Det hela är egentligen busenkelt: ”Om du ger förtroende till människor som har ett eget driv, då får du en väldig kraft i ett företag. Det skapas tillit och en ansvarskänsla. Jag tror starkt på det.” Det var så Carl Bennet uttryckte saken. https://www.svd.se/a/bmrVev/carl-bennet-ar-pa-forbes-lista-over-varldens-rikaste-ar-inte-oroad-over-tullarna?utm_campaign=newsletter-section-dagens-2025-05-04&utm_medium=email&utm_source=braze
Det är här det där med att ”Kyrkans struktur är personal” kommer in liksom min konfirmationsprästs motto: MPA. Med Personligt Ansvar. I det storskaligt skenheliga där åsiktskonformitet eftersträvas, (givetvis under slagordet ”Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap” ord utslungade av de utestängande), dvs inordnande i ledet. Tyst staffage. Nu kunde man väl tänka sig att Kyrkan skulle beskrivas som en trosgemenskap, vilket den är alla tider igenom om den ska vara just Kyrka? Och denna trosgemenskap slår i alla tider till när människor kallas att bli lärjungar. Då står communio sanctorum uppställd på led.
I mitt idoga tänkande över Svenska kyrkan prövar jag nu tesen ”Svenska kyrkan förmår inte ta det mänskliga på allvar och missar därför det heliga”.
Först tänkte jag att Svenska kyrkan missar det heliga och därmed det mänskliga, men resultatet blir kanske detsamma. Ett lika oheligt som omänskligt sammanhang, där unga killars frågor och invändningar fördomsfullt ska avfärdas (Maria Magdalenas kleresi som exempel) och vanligt folk faiblesse för öl, pizza och högljudd musik ska skamstämplas (Göteborgs dumkapitel medialt tolkad). Den helighet som ryms i detta kyrkoliv är sannolikt hemmalagad helighet, inte himmelsk. Tror jag, tralala. Varför tralla nu? Därför att jag börjar förstå mitt välmotiverade och tilltagande främlingskap i och för Svenska kyrkan. Heuristisk yra sålunda.
Andra har sett hur illa jag passar in i sammanhanget. Minns att om jag idag kommit dragande med min prästkallelse hade inget Pluss vigt mig, och hade något Pluss vigt mig (en tydligt reglerad kyrkoordningsomöjlighet), hade jag ändå inte anförtrotts något prästämbete utan jag hade – med fromma fraser – blivit en del av ”vigningstjänsten”. Vad är då detta för tjänst? En tjänst med förtjänst, ett jobb, har jag förstått. Hade jag undrat över vilken gåva som ges i prästvigningen, hade jag avfärdats som mindre vetande. Vilket är sant. Det var därför jag frågade!
Minns också att jag är en av de få som sparkats som kontraktsprost eftersom det dåvarande Plusset ”inte kunde försvara” (som han sa) att han hade mig som kontraktsprost. Frågan inför vem detta skulle försvaras är fortfarande inte besvarad, kontraktisternas majoritet uttryckte uppskattning. Kontraktsrådet tackade dock aldrig för tio års tjänst. Dåvarande Plusset skrev ett slags tjänstgöringsbetyg, som var vänligt. Redaktören Karin Asmundsson, som skulle vidimera några avskrifter, undrade varför man sparkade någon som fick så vackra lovord. Chefredaktören Janne G på Östran uttryckte förvåning över det förljugna: ett Pluss, som håller lovtal för den som fyller 50, men sparkar festföremålet några månader senare. Min glädje, när bitarna faller på plats och jag ser hur det verkligen är, ska ingen missa.
När jag skickades till Kalmar gällde arbete MPA. ”Jag kastar dom i vattnet och kan de inte simma, hoppar jag i och drar upp dem”, sa prosten Pehr om sina adjunkter. Det var, som ni ser, Carl Bennets hållning och mycket blev gjort. Dopsamtal och söndaglig mässa, undervisning och folkbildning, strategiskt tänkande och teologiska/pastoralteologiska överläggningar, böneliv, själavård, kyrkopolitiska konflikter, byggen av kyrkor och församlingshem – det mesta hölls vi med och höll vi på med. Inte var Kalmar någon pastoral idyll, men en arbetsplats av typ ”ora et labora”.
