”Machokultur, sanningsanspråk och misogynitet” var beskrivningen av ungas (unga mäns?) tro när den beskrevs av det fina kleresiet i Maria Magdalena. De besked MM-kyrkoherden Hillevi Uddenfeldt och och hennes biträde Olle Liljefors gav är något oprecisa – även om det är lätt att förstå själva kollisionen. Väckelser brukar kollidera mot invanda tankesystem och här är det något som kyrkoherden med biträde uppfattar vara ”långt från Svenska kyrkans bibelsyn och tro”. Den lilla finessen, att de två teologie kandidaterna identifierar sin egen syn som Svenska kyrkans är värd beaktande, men jag tar inte upp den saken nu. Jag börjar med anklagelsen att de unga kommer med ”sanningsanspråk”, för de har lärt sig något på nätet.
Då uppstår förstås frågan att om den kristna tron inte i sig är ett gigantiskt sanningsanspråk – vad är den då? Utan att darra på manschetten ska väl varje präst i Svenska kyrkan offentligt och oomkullrunkeligt utifrån sina prästlöften hävda, att Jesus är vägen, sanningen och livet. För detta är varje präst beredd att inte bara lyfta lön utan också ge sitt liv?
Nu har unga människor kommit på just detta sakförhållande. Det blir som det blir i det läget. Förvirrade och ibland förtvivlade föräldrar eftersom de unga nu blivit något som föräldrarna inte blivit – lärjungar. Om några föräldrar uppsöker en präst för att få klart för sig varför deras unge lever i ett land som är dem okänt, kan de möta en präst som är lika oförstående som de själva. De skulle också kunna möta en präst som vet precis vad det är att slås av insikten, att det som sägs om Jesus är sant och att hans kyrka är en ny och spännande värld att upptäcka. Utan kompetent själavård kan detta sluta illa. Vi kallar den unge kort och gott Kurt – och blir då Kurt den glade missionären kan vi veta att hans nit och verkligt – men inte visligt (biskop Tegnér). Det gamla rådet är att tills vidare bevara det jag kommit på som en hemlighet. I lyckosamma fall finns det en präst att dela hemligheten med. Om det är så, brukar tre högmässor kunna avslöja för den som lyssnar noga efter Herdens röst.
Då varsnar vi problemet om vi fått ett prästerskap som aldrig varit med om att poletten trillat ner. Då måste de stå främmande för vad de uppfattar vara ”sanningsanspråk” som kolliderar mot deras anspråkslösa tro. Denna deras lilla tro definierar reflexmässigt andra trosuttryck som ”machokultur, sanningsanspråk och misogynitet”. De har ju själva inte uppfattat det i sammanhanget underhållande, att deras anspråk också är anspråk – fast på en mindre men mer passlig sanning. Också i den gamla tiden utmanades präster och i den tiden visste man att skilja på uppväckta och ouppväckta präster. Jag kan nöja mig med att hänvisa till Bo Giertz’ själavårdsroman Stengrunden. Det finns, oss emellan, präster i Stockholm som aldrig förstått den boken…
Nu kan präster av mitt slag uppbygga varandra med historier om präster, som på alla upptänkliga sätt och vis vill göra den kristna tron havlig. Då måste sanningsfrågan ersättas och den ersätts av känslan. Den kristna tron blir en känslans religion med mycket tal om kärlek och om hur kärleksbudskapet ska förverkligas. Trista präster noterar då att av de som kallas ”kärleksbudet (att älska Gud och människor) har blivit ett budskap. Är det inte skillnad på bud och budskap? Men den gamla människan ägnar sig inte åt att göra den sortens distinktioner så länge allt låter vackert och invändningsfritt. Den gamla människan är en stämningsmänniska och för sådana är ”machokultur, sanningsanspråk och misogynitet” störande element i tillvaron. Så känns det!
