Han gjorde det inte igen. Han har gjort det för alla tider, en gång för alla: ”hapax”. Och han har uppstått med sin kropp. Andlighet är i denna mening är inget för de finkristna. Jag kollade Nathan Söderbloms Kristi pinas historia (2 uppl SKDB, Stockholm 1928). Med förlov sagt så blir det lika fromt som dumt när tron på uppståndelsen vilar på att Jesus ”återtog väldet i lärjungarnas själar och har genom den och andra svaga redskap befäst och utbredt sitt herravälde i vårt släkte” (aa s 458-459) Tron vilar inte på något negativt, ”på en tomhet, på en öppnad grav, som icke längre gömmer den döda kroppen” utan på något positivt, det där att ”lärjungarnas tro genom ett gudomligt ingripande, ett Guds under, uppstod ur missräkningens och förtvivlans grav till en ny och förklarad tillvaro” (aa s 458)
Jojo. De mer klartänkta kan snabbt fälla sitt gammalkyrkliga omdöme: Kärringatröst. Och följden? En kyrka som ger kärringar billig, tanklös tröst, som låter fin och from men som – närmare besedd – är fagra ord och inget mer. Graven var tom eftersom Jesus uppstått med sin kropp. Det kunde tydligen inte sägas 20 år innan jag föddes! Då säger jag det år 2025: Eftersom Jesus är Guds Son, blivit människa och antagit samma natur som jag, dött och uppstått samt nu sitter på Faderns högra sida med sin mänskliga kropp just där, har vi något att fira de närmaste veckorna och något att fundera över när vi läser dödsannonserna.
Jag har nämligen kommit i den åldern när jag hittar kamrater, vänner, bekanta och gamla fiender på familjesidorna med besked, att de gått all världens väg. Jag har också kommit i den åldern, att jag ibland hör av/om gamlingarna och tänker ”Jag trodde du var död!” Så kan det gå. Men om ni försöker få mig att lämna mina insikter hoppas jag, att jag kan stå era försök emot: Jag tror de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Jag tror att detta nya liv har jag tagit emot sakramentalt och kan räkna också Kyrkan som ett sakrament (som Gottfrid Billing, biskop i Lund lärde stiftet präster år 1912. Kyrkan är nådemedlet (Handlingar rörande Prästmötet i Lund den 10,11 och 12 september 1912, Håkan Ohlssons Boktryckeri, Lund 1912-13, s 65) På påskafton var arvingarna här. De hade kollat en del av min gamla böcker på den nu av mig avhända lantegendomen och hittat en aftonbönsbok jag 4 år gammal fick till min dopdag av min gudmor. Jag är på många sätt inställd i nådemedelshandlingar. Mucka inte med mig!
Med visst eftertryck kan jag sålunda hålla mig med en uppsättning åsikter om hur församlingen ska gestalta sitt påskfirande. Slagordet är självklart: Så mycket uppståndelse som möjligt! Gott om påskliljor på altaret, allt det bästa fram, kör och musik med klass, gärna dop på påskdagen, högmässa förstås med processioner hitan och ditan och lite åthävor kring påskljuset, som i sinom tid blir dopljus. Jag ska inte klaga, men den som tittat lite bakom kulisserna ser ett kyrkoliv som sköts från pastoratsnivå och inte byggs från församlingsnivå. Vem har ansvar för vad? Jag ser samma mekanismer i Svenska kyrkan som jag ser i Försvarsmakten och i sjukvården. Det blir trögt och fantasilöst, det tar tid och blir missmodigt när de som tagit hand om det hela faktiskt inte kan säga varandra ”var inte vår hjärtan brinannde i oss?” när de språkade med Jesus (Lk 24:32). Jag tänker inte vara tydligare än så. Jo kanske ett förargelseväckande men sant konstaterande: Vi har i Svenska kyrkan alldeles för många som inte på djupet vet vad firman tillverkar och inte har en susning om varför.
Plusset Modéus II är tydligt entusiastisk när han intervjuas i Barometern/OT 19 april. https://www.barometern.se/2025-04-18/biskopen-om-uppsvinget-for-kyrkan-manga-ar-nyfikna/ Det är väl denna glättighet han ska uppfattas ha betalt för. Jag, som är mer analytisk i mitt tänkande, förses mest med frågor. Plusset tror att * sekulariseringen nått sitt ”bäst före”-datum. Han ser att när * det är oroliga tider då får vi veta: ”Kyrkan är, och ska vara, en trygg plats dit du kan söka dig för att samtala om din oro och känna att du har ett stöd samtidigt som du får höra om vårt budskap.” Och då kommer hans insikt * migrationen med många nya människor, vare sig de är kristna eller muslimer, är vana vid att leva ut sin tro på ett helt annat sätt oss” (sic!)
