Det slog mig att dumhet är en grundkategori i den mänskliga tillvaron. Inskränkt dumhet, som blir utsträckt dumhet. Den är självfallet ideologiskt styrd, dvs har försett sig med förmågan att tolka om och tolka bort ovälkomna erfarenheter. Ni tror jag ska ta de nyaste exemplen på stabil medial verklighetsförståelse? Ni kanske hoppas på att jag ska beskriva nyhetsförmedling som en del av underhållningsbranschen, inte som upplysning? Ni förutsätter fördomsfullt att jag ska markera hur liten den stam (”tribe”) är som tribalistiskt träder upp i alla mediala sammanhang? Många är dom inte, det har ni reda på . Bilderburkens clowner som underhåller är fåtaliga, men flitigt förekommande. Rastlösa som en fruktsam kaninhona.
Jag väljer en annan väg för att belysa fenomenet med ideologiskt styrd verklighetsförståelse, en sådan som styrs av dumhet och avfärdar all erfarenhet om den nämligen inte stämmer med fördomarna. Jag väljer Uppenbarelseboken. Den boken avslöjar en del att tänka på.
Uppbarelseboken kap 16 alltså. Ansenliga plågor, men människorna hädade och ville inte omvända sig. En femte vredesskål med samma utfall. Den sjunde vredesskålen med svår hagelplåga – men ingen omvändelse. Modern till alla skökor och skändligheter på jorden var berusade av blodet från de heliga och blodet från Jesu martyrer. Nu har jag i rask takt summerat kap 16 och börjat på kapitel 17. Jag ska tala med min BLK, bibelläsningskompis, om allt detta – som på ett sätt är egendomligt och på ett annat sätt alls inte. Dumheten, orsakad av förhärdelse, härskar. ”Och jag såg på henne med stor förundran.” (Uppb 17:6)
Nog kan vi fatta vad filosofen Diogenes sysslade med när han mitt på ljusan dag gick omkring med en tänd lykta och förklarade att han sökte en människa. Diogenes var en människoföraktare av stora mått. Vi som läser Uppenbarelseboken kan vara mer stoiska än Diogenes. Detta sista var en lustighet för Diogenes var just stoiker. Vi kanske både kan lära oss något av Diogenes och dessutom med hjälp av samtidens idiotier förbättra insikterna om hur det egentligen är. Modern dumhet, men likväl dumhet av gammalt slag. Modern I alla tider alltså.
AI är prisvärt. Vad talade biskoparna om på 1970-talet och vad nu. AI ger besked. Sammanfattningsvis: 1970-talet fokus på tro, kyrkans roll i samhället och interna strukturer.
2020-talet fokus på globala frågor (klimat, migration) , mänskliga rättigheter och interreligiös dialog. Vill ni påstå att AI narras? Det tror jag inte. Det är mänskligt att inte vilja se och inse, alltför mänskligt! Vi avstår från att se vad som sker och vad som egentligen sker i det som synes ske.
Det är köbildning in till Svenska kyrkans betalade uppdrag och tjänster. De frikyrkliga vet att samlas där det finns mat och värme, som min bror en gång uttryckte saken. Per Ewert lyckliggör Frimodig kyrka med att vara kyrkomöteskandidat. Han har nämligen nyss inträtt i Svenska kyrkan för denna saks skull. Min röst kommer han inte att få. Pastor Stefan Swärd har gjort motsvarande operation i Engelbrekt. Det är en självöverskattning som endast överträffas av den som pastor Joakim Hagerius uppvisar på Facebook. Han, som var ledare i det gamla Svenska Missionsförbundet som blev Equmenia, tas emot ”som präst i Svenska kyrkan, i Göteborgs domkyrka. Det känns både högtidligt och hemma – här har jag inlett nästan varje år med ekumenisk nyårsdagsgudstjänst i decennier.
Någon kanske undrar varför jag nu blir präst i ett annat samfund än det jag nyligen lämnade som biträdande kyrkoledare. Men för mig är steget inte så stort.”
Jag hör till dem som undrar – och något helt begripligt svar får jag inte. ”I det som väntar ser jag fram emot att fördjupa och gestalta ett församlingsliv där perspektiv som länge varit viktiga för mig får komma till uttryck: en ”folkkyrklig frikyrka” där mässan och liturgin är centrala och formar en öppen, demokratisk och diakonal kyrka.” Vad är det då han lämnar och vad ger han sig in i? The Rapwoman kanske har skaffat sig klarhet, men av något profetiskt skäl tror jag inte det. En pastorsordination i Missionsförbundet för 30 år sedan och en prästvgning i Svenska kyrkan är inte detsamma. Pastorn blir pastor, prästen blir präst – om det är ett par grundläggande villkor som uppfyllts.
