Tristess i ärkebiskopar! Nu tänker de – nytt! Fast det är gammalt tänk och oprecist.
https://www.kyrkanstidning.se/sites/default/files/Brev%20till%20Kyrkostyrelse%20och%20Biskopsmöte%20250524%20%28003%29%20slutlig.pdf
Jag är usel i räkneläran, men nog borde det gå att estimera, det heter så, det klimatavtryck Svenska kyrkans skogar gör nu och i framtiden? ”Det handlar om vad vi som kyrka i Sverige med stora skogstillgångar kan bidra med i det rådande klimatnödläget”, heter det i brevet till kyrkostyrelsen och biskopsmötet. Berätta mer!
Vad de tre gör är uppenbart. De struntar i den remissopinion som kommer till uttryck eftersom denna opinion inte förstått. Skogsfolket i stiften alltså, dvs de stift som förvaltar skog, ”Situationen är ny i förhållande till tidigare målskrivningar. Därför krävs nya prioriteringar. Det handlar inte längre bara om att förvalta gemensam egendom för att i närtid skapa ekonomiska förutsättningar för kyrkans förkunnelse och ärende. Nu handlar det om att förkunna evangelium genom vårt sätt att förvalta det vi fått ansvar för.” Det är väl just detta som stiftsstyrelse och egendomsnämnd i Växjö stift inte fattat, det fattar jag. Men knepet går jag inte på. Det låter fint. Det gör det när katter fiser också. Vi behöver inte ägna oss åt förvaltarskap av det som donerats för evangeliets skull för nu ska evangeliet förkunnas genom vårt sätt att förvalta det vi fått ansvar för – och då finns det bara en möjlighet. Enanders! Skogsutredningen! I bestämd form: Skogsutredningen. Fast det var ju den som kritiserades – i princip för att slå gröna dunster i folk.
De tre bryr sig inte om att argumentera, det märker vi. De stolpar upp eftersom de är så fiiina och talar till oss, allmogen, från sin upphöjda position. De pryder sig med ärkebiskopsämbetet de avgått från och menar, att de har sakauktoritet också som avgångna, dvs föredettingar. I varje fall Antje har skäl att bli lite nervös om stiften inte ställer upp för att skydda rennäringen, nåjden och allt det där i Sápmi. När samer blir arga är det inte lappri. Jag vet för egen del inte på vilket sätt Växjö stift förbundit sig till försoning med de samer stiftet väl inte har så många av? Men de tre vet vad jag inte förstått: ”Alla stift har genom beslut förbundit sig att arbeta för sanning och försoning med det samiska folket. Det gäller att visa att detta inte bara har handlat om ord. Förvaltaransvar och försoning har också materiella konsekvenser.” De nämner inte kv*nn*pr*stfrågan, noterar jag.
Det sista om materiella konsekvenser betyder att det ska kosta pengar, men denna något materialistiska förståelse kontras till något synnerligen ädelt: ”I detta fall är det för oss dock en fråga om trohet till Jesus. I samhällets ögon är det en fråga om kyrkans trovärdighet.” Jag hör till dem som tor att ”kyrkans trovärdighet” inte hänger på metoder för att bruka skogen och påminner om Erik Petréns ord i Bibelsyn och bibelbruk (s 158): Han förhöll sig distanserad till attt ”styrka kyrkans trovärdighet inför ett tänkesätt som ändå inte har behov av evangeliet”.
Men tillbaka till pengafrågan, den var tydligen inte så lappri som det sagts? De tre konstaterar: ”Få kyrkor i världen har sådana ekonomiska möjligheter som vi att göra dessa omprioriteringar. Och få har samma möjligheter som vi att fatta beslut för att solidariskt bära de ekonomiska konsekvenserna av ett nytänkande.” I klartext skriver de att de i sin upphöjda tillvaro inte behöver bry sig om penningar, men inte heller vill reflektera över den skogsförvaltning Svenska kyrkan anförtrotts och jämföra den med statlig skogsförvaltning. Skulle vi inte tala om statens trovärdighet och skogsbolagens? Och vad betyder det att vi aldrig haft så mycket skog i Sverige som nu? Är det intressant att 48% av skogen ägs av privatpersoner? Statliga Sveaskog är Sveriges största skogsägare och äger 14.4%. Svenska kyrkan förvaltar 1.7%. Har jag förstått saken rätt, att de tre skribenterna äger mer statlig skog per person än kyrklig? Omfattas inte statlig skog av försoningen? Och är det så säkert att ”samhället” skulle ha synpunkter på kyrkligt förvaltarskap men inte på statligt ägande? Nej, den ärkefabeln går jag inte på.