Växjö stift då? Jag hämtar information på Facebook där Christina Meehan Lång (Lunds stift, TK, övrig präst. 55 och 02) vet att berätta om hur det var på salig biskop Hellströms tid:
”Åh. Vi hade ett gäng Växjökandidater mitt första år på teologen i Lund – skam över deras minne. Efter sin vigningsmässa (våren 1993) då det vigdes kvinnor samtidigt och där mässan dessutom celebrerades av en kvinna spreds följande. De unga gossarna lär ha reflekterat: ”Att ta emot nattvard av en kvinna, är som att ta emot nattvard av en hund.” ”När en kvinna celebrerat nattvard står det en mensdoft kring altaret”. Och. OCH: Dåvarande biskopen – han som kort därefter omkom i en bilolycka – hjälpte sina nyvigda gossar få bort besmittelsen genom att efter vigningen genomföra en RENINGSMÄSSA!!! Biskopen!!!
Jag trodde jag skulle spy när jag hörde det. Det pyr ute i buskarna. Inte nödvändigtvis bland prästerna. De har annat att syssla med, men bland personal, politiker och frivilliga är måttstockarna så skeva att man blir mörkrädd. Det tar nog några generationer till innan allt snedtänkt är borta. Eller inte. Det är en svårartad sjukdom. Särskilt fascinerad är jag av denna upptagenhet av menstruation. Förvisso gammaltestamentligt gods, men dock.”
Vandringsmyterna känner jag igen (några minns hur det berättades om en kyrkoherde i Växjö stift att hans fru inte fick åka med i bilen när hon hade mens) och jag har för egen del alltid förvånats över att myterna så okritiskt kan återges. Eller kanske inte? Intresset ljuger aldrig eller alltid! Men varför kunde inte de som tror att 1958 års riksdagsbeslut rätt tolkar Guds mening med biskops- och prästämbetet hålla rent mot denna Grüelpropaganda, alltså skräckhistorier (med ädelt syfte)? Och vad säger dessa myter om det svenskkyrkliga livet? Vem kan lockas att vara med?
Domprosten i Skara ingår numera i den skara ingen kan räkna; de utköpta Svenska kyrkan stoltserar med. ”Arbetsmiljön” räddas för ett par miljoner. Vad är det för grundläggande fel när vi hamnat här? Den frågan ställer inte Plusset i Skara. ”– Jag känner stor sorg över detta – för domprostens situation och hans familj, över hur medarbetare har det samt över hur församlingsbor känner och tänker om kyrkan. Jag hoppas att alla i det som är nu och det som ligger framför ska kunna vara rädda om varandra och agera med klokhet, omsorg och varsamhet.” Hur vore det om någon skulle vilja vara rädd om Svenska kyrkan, dvs hennes egentliga identitet och självförståelse, som är något helt annat än detta med Plussets ”sorg över hur församlingsbor känner och tänker om kyrkan”. Se till att församlingsborna inte behöver denna sorg, det är väl det vi har Pluss-faktorerna till? https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/nu-ar-domprosten-i-skara-utkopt
Själva problemet i problemen är det gamla vanliga: Det finns logik i galenskapen och en utlösande faktor i allt det kyrkliga är förstås själva rädslans kultur. Det är i denna kultur som det blir självklart att personalisera konflikter. De handlar sällan om sak, oftast om personer – som kan sorteras bort – och så är saken löst. Bortsett från att Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, blir det så här. Men varför skulle vi bortse från denna grundläggande faktor?
Till denna grundläggande faktor kommer förändringen för präster, från ”en klart definierad ämbetsmannaroll till en mer diffus personlighetsbaserad roll” (som Anders Bäckström för mer än 30 år sedan beskrev situationen). Alltså inte primärt undervisning och sakramenstförvaltning utan rådgivning och själavård i första hand. Jag tror ni förstår. Men för 30 år sedan skulle ingen kyrkoherde inför den nya tjänsten säga att hon vill vara ”en trygg punkt i arbetslaget”. (Ölandsbladet 13 maj 2025). Detta är också en fokusförflyttning, från församling till arbetslag och till detta, som är något mer terapeutiskt. Är det – oss emellan – inte Jesus som ska vara den trygga punkten, knappast kyrkoherden? Jag undrar bara. Och undrar också hur alla andra kan undgå att se vilka grundläggande förändringar som vi utan vidare får genomleva eller genomlida. Visar det sig att Magda Wollter hade rätt. 10 april 1960 flyttades en sten och en lavin utlöstes i Svenska kyrkan. Magda var inte så dum, tror jag. Hon såg och insåg.
