Jag frågade några fromma svenskkyrkliga fäder om de bett särskilt kraftfullt för konklaven. Det kunde de inte säga att de gjort, blev svaret. Det gäller för mig också. Jag har egentligen nöjt mig med att be ”ske din vilja”. Finns det då så mycket att tillägga? Men tänka kritiskt kan jag förstås. Det talades om ”the elevation to the papacy of the 267th pope”. Elevationen betyder upphöjelse och är sådant jag ägnar mig åt vid altaret när bröd och vin konsekreras. Men påvevalet är väl motsatt en upphöjelse, påveriet är en förnedrande tjänst eftersom den främste i alla kristna sammanhang är den längst ner? Sist i processionen.
Jag följde inledningen i Sixtinska kapellet. Alla kardinalerna fick inte riktigt till latinet märkte jag. ”Manu mea”, min hand, blev ”muna mea” för en kardinal. Muna är en stad i Mexiko, älvdalska för ”mamma” och ett indiepopband.
Detta sagt kan jag, tack vare en alert och avhållen slände-läsare, dra fram Sam Stadener och hans evangeliepostilla från år 1925, 2 söndagen efter påsk, som det hette dåförtiden: ”Det enda av Herren Kristus godkända skälet till att åtaga sig herdetjänst är att man frågar efter fåren. Den som blir lärare och präst och själasörjare i något annat syfte än att fylla själarnas nöd och tarv, saknar hjärta för fåren. Människorna kunna kalla honom med än så höga namn och giva honom än så stor hedersbevisning, så är och förbliver han dock en lejd eller orätt herde. Han må anse sig själv för en verksam och om sitt kall förtjänt präst, vilken räknar sig tillgodo ansträngning och mångfaldig möda i kyrkans ärenden: han är och förblir dock en orätt herde.”
Finns det inte en del att tänka på nu? Komminister Nils Norrlin kom med Stadeners prästvigningstal i boken Vid kyrkans port. Nils hade kompletterat med några bibelord och frågade. ”Är det inte präst du ska bli?” Jag läste boken och studerade bibelorden. Stiftet hade rekryteringskonferens i Nässjö. Stiftsadjunkterna Henrik Svenungsson och Sven Lenhoff höll i det hela. Så blev det som det blev, men jag sa aldrig att jag ville bli präst. Jag frågade biskopen, Olof Sundby, om han såg en prästkallelse i mig. Jag missiverades till Kalmar. Det kan ses som en rätt logisk utveckling för den i Svenska kyrkan normalutbildade, dvs söndagsskolans Lillklass, Mellanklass och Storklass samt konfirmandundervsning, men detta var inte den framtid jag egentligen tänkt mig. Jag plågade inte min omgivning med att som pojke predika från en köksstol för en tålmodig familj med mammas förkläde på ryggen som prästkappa. Det berättas att somliga gjort så. Jag har inga synpunkter på det – och skulle jag möjligtvis i min svarta själ ha det, tänker jag inte återge vad jag tänker.
Däremot slår Torsdagsdepressionen till. Ledarskribenten Funny lever upp till sitt rykte när hon på podden Makten och härligheten samtalar med Dumprutten i Göteborg. Hon klargör på ett mycket underhållande sätt hur dumkapitlet icke-tänkt i tanke att detta var djupsinnigt tänkt. Ni förstår! https://www.kyrkanstidning.se/node/157845
Den för brott förvunne kyrkoherden Mika Auvinen har liksom hans komminister överklagat och vill att kapitlet ska undanröja sitt beslut. Kyrkoherden är alltför vänlig. Kapitlet borde granskas. The Rapwoman har tydligen anmält jäv. Hon har nämligen den 25-30 mars detta år visiterat Nödinge församling! Men är hon jävig av detta skäl skulle hon väl vara jävig i alla domkapitelsärenden eftersom hon rimligtvis har någon kunskap om de präster/diakoner som ska dömas? Att hon gärna tog fram Kyrkans käraste relik, Pontius Pilatii tvättfat, kan jag förstå – men så kan rimligtvis inte ett Pluss göra. Pluss-sysslan innefattar också det rättsliga. Hon för ju kräkla och den uttrycker jurisdiktion. Om detta tänker jag skriva mer, när jag läst domkapitelsprotokollet, som skickas per post (och då kan det komma idag eller på tisdag…) Kyrkoherden och hans komminister har väl klätt av hela processen och hela kapitlet med konstaterandet att beslutet endast vilar på tyckanden och tyckanden på felaktiga grunder. Hur Ale kommun agerat borde också redas ut. Vilken kommunard har handlagt ärendet och var den grälsjuke som skällde på prästerna och förde saken vidare egentligen helt nykter? Här finns mycket att gräva vidare i. Att Kyrkans Herre gett ett herdeämbete i tjänst åt oss är en omständighet att fundera över när ett Pluss anmäler jäv. Det påminner om en bibelanekdot (för en anekdot måste det väl vara och inte allvar?) – Jh 10:12-13.
