Ni har kanske inte David Lindquists uppsats i festskriften till Torsten Bohlin riktigt aktuell för er? Det ska inte räknas till det skamliga i era liv. När boken kom var jag visserligen ett år gammal, men jag hade inte varit döpt ens ett helt år. Forum Theologicum VI,( SKDB:s förlag i distribution med utgivningsår 1949) läste jag inte då. Jag kan inte ens minnas att Morsan högläste för mig ur den boken som kvällslektyr. David Lindquists uppsats heter Kyrka och samhälle, i boken s 151-164.
Författaren tar upp 1100-talet som en kritisk period för Kyrkan. Klostren hade varit ekonomiska centra. Nu träder en borgarklass fram och en stadskultur med handelshus. Kyrkan stod främmande för denna nya kultur. Benediktinerna, ”typiska agrarmunkar”, hade sina starkaste förskanskninngar i det bondska samhälleT och nu ”uppstod en ny människotyp och framväxte en från kyrkan emancipierad kultur”. (aa s 152)
Problemet löstes genom att tiggarmunkarna byggde kloster i städerna och predikade på torgen. ”De voro kyrkans lätta trupper, som förstodo den nya stadsmänniskans mentalitet, dynamiska krafter, införstådda med tidens krav.” (aa s 152) Högmedeltiden kunde uppvisa en social och teologisk enhetskultur, men det blir annorlunda: ”Reformationen utgör både en religiös och en social omvälvning” i en värld av sociala motsatser. (aa s 152)
1600-talet karaktäriseras av adelns frammarsch: ”Bondeståndet var det föraktade ståndet. Borgarna i städerna höll sig bättre uppe men adeln avgränsade sig. ”Adelsmannen skilde sig från folket och kände sig såsom en annan människa med ett annat blod i sina ådror.” (aa s 153) Nu uppträder en ny adelstyp. Den tidigare hade ofta ägt en god teologisk bildning. Den nya adelns livsstil var individualistisk och ”[d]en religiositet, som till äventyrs levde i dessa kretsar, fick ofta en individualistisk-mystik karaktär.” (aa s 153) Adeln börjar emancipiera sig från kyrkolivet; dopen och vigslarna äger rum i hemmen och på herresätena finns huspredikanter. Kyrkolivet var på väg ftån kyrkorummet till hemmen och hemmens vardagsrum.
Pietismen då? Konventiklar skapades där de troende församlades. ”Här har frikyrkorörelsen sin upprinnelse.” Men det var en fromhet som ”i många hänseenden ökade emancipationen från det ordinarie kyrkolivet.” (aa s 156). Allt detta fördjupas under upplysningstiden med en intellektuell överklass i Sverige. ”Religionslöshet likställs med bildning och kyrklighet med obildning.” (aa s 156)
Sedan förändras bondeklassen från att ha varit bygemenskap. ”Genom skiftena förändrades landsbygdens karaktär” och den kyrkliga seden, som varit ett sammanhållande band i den gamla bygemenskapen ersattes av en ny individualistisk bondetyp. (aa s 157) Under 1800-talet ser vi en stor emigration men också ett materiellt uppsving med ”en klass av affärsmän, träbaroner, lanthandlare och fabrikanter, vilka ekonomiskt stego mot höjderna. De var ambitiösa och energiska män, den nya tidens puritaner. I dessa kretsar fick den frikyrkliga väckelsen ett fäste.” (aa s 157)
Författaren ser nu ”den politiskt egenartade allians” som var en allians mellan den antikyrkliga liberalismen och väckelsen. (aa s 157) ”Föreningsbandet var religionsfriheten.” (aa s 158) Till allt detta kommer arbetarrörelsen. ”Eftersom socialismen ville förändra det bestående samhället, som var givet av Gud, måste den även bli en fiende till kyrkan.” (aa s 158-159) Men även om man med rätta kan tala om ”kyrkans skuld till de bildade”, skulle man också med rätta ”kunna tala om de bildades och besuttnas skuld till kyrkan”. (aa s 159) ”Och eftervärlden kommer att förstå, att 1930-talet i viss mån innebär en undergång för den gamla borgerliga kulturen både i Sverige och andra länder.” (aa s 159)
Analysen leder till slutsatsen: ”Den nya sociala människotypen är också (som i medeltidens sociala struktur med skråväsende, DS) en förenings- och skråmänniska.” (aa s 159) Här tänkte jag sluta referatet. David Lindquist ser: ”Prästerskapet har stora svårigheter att möta och nå den nya sociala människotypen”. (aa s 161). Det mest intressanta är att denna socialt verksamma människan i föreningsliv och grupper faktiskt inte längre finns. Den nya sociala människotypen blev konsument och styrd av värderingar och nyheter som aldrig egentligen gick att förstå. De blev självklarheter i våra liv, normaliteter och vi blev endimensionella människor hela bunten. Fänad alltså. Änglarna som med bävan såg skapelsens förvandling och jordiskt stoft som hamnade i Guds himmel för att bo där, kunde kanske också häpna över hur futtigt allt mänskligt liv blivit i vår kultur och hur enkelt frågorna om Sanning och sammanhang förpassats ut i marginalen. Vi uthärdar lögnerna.