I morgonväkten, solen börjar skina över norra Öland, tänker jag att ”machokultur” är ett mer prosaiskt sätt att beskriva apostlarna och att denna apostolicitet har sin spets riktad mot det som kallades – och var – ”fruntimmersreligion”. Haveriet i Svenska kyrkan visar sig när folkkyrkan uppenbarligen inte blivit en jämställd kyrka utan en kvinnokyrka. Det kunde man också plädera för och taktiken var oss väl känd: inifrån erövra och förvandla kyrkosystem till kvinnliga domäner (Elisabeth Radford Ruether). Att prästeriet då måste omvandas till ett kvinnligt yrke i vårdbranschen är lika självklart som att solen går upp i öster. Då kan alla frågor om manlighet (Jordan B Peterson) avfärdas som macho – för de blir i sammanhanget obegripliga. Varför Gud skapat människan manligt och kvinnligt och om det finns poänger i denna olikhet är inte bara en otidsenlig fråga utan olämplig, för den uppfattas värdera människor olika och det går förstås bara att göra på ett håll. Boken med manlighet som positivt förtecken och programförklaring – Manskyrka – har ingen skrivit på svenska. På engelska kan man hitta böcker om fenomenet varför män hatar att gå i kyrkan: 1. det är ont om män i kyrkan, därför går inte andra män, 2. mäns intressen ryms inte församlingslivet, 3. män behöver manliga förebilder, ”fäder i Kristus”. Hoppla! Jag kollade David Murrow, Why Men Hate Going to Church, (Nelson Books, Nashville Tennessee, 2005, s 77-78) Jag tror den kom på svenska och lästes i mer frikyrkliga sammanhang. I Svenska kyrkan var frågorna förvandlade till icke-frågor, informationsbärande nog.
”Misogynitet” är ett slagord med ett slagords möjlighet inte bara att vara slagkraftigt utan också döda all tankeverksamhet. Den andra hållningen är Erik Petréns pedagogiska: ”Det du säger är intressant. Berätta mer!” Det är då resonemangs och slagords begränsningar avslöjas, kanske främst för den som tanklöst använt dem. De håller inte för att utläggas. De är mest till för att utslungas (för att använda Gustaf Wingrens språkbruk, ty Gustaf ”utslungade” meningar och var nöjd med det).
Det skulle förstås vara ohövligt att påminna om en tidigare ungdomlig väckelse i och för Svenska kyrkan, men hövlighet i den meningen kan knappast vara lärjungehållning: ungkyrkomännen år 1909, de med folkkyrkotanken och ”världen evangeliserad i vår tid” – som i Sverige blev ett slagord som förstods som ”kristnad”. Maskulint tänkande, tror jag. Men ”evangelized” sa Mott själv. Och ungkyrkomännen var också ett antal betydande kvinnor, några av dem hör till 1900-talets missionshistoria. Det var denna ungdomsväckelse, lika ensidig som alla väckelser brukar vara, som rann ut i kyrkolivet och gav oss arbetsformer vi förvaltar, men också en oförståelse, som präglar oss.
Ungkyrkorörelsen var trots allt till för Svenska kyrkan, korset stod tecknat på fanan och nationalismen var given och svenska kyrkan var etablerad. Inte statskyrka i okomplicerad mening, kungen var aldrig ”summus episcopus”, de främste biskopen, och på flera sätt kunde Svenska kyrkan uppfattas vara 12 (senare 13) stiftskyrkor, var och en med sin andliga profil. I denna struktur var det mycket som föll mellan maskorna kanske mest för att så mycket uppfattades som självklart. Och det självklara ser vi inte. Vill någon diskutera självklarheter blir det aldrig någon dialog. Där har både bibelfrågan, ämbetsfrågan och frågorna om identitet i stort hamnat. Prästerna är (Wingren igen) ”teologiskt ointresserade”. Är det ointresse eller brister i kompetens trots prästutbildning? Eller är det bara så att vardagens mödor tar överhanden och kyrkolivet hankar sig fram – också detta år? För att inte tala om behovet av att sparka präster, Skarpnäck, Nordmarken som aktuella exempel på hur lokalanställningen slår till. Jag upprepar: jag reserverade mig mot denna ordning. Applåder, visslingar och rop någon?
Jag påmindes om Yngve Brilioth: ”Kyrkan har en viktigare uppgift än att vara tiden till behag. Det hör till hennes plikt att vara till anstöt för varje tid. Inte minst anstötligt är väl just hennes anspråk på att vara bärare av ett budskap, som är oberoende av tiden, till sitt väsen upphöjt över dessa omskiftningar. Då man stundom gör gällande, att kyrkans lära skulle kunna regleras genom majoritetsbeslut, då ju kyrkan är folkets kyrka, så röjer detta den mest häpnadsväckande okunnighet om vad en kyrka är.” (Kampen om Kyrkan. Lund 1937) Vems sida står Brilioth på, de ungas eller MM-prästernas? Hade Yngve Brilioth häpnat nu?
