Vad är det som händer? Domprosten i Skara är den senaste att köpas ut. Kyrkorådet saknar förtroende för honom. I sak kan jag inte bedöma, men några grundfel kan jag tro mig ha upptäckt. Så har jag också hela tiden varit emot lokalanställningen. Den är för Kyrkan en främmande, dvs reformert, dvs frikyrklig, dvs o-ordning.
I praktiken har biskopsämbetet i Svenska kyrkan avskaffats. Inte till titulaturen men till innehåll. Detta kan förstås ses som ett resultat av biskopsutnämningarna, när somliga framröstade – men profilerade – kandidater ratats och andra plockats fram. Det politiska syftet var att förhindra, att vi fick biskopar huvudet högre än allt folket. Genom ett antal attribut har sedan Plussarna klätts upp för att dölja själva maktlösheten. Detta blev möjligt genom att ämbetsteologin urholkades. ”Ämbetet är ingenting, vigningstjänsten är vad som gäller”, blev hållningen. Formuleringen ”vigningstjänsten” är lurig. Så kan den säga som menar, att dopet är den egentliga vigningen. Så tänkte inte reformatorerna, som i samklang med Kyrkan kunde se prästvigningen som ett sakrament. (Augsburgska Bekännelsens Apologi, Svenska kyrkans bekännelseskrifter, SKDB Stockholm, 1957 och senare upplagor, s 223). Med dopet som den egentliga vigningen blir prästvigningen en högtidlig examen, de nyvigda applåderas (!) och fotograferas i de fina kläderna. De minnesgoda tappar inte repliken, den som sammanfattar ämbetskonflikten på 1950-talet: ”Ämbetet är ingenting. Kvinnor ska ha det.” Kan det vara så illa, att med kvinnor i biskops- och prästämbetet går biskops- och prästämbetet förlorat och ersätts av något svårdefinierat ”Annat”? Frågar åt en kompis. (I går kväll såg jag i bilderburken en moder som förlorat sin dotter vid terrordåden i London år 2005. Hon uppfattade att hon blivit präst för att kunna smörja sin döda dotters kropp. Smörjelsen hade hon förresten lånat. Jag bleknade. Hur hamnade Church of England här? Och hur såg denna olycksaliga moder på prästeriet, herdesysslan, egentligen?)
Resultatet av ämbetsdebaclet måste bli ett kyrkoliv som förvandlats från det gamla sakramentala till relationism. I det systemet är det relationer som gäller. Det är ett frikyrkligt och i grunden reformert sätt att gestalta kristligheten. Uteslutandet av dem som skadar relationismens grundvärde (relationer!) blir självklart. Alltså behövs arbetsplatsundersökningar för att fastslå att alla trivs – för det har också inträffat, att den gudstjänstfirande församlingen förvandlats till objekt för den numera verkliga församlingens insatser, dvs arbetslagets, de som ska trivas tillsammans.
Den vanliga kyrkgängaren kan bli kyrkopolitiker eller av kyrkofullmäktige väljas in i ett församlingsråd och inse att där händer föga av vikt och värde. Den subversiva kraften hos dem som firar gudstjänst på söndagen har på fiffigt vis kringskurits – och det är också ett uttryck för relationism, inget ska störa de goda relationerna inom underhållningskristendomens strukturer. Underhållningen består mestadels i att de gamla strukturerna underhålls och församlingen förses med underhållning av det slag som erbjöds året innan och året innan och …
Självfallet är funktionalismen relationismens motbild. Det var dåförtiden kyrkosystemet i funktion med sakrament och budskap, prästämbete och Pastorsämbete. Nu var jag lite rolig – för prästämbetet var det man vigdes till och ”Pastorsämbetet” var den statliga folkbokföringen, som insett att kyrkobokföringen gav administrativa fördelar, och till detta en del kameralt. Vad som gav stadga åt vad, kan diskuteras. Men själva pysslet på en expedition krävde ordning och reda och förmåga att tänka som ämbetsman, juridiskt och kameralt. För att det skulle fungera fanns en kyrkobokföringsinspektör! Det är inom funktionalismens ram som prästen får ett kyrkoråd stt rådslå med. Men det finns en obestridlig prästerlig och för den delen biskoplig kompetens. Jag citerar dåvarande arbetssekreteraren Peter Bexell när biskop Bertil E Gärtner, som ordförande för aKF, hindrade ett majoritsbeslut. ”En kyrka med biskopar kan inte vara helt demokratisk!” Det är sant. Jag såg det också i det rikskyrkliga, när ärkebiskopen klargjorde att det beslut arbetsutskottet egentligen ville fatta, kunde han inte acceptera. Ergo!