I Torsdagsdepressionen läser jag vad gamla missionsförbundspastorer får ur sig. Kontraktsprosten Bertil Nordhall i Gnosjö hade bakgrund i Missionsförbundet. Jag har berättat tidigare vad han sa: ”Man måste göra upp med det där!” Vikarierande kyrkoherden i Hjo kan fortfarande tycka om att besöka Equmeniakyrkan där hennes man är pastor. Vad lockade henne till Svenska kyrkan? Efter en utmattningsdeperssion var det ”öppenhet och mångfald” i Svenska kyrkan som lockade. Komminister i Vårgårda var också utbränd som missionsförbundspastor, men har inte behövt ändra sin teologi. Komministern i Kristinehamn tycker det är lättare att jobba i en folkkyrka för nu slipper han kämpa för att människor som kommit ska stanna i ett sammanhang. En sån som jag, som aldrig valt att bli präst men råkat ut för en kallelse, står fullkomligt främmande för dessa tre djupingar.
Equmeniakyrkan har i sig en baptistisk del som struntar i alla överenskommelser och glatt döper om. Vederdöpare har vi evangeliska avstånd från, det är enligt bekännelsen, som fördömer dem! Att den som ordinerats till pastor tas emot utan prästvigning är orimligt. Att Plusset Dalevi närmar sig Equmeniakyrkan är inte riktigt sant, Bara sant i den meningen att han har sin bakgrund där. Och då hör jag Bertil Nordhalls mullrande ord: ”Man måste göra upp med det där!” För egen del vill jag ogärna se fler waldenströmare som ovigda präster i Svenska kyrkan. De ska helt nkelt och simpelt misstros. De är inte vad de klär ut sig som! Präster är de inte. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/skillnaderna-kollegor-liturgi-oppenhet
Ola Sigurdsons ord om ”Svenska kyrkans minskade engagemang i seriös teologisk reflektion” och ihop med de försämrade villkoren för humaniora vid Göteborgs universitet satte honom på bussen till Oslo. Lätt oklar blir Sigurdson när han beskriver det teologiska intresset i Norge till skillnad från ”det slags prästkrageteologi som odlas i Sverige”. Berätta mera! https://www.kyrkanstidning.se/teologi/mycket-ar-battre-i-norge-men-lunchen-ar-kall
Den 7 juni är det 120 år sedan Stortinget upplöste unionen och Sören Dalevis företrädare J.A. Eklund ville se svensk trupp ge norrbaggarna en omgång, så nog finns det några skillnader att fundera över. En av skillnaderna är förstås att Norge trots allt inte styrts av en absolut statsmakt som Sverige. Är det ett frihetligt drag som skiljer Norge från Sverige? Det kan jag tänka mig. I Sverige har vi 290 kommuner för 10,5 miljoner invånare. I Norge 357 för 5,4 miljoner. Här behöver jag tänka vidare på vad relativ småskalighet betyder för samhälle och kyrka.
Piggt blir det i Lulestiftet där Södra Lapplands pastorat, Tärna församling och Malå-Sorsele pastoat ska bli storpastorat, till ytan stort som Belgien (men utan trappistöl, kriek, belgiska våfflor, fina chokladpraliner, musslor och pommes frites). Det finns, får vi veta, församlingar som har svårt att klara den grundläggande uppgiften – och värre kommer det att bli. Utan skymten av bevis påstår jag nu att detta är alldeles självklart, när fagra ord har ersatt kritisk analys och konstruktiv pastoralteologi. Samtiden är onödig! Men den är och blir alltmer … https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kritik-mot-planerna-pa-storpastorat-i-lulea-stift
Vår vän kardinal Robban visade sig vara ett lejon, Leo XIV. Han är kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* som alla kloka och han är sedan barnsben van vid de kyliga vindarna för i Chicago kan det vara, som vi vikingar vet att säga, helvetiskt kallt. Och detta är både en teologisk, en historisk och en meteorologisk utsaga.