Jag noterar perspektivskiftet. I Enanders utredning var ekonomin inget bekymmer, det handlade om någon enstaka procent. Vi som inte trodde den ekonomiska beräkningen inser vad KG, Anders och Antje fattat: det kommer att kosta. Uppvisningsmoral är inte gratis. Men då jämför vi oss vips med andra kyrkor och konstaterar: ”Få kyrkor i världen har sådana ekonomiska möjligheter som vi att göra dessa omprioriteringar. Och få har samma möjligheter som vi att fatta beslut för att solidariskt bära de ekonomiska konsekvenserna av ett nytänkande.” Vad är det argumentet värt i sak, menar ni?
Det är inte lätt för oss materiella sakramentalister, vi som vägrar vara idealister. Vi bär fram bröd, vin och vatten (materialitet) och överraskas av Guds gärningar (sakramentalitet). Det betyder att vi tar det materiella och jordiska på himmelskt allvar. Jag anar att här trots allt går en skiljelinje. För idealister räcker det högstämda: ”Kyrkomedlemmar och församlingar väntar sig förändring. I samhället finns stora förväntningar på att en modig kyrka ska träda fram.” Påhitt, säger jag. Fromsint, högstämt hittepå – sådant som idealister älskar. Fagra ord
Wejryd tonar förresten ner allt. ”Ta er en funderare” blir nu budskapet till kyrkostyrelse och biskopsmöte. Brukar de inte göra det?
Tänk om KG, Anders och Antje fått för sig att skriva om Jesus och bett oss ta en funderare på honom? Skrev de inget om Jesus då? Läs innantill, ta ut satsdelarna: ”I detta fall är det för oss dock en fråga om trohet till Jesus.” Den kan man väl alltid ifrågasätta, främst den egna troheten. Gör inte KG, Anders och Antje det för egen del? Och vad med Jesus? Kan han tröttna på fromsint skitprat?
Till det fromsinta skitpratet hör också det pastor Hagerius nu åstadkommer.
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/equmeniakyrklig-topp-blir-prast-i-svenska-kyrkan
”Både inom frikyrkan och inom Svenska kyrkan finns det många perspektiv på olika frågor. Våra traditioner är teologiskt överlappande.” Invändningen är busenkel. Svenska kyrkan har en klart definierad bekännelse och den är inte reformert, som den i Equmeniakyrkan, med i Reformerta Världalliansen. Svenska kyrkan skrev på goda grunder aldrig under Leuenbergkonkordien. Det gjorde inte Missionskyrkan heller, men jag är oklar över skälet. Vad ”många” anlägger för perspektiv kanske inte är ett avgörande argument för den rätta läran, om man säger så?
Hagerius lugnar oss dock: ”Om någon känner oro över att pastorer blir präster i Svenska kyrkan så tror jag de kan släppa det. Den som blir präst hade nog inte velat bli det om man inte bejakade det nya sammanhanget.” Inte? Möjligheten att få slippa veckopendling, ta stärkande stimulerande cykelturer på väg till den heliga tjänsten, ljus, vatten och värme och möjligheten att slippa sunkig bönhusmiljö och besvärande styrelser med lust att styra pastorn? Så vad är det att bejaka det nya sammanhanget och hur är det då med allt det där ”överlappande”? Pastorn råddar sammanhangen mer än reder ut dem. De stiger in i ett nytt sammanhnag och låtsas likväl att det inte är – nytt och i stora stycken obekant? Orolig är jag minst av allt, det är road jag inte är.
I grund och botten står ett klart. Han är ordinerad pastor och blir inte vigd till präst fast han uppträder som sådan i svenskkyrkliga sammahang efter semestern. Det behöver ni inte undra så mycket över, inte om ni är materiella sakramentalister i varje fall. Vi tänker ju med Apologin till Confessio Augustana i Svenska kyrkans bekännelseskrifter att prästvigningen rätt förstådd är ett sakrament. Vi kan inte utan vidare släppa vår insikt att en ordinerad pastor inte är en vigd präst. Varför skulle vi? Och den som släpper sin oro över allt vad som övergår Svenska kyrkan kan inte vara riktigt klok. Nu påstås att en pastor på motsvarande sätt ska tas emot i Växjö stift… Och den Robert Tjernberg som numera är krönikör har väl ett, som man säger, tveksamt förflutet rent svenskkyrkligt sett. Han ryktar den trojanska hästen. https://www.kyrkanstidning.se/kronika/murarna-mellan-svenska-kyrkan-och-frikyrkan-ramnar
Det räcker inte att sjunga sv ps 373 nu. VI får ta fram 1937 års psalmbok och klämma i med sv ps 175, alla verserna. Detta är vad saken handlar om.
