Man är inte mystiker bara för att man håller sig till egendomliga föreställningar i en egendomllg föreställningsvärld. Jag känner till en mystiker som aldrig skulle få för sig att beskriva sig på det viset. Han tonade ner sina andliga upplevelser, 2 Kor 12:1-5. Begreppet ”mystiker” är nog alltid något som andra säger om någon andligt erfaren, inte den med erfarenheterna själv.
Självfallet finns det människor med andligt sensorium utanför Kyrkan och där möter en uppsjö av myter. Jag menar att Tolkien hade rätt. Evangeliet är ”sann myt”, sammanfattar det som var aningar och myter i det budskap som är Evangelium, inte ”evangelietext” om man ska vara noga (och det ska man nog). Evangelium – ett budskap som skapar glädje, förståelse, sammanhang och vidare vyer för det är Ordet självt som kommer till oss; det som anats blir uppenbart (uppenbarat). Vi kan säga: uppenbarligen fanns i människolivet aningar om något som gått förlorat. Han som anats kommer nu till oss, Guds egen Son, ”alla konungarnas Konung och alla herrars Herre” (Uppb 19:16) och drar oss in i livsgemenskapen med vår Moder Kyrkan. Ungefär så. Där fungerar Guds gode Ande som påminnare om hur det var av begynnelsen, är nu och ska vara. Då och då överraskas vi att vårt stora sammanhang.
Vad var det som utlöste lavinen i Svenska kyrkan. Magda Wollter hade en tanke om det, vigningen av de första kv*nnl*g* pr*st*rn* var en avgörande händelse. Kanske den avgörande. Beslutet 1958 och vigningarna, 1960, var ödesdigra, så illa hopkomna att saken inte kunde hanteras eller ens diskuteras. Hade Nygren och Wollter rätt, är fenomenet. som nu drabbar den ledsna Ellen. inte obegripligt. Jag håller före, att ersätter man en given ordning med en annan ordning behöver vi inte låtsas så häpna. Om detta skrev jag för många år sedan på begäran en liten traktat. Den har nyligen publicerats igen: https://kyrkaochfolk.se/2025/05/16/en-given-ordning/
Equmenia-pastorer som i sin kyrkas ordning är ordinerade till pastorer blir självfallet inte präster utan prästvigning. Ska verkligen Svenska kyrkans medlemmar, de som uppfattar att de hör till den gamla goda Kyrkan i Sverige, behöva hålla till godo med frimicklare, dvs sådana vars tjänster de inte tidigare velat ha? Ställs den frågan i lokalförsamlingen när pastorn uppträder som präst, blir det fart på speleverket, för sanningsfrågor är numera ohanterliga i det kyrkliga. Så mycket större anledning att ta upp de komplicerade frågorna, grundfrågorna om vad en präst är – men också frågorna hur prästrekrytering och prästformering går till. Ellen tänker sig ju att prästen delvis är privat, t ex på nätet. Det finns sådant präster gör som är undandraget offentligheten, det är uppenbart t ex för den som mött prästbarn. Men någonstans där upphör det vi lägger under privatlivets helgd. En präst är ju livegen och detta var ett bärande argument, men inte avgörande, för celibatet. Tanken på en ”privat präst” i det offentliga är en självmotsägelse, en contradictio.
När Equmeniakyrkans ordförande Kerstin Torkelsson Enlund ska förklara den egna kyrkliga identiteten, heter det: ”Jag tycker att Equmeniakyrkan har en otroligt spännande mångfald. Dels finns församlingar som kanske liknar Svenska kyrkan, dels finns andra i en mer klassisk frikyrklig fåra. Det är en form av ekumenik i sig självt. Det tycker jag har betydelse.” Skulle inte Equmeniakyrkan då kunna härbärgera sina egna pastorer just som pastorer i stället för att exportera dem som låtsaspräster till en kyrka med given bekännelse? Jag tycker Equmeniakyrkan behövs som ett värn för de sina och för att vi andra ska veta vad som är vad. Om de nu ens vet detta i Equmeniakyrkan! https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/equmeniakyrkans-ordforande-om-varfor-samfundet-tappar-pastorer
Jag tittar ut över norra Öland och vördar Livet för att inte bli alltför fixerad vid Svenska kyrkans elände: klimatfrågan, Kyrkans skogsbruk, samerna, utköpta präster och villolärande samt pastorer i en liten kö på väg in i det kyrkoliv de hittills inte varit en del av.”Villkoren i Svenska kyrkan kan se annorlunda ut”, sa ordföranden. Det är ett sant ord och i allo värt att ta till sig. Den insikten motiverar mig än mer. Jag ser inte en frikyrkopastor som något annat än en pastor och blir vederbörande högtidligen en icke prästvigd men väl mottagen, så blir han likväl inte präst. Han blir en från ett annat samfund mottagen pastor men inte en vigd präst i Svenska kyrkan! Detta ska vid behov upprepas och uppenbarligen frågas mera om. Prästeri är något mer än ett personligt projekt, det tror jag mig kunna konstatera. Vad alltså med kallelsen? Och vad om det vi nu bevittnar är mer strukturellt och värre?