Min första fråga blir förstås: Vilka kemiska substanser går han på? För egen del kan jag inte uppfatta ”kyrkan” som en trygg plats, alls inte som ett stöd när jag ställer seriösa frågor (då får man skäll och marginaliseras för att på sikt elimineras). Och vilket stöd ger Modéus II eller Storebrorsan Modéus I till kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* eller h*m*f*b*rn*? Jag inte ens fått datum för det där seminariet vi efter mitt erbjudande biskopsmötet skulle ha om ämbetsfrågan. Är det de s k påskkravallerna för några år sedan som Modéus II tycker är efterföljansvärda exempel på tro i offentligheten? Man undrar.
Modéus II säger att det ”helt enkelt” är så att vårt budskap och det förtroende kyrkan intresserar fler. Helt enkelt är det väl ändå inte? Antalet sökande till diakon- och prästutbildningarna är tre gånger så högt som för tre år sedan. Diakonexperten sa, att dessa hugade på frågan om vilken församling de hör till bara visar upp ett frågande ansiktsuttryck. De lever inte församlingsliv, de ska ha kyrklig tjänst, så är det ”helt enkelt” om ni vill säga något som fördystrar Plussens verklighetsbeskrivningar.
Problemet som det högt respekterade kleresiet i Maria Magdalena beskriver, med unga fanatiska kristna som inte tror på subjektiva sanningar (eller hur man ska sammanfatta) har Modéus II inte behövt hantera eller arbeta med. Det kanske beror på Plussets idoghet? ”I stiftet finns 166 församlingar, jag har idag hunnit besöka så gott som alla och lärt känna väldigt många människor. Jag trivs fantastiskt bra och det är naturligtvis extra roligt idag när intresset för att vara med i kyrkan stadigt ökar, hela tiden.”
Mitt nästa frågebatteri: Den gamla uppfattningen var att ”alla känner apan men apan känner ingen”. Vilka är det som ett Pluss egentligen känner? En biskop har få nära vänner i sitt stift, det tror jag är den dystra sanningen. Ska inte ha heller. Inte heller på Facebook. Biskop Elis Malmeström var god vän med landshövdingen Thorwald Bergquist, det tror jag säger allt. Båda hade trots allt ensamsysslor. Och vad med besöken, vad händer då? För att inte reagera på en biskop som ”trivs fantastiskt bra”. Kan herdesysslan sammanfattas som en form av trevnad/trivsel? Vilken av apostlarna blir då förebild? Inte Paulus i vart fall, 2 Kor 11:23-29.
Nya tider alltså. ”Svenska kyrkan är inte längre en auktoritär verksamhet. Tvärtom handlar det i dag om att kombinera med att förmedla tradition och tro till en ny generation medlemmar”, konstaterar Barometerns intervjuande redaktör. Frågan till tidningens utsände bör ställas: När var Svenska kyrkan ”en auktoritär verksamhet”? På 50-talet när prästerma sades ”döma”? Rune Moberg i tidningen Se konstaterade, att detta var sant. De dömde på fotbollsplanen när konfirmanderna spelade fotboll. Men det var sant bara på det viset, tror jag hans poäng var. Fst jag kan uppfattas vara part i målet.
Påsken då? Plusset bekänner: ”Påsken handlar för mig om berättelsen om hopp, en berättelse om vägen från död till liv. Det är en berättelse om hopp som behövs nu i en värld med kris.” Det kan vara fel på mig utan att det är mitt fel! Ingen får kritik Sör el-överkänslighet t ex och jag är kanske överkänslig eller bara helt normalt känslig inför pretentiöst skitsnack. Plusset pratar i mössan. Påsken handlar inte om ”en berättelse”, inte ens om en ”evangelietext”. Påsken är ett besked om Jesus som är Kristus. Det är Han som banat vägen till livet och den vägen är Han själv. ”Berättelsen om hopp” behövs kanske i en värld med kris, men kollfrågan måste ställas: När var världen inte i kris, det är själva normaltillståndet för och i det som är ”värld”. Det är till denna värld Guds Son själv kommer och saken handlar mindre om vårt behov än av Guds behov att rädda sitt eget, kanske. (Jh 3:16-17)
Nu har ni inte fått något mer om Skarpnäck eller Nordmarken. Ge inte upp. Överste Olofsson och jag är bjudna till överste Salander i Vedborm i afton. Olofsson har lovat nytt kyrkoskvaller med högt oktantal.