Frågor om Sanning kanske inte står så högt i kurs och om det gamla Missionsförbundet efterhand eroderar (och det gör det) liksom de s k folkkyrkliga stiften i Svenska kyrkan (Karlstad och Västerås för att nämna ett par utpräglade stift – på sin tid malliga över det de trodde var just folkkyrklighet!) Är det kanske inte så mycket att bråka om? Haveriet i Nordmarken och haveriet i Grängesberg där kyrkan, invigd 1974, nu tagits ur bruk. Återkommer strax till den saken. Nå, i denna ekumeniska kökkenmödding ska alltså pastor Hagerius fördjupa och gestalta något han tänkt ut som en ”folkkyrklig frikyrka”. En stor profet har uppträtt ibland oss. Jag tycker att det hela är rätt vedervärdigt. Så traskade jag med systrarna Brunius i Tranås glatt förbi Missionskyrkan på väg till söndagsskolan. Vi svenskkyrkliga var annorlunda än de som samlades där och det är vi nog fortfarande. Waldenströms försoningslära och det där skitviktiga, att de som verkligen kunde lita på varandras egna fromhet och störtade fram i Helga Tref i Uppsala för att utgöra ett ”rent” nattvardsbord när det var nattvardsgång, är avskräckande exempel – men inte orimliga, om man nu tänker missionsförbundiskt.
Vem slår vakt om den rätta läran nu? Ska pastor Hagerius fromsint agera i denna folkkyrkliga frikyrka där mässan och liturgin är centrala och ”formar en öppen, demokratisk och diakonal kyrka”? Varifrån får han allt, pastorn? Det låter så fromt och fint att det ekar tomt i min svarta kyrkliga själ – med goda skäl. Kontraktsprosten Bertil Nordhall hade sin SMF-bakgrund och blev präst efter vigning i Svenska kyrkan. Han brummade fram den stora sanningen: ”Man måste göra upp med sånt där.” Hagerius har ”nyligen” lämnat sitt gamla sammanhang.
Hur kunde det bli så? Den frikyrkliga/reformerta äntringsstyrkan har agerat. Den har inte haft svåra uppgifter framför sig. Missionsförbundare har haft plats i Svenska kyrkan länge, via politiska partier i det s k kyrkomötet och teologiska sanningsfrågor avfärdas enkelt. Fråga vad prästvigningens nådegåva är så blir svaret att de inget är utöver gåvan som ges i dopet och därefter blir det olika tjänster och uppdrag. Inget sakrament som Apologin säger. ”Steget är inte så stort” för pastor Hagerius. Nähä! Inte det? Luther sa till de reformerta: ”Ni är av en annan ande än vi.”
Fördelen att han slipper veckopendling, som han levt med i många år, är att han kan cykla längs havet. Till, ja säg, jobbet. Några problem med enkönade vigslar, kv*nnl*g* pr*st*r, nattvardselementen (nattvardsbröd bakat på potatismjöl och guarkärnmjöl) och alkoholfritt nattvardsvin (”vin utan vin”) behöver han inte ha och kring betydelselösa detaljer som dessa behöver han inte bråka. Märkligt likväl att frågan om prästämbetet dock är den fråga där det ska sorteras i mycket bestämd mening. Jag vet inte vad pastor Hagerius tänker om öl, pizza, rockmuisk och döskallar i frigolit, men där kan han möjligtvis ha lärt sig huka. Men, som han själv skriver. Han tas emot ”utan att behöva vigas på nytt”. Prästvigd är han likväl inte. Han är ordinerad i ett annat samfund och detta måste det kristtrogna folket i Askim, Hovås och Billdal stå ut med och de kyrkotillhöriga i Göteborgs stift betala honom för.
Nå, jag har sett de fd frikyrkliga tidigare. De som jag en sen afton i Jerusalem dvaldes med hade alla prästvigts, men något skavde – så jag frågade. ”Vilka av er är svenskkyrkliga?” De fattade inte. När de fattat, var hälften av prästerna av det slaget. Resten var från frikyrkligheten averterade. Med det allvar som hör till när det blir sen sista afton, sjöng vi på anmodan av en fd alliansmissionare den falska psalmen ”En fader oss förenar”. Det hela var rätt underhållande, må jag säga. Jag har vid behov den sortens bistra humor.
Tillbaka till det folkkyrkliga Västerås stift! Grängesbergs Kyrka är stängd. Avsakralisering skedde den 18 maj kl. 11.00 och för själva avsakraliseringen stod ”Präst Båt Lena Ekman, Prost Per Lerström”. Jag läste på: ”Kyrkan är en tegelbyggnad från 1974 med tillhörande församlingslokaler i Grängesberg.” Som jag minns 1970-talet var det en klart högkyrklig ung präst som hade ett omfattande ungdomsarbete där och han var inte den förste. När det skulle markeras mot den sortens präster, vad åstadkom ni därefter själva? Frågan är fri, bara den är ärlig – och ärlig är den. Borde ni inte bli lite ärliga mot er själva så där kyrkopolitiskt? Vad har ni egentligen gjort med den kyrkopolitiska agenda, som gjort präster håglösa och uppgivna? Aj då, det var just det ni i Arthur Engbergs efterföljd ville – eller inte. Att folk gick på det? Dumhet är en grundkategori och fromhet och dumhet i kombination blir ”frumhet”, i det ekumeniska ”stupiety”. Vi hälsar pastorn välkommen som något han inte vigts till. Semester först dock. Han börjar i augusti. Vi andra läser entusiastiskt Uppenbarelseboken.
