Jag är fortsatt förvånad . Hur kom det sig att jag alls ville kolla det där med behörighetsprövningar, ett system jag ifrågasatte redan i arbetet med Kyrkoordningen eftersom jag inte övertygats om att präster skulle vara lokalanställda. Skulle inte domkapitlen kolla att saken egentligen inte gällde lärofrågor? Så sades. Så har det inte blivit. Den saken har professor Per Hansson förtjänstfullt belyst.
En annan sak jag drev och – när jag drivit den ett slag – socialdemokraternas starke man Torgny Larsson anslöt sig till – gällde offentlighetsprincipen. Inget skumrask i den nya kyrkoorganisationen!
Skarpnäcks församling leverar nu insikter. Först det där med befogenhetsprövning. Församlingen hyr in en HR-människa. Hon tycks bo i Visby och levererar text till kyrkoherden i Skarpnäck, som skickar texten till Stockholms domkapitel. Då ser jag HR-personen som översåte. Jag trodde att HR, som väl betyder ”human resources” – resurser alltså – och skulle detta vara ett mer inkännande ord än ”personalkonsulent”, skulle då vara en person som visste hur det gick till i det lokala och kunde hantera de mänskliga resurserna – just som resurser. Jag ser inte att det är så. Det kan möjligtvis bero på att kyrkorådets ordförande i Skarpnäck, en poskare som inte pjoskar, ser sig som CHEF och vill sparka komministern. Nå, en HR-konsult som säljer sina tjänster måste självfallet h*r*, alltså mot betalning visa sina färdigheter, de hon försäljer. Så vad kostar hon? Att hon inte kan bita den hand som föder, det fattar jag. Hur många fler församlingar anlitar henne?
Ska jag jämföra med något är det personalkonsulenten på KA 2 i Karlskrona. När alla gett upp inför andras mänskliga svagheter (läs: missbruk) stod han kvar och upprättade människor. Överstarna Olofsson och Salander brukar berömma honom för det och då skålar vi för personalkonsulenten, som för övrigt lärde mig att blanda Pastis med apelsinjuice och ett par isbitar. Han fattade sin dubbla uoppgift: På Chefens uppdrag sköta personalen för att i förlängningen skapa fungerande krigsförband och på det mänskliga planet värna medmänniskor – även om de var iförda uniform. Alltså rörde sig personalkonsulenten bland de människor han tog ansvar för, regementschefen och malajen lika. Det tycks mig vara en avgörande skillnad på denna hållning och en inhyrd HR-konsult på andra sidan vattnet, som blir CHEFENS handgångna.
Nu tar vi Skarpnäck igen och Stockholms domkapitel. Skarpnäcks församling ville inte lämna ut arbetsplatsundersökningen med hänvisning till KO 54 kap 4§. Jag överklagade hemlighållandet för