Den som nu tänker despotiska biskopar och präster i det utgående 1900-talet, tänker fel. Kyrkan styrs inte för stunden utan med längre syftlinjer bakåt och framåt. Herdefunktionen i Kyrkan finns till för denna långsiktighets skull. Det betyder alls inte att kyrkolivet antingen måste bedrivas som en sunkig gemenskap av likasinnade eller som en strikt funktionalism med klerikal makt. Jag tror alls inte detta måste vara alternativen. Det är Kyrkans Herre som åt sin Kyrka gett en herdestruktur, ett ämbete, som inkännande och medkännande ska föda fåren. Föda fåren på Överherdens uppdrag och som Han vill och föda fåren så som dessa kreatur behöver. Det kräver kärleksfull omsorg och sakkunskap. Man kan inte sköta fåren annat än som får, inte som elefanter men inte heller som kaniner, burfåglar eller fiskar i akvarium. Prästen umgås med Guds levande ord och med Guds levande församling. Då minns ni, att diakonissan – en gång när församlingsfolk tog ut sina svängar – suckade och sa: ”Ibland skulle jag vilja önska mig en något mindre levande församling.”
Prästerligt självsvåld har väl Kyrkan i alla tider haft att hantera. Prästerlig håglöshet och bristande känsla/insikt om eget ansvar är mer svårhanterlig och ohanterlig om det inte talas om ämbetet och den nådegåva som under handpåläggning överlämnats. Det som hänt på så vis att så lite kyrkligt händer i det normalkyrkliga är det grundläggande: herdeämbetet har destruerats. Då springer fåren åt alla håll. Jesus sa något i den stilen. (Mt 26:31) Jag citerar en lärd präst i Svenska kyrkan: ”Också om jag inte är en riktig präst, är jag ändå präst på riktigt.” Sug på den!
Tillbaka till Nödinge och Dumkapitlet i Göteborg. Ni kommer ihåg prästerna i sorgligt samtal. De dricker ett par öl och äter pizza och då kommer en vän med sitt band för att spela till tröst för dem. Det är gulligt rakt igenom – som kristendom i praktiken i sina bästa stunder av delat liv kan vara. En grinig gubbe dyker upp och skaffar sig det gräl han vill ha. Upprymd av detta tar han saken vidare till Ale kommun! Ale! Någon kommunard vänder sig till Dumkapitlet och då blir det beslut om varning. Dumprutten, som han kallas, skickas fram, The Rapwoman håller sig undan. Riktigt honett är väl inte detta. Med beslutet utsätts Svenska kyrkan för häpnad och förakt för Dumkapitlet har visat oss en kyrka som praktiserar att tillsammansskapet är en uteslutande tankefigur för det är inte något tillsammans med folk, som gärna dricker öl (kanske en Ale t o m!), kan tänka sig en pizza till ölen samt högljudd musik. Dumkapitlet har markerat sin okänslighet för folket och den hållningen är och ska vara kostsam för en folkkyrka, där vanligt folk uppenbarligen inte ska känna sig hemma. Ska man verkligen kosta på sig att vara med där då?
Nu vill jag försvara Stefan Hiller mot påståendena att hans anfader hette Adolf. Men Hiller är, som Winston Churchill uttryckte saken, av ”den tyska rasen”. Ordnung muss Sein, ni vet. Sådant som präglar vår uppväxt, sitter i. Jag läste presentationen av Hiller. https://www.svenskakyrkan.se/goteborgsdomkyrkopastorat/nyheter/mot-stefan-hiller—goteborgs-nye-domprost Konstigt att det som sägs aldrig ska bli verklighet. Konstigt att det måste sägas då.
Analysera meningen: ”Svenska kyrkan kan verkligen göra en viktig samhällsinsats, vi kan stötta människor, om vi samlar resurserna och arbetar på rätt sätt, säger han.” Den samhällsinsats Dumprutten nu gjort är samhällsinsatsen att visa en irrelevant kyrka. Stötta prästerna? Nej, Hellre stötta människorna, lagom oprecist och till intet förpliktande. Men OM vi gör det ena och det andra och gör detta ”på rätt sätt” (vilket nu det är!) DÅ blir det hela till en viktig samhällsinsats. Jag skulle gärna läsa och analysera Hillers doktorsavhandling. I stort gäller: ”Om inte om funnes, hade myggan varit en ko.”
Den grinige gubben då? Han fick skälla på präster (ett sedan länge närt önskemål i vår svenska kultur), han fick ringa kommunen och klaga på griniga gubbars vis och någon svagsint kommunal tjänsteande tog kontakt med den ansamling stupiditetshandläggare som kan återfinnas på ett stiftskansli. Nog sagt. Och allt detta leder till en för Svenska kyrkan vanhedrande dumkapitelsbehandling. Det blir så när relationismen får råda. Då ska allt störande och stötande väck. Jag tror ni förstår den skrämmande logiken. Jag står för något annat: En levande, folklig Kyrka. Så är jag inte reformert heller, inte heller tysk.