Ta Heinekens ölreklam som exempel, festliga människor som skålar i alkoholfritt öl. Alla förstår att detta inte återger någon helst verklighet från krogen, men det är en lögn som passar in i narrativet. Ingen bråkar om detta uppenbart tillrättalagda fromma bedrägeri. Precis som i DDR kan vi uthärda det offentliga ljugandet och tillrättaläggandet – men vår passivitet kan visa sig vara rätt förskräckande, för vi anpassar oss till att det som sägs inte är det som verkligen är. Skenbar verklighet, inte verklig! Sånt oroar mig. Harmlöst kan det tyckas, harmlöst är det inte.
Det finns värre exempel på just ”narrativ”. Jag kan inte genomskåda nyhetssnuttarnas innebörd. UNWRA säger att ingen stulit matförråd i Gaza. Det är israelerna som bedriver krigföring med svälten som vapen. Men om jag varit befälhavare i Hamas hade jag självfallet sett till att Hamas folk fått föda först. Det är mitt första ansvar. Jag hade haft mindre problem med att civila palestinier fått gå hungriga. Deras värde hade främst, för mig alltså, varit propagandistiskt. ”Se vilka elaka och mordiska judar vi hålls med!” Och så hade jag bäddat in mina militära styrkor i civila sammanhang. Detta är inget nytt. Också en svensk bataljonsstab ledde strid från en skola. Det är inte riktigt vad Genevkonventionen säger, men Mao Zedongs militära tänkande underströk vikten av att soldaterna rör sig i folket som fisken rör sig i vattnet. Ungefär så. Nu är jag inte Hamas-befäl utan en enkel konsument av massmedier, en sån som förstår, att ju mer de snackar, desto mindre förstår jag. Vem försöker lura mig och varför?
Det går inte att riktigt veta om det är en som är präst på riktigt jag ser eller om prästen noga besett och betänkt är en ordinerad pastor, som gått i utklädningslådan och i Svenska kyrkan framträder som något han/hon inte är. Det går inte heller att lita på att tre gamla Ärkeplussare har sakkunskap i skogsbruksfrågor. Jag tror dem helt enkelt inte om att ha den kompetensen. Något personligt skogsintresse har de uppenbarligen, jag förstår bara inte riktigt vlket det intresset är. Förstår ni? Är dom i all enkelhet skogstokiga?
Så vart tar mitt personliga ansvar vägen. David Lindquists snabba genomgång slutade i en samtidsanalys som inte längre gäller. Vi lever under andra omständigheter. Men vilka? Vem vill hjälpa oss förstå. De tre gamla Ärkeplussarna ska vi inte hoppas på, för nu gäller det att tänka och inte bara tala, om ni förstår hur jag menar. Reflektion och inte bara reflexer!
Nu väntar jag på mer materal från Skarpnäcks församling, jag har bett om verksamhetsberättelse och budget. Överste Salander ringde och förklarade översten Olofssons aktioner: Jag kunde förstå sammanhanget om jag kollade Jan Guillou, Anteckningar från aftonsången, (Piratförlaget 2025, s 200). Olofsson har kallats in och har tillgång till samtliga telefoner i landet. Han kan alltså avlyssna all trafik i Skarpnäcks församling. Och läsa all e-post.
Ellen Jakobsson borde vara tacksam. ”Jag vill mena att den präst som delar en kollegas privata inlägg med en bloggare, som tar skärmdumpar av privata bilder och delar dem vidare så att de till slut hamnar på en officiell sajt, inte ska kasta sten i glashus.” Nå, Dagsländan 29 april gav informationen. Torsdagsdepressionens bålde reporter kunde gott ha angivit att det inte var vilken blogg som helst utan denna! Inte för inte har ju mitt bloggande fått utmärkelse som ”Årets bloggare”av Torsdagsdepressionen, den sista utmärkelsen i den genren. Sedan fick redaktionen på moppo av Helle Klein. Men nu borde Ellen m fl fatta vilket informationsvärde sländorna har. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ellen-jakobsson-om-sin-anmalan-ofattbart?utm_source=rule&utm_medium=email&utm_custom%5Brm%5D=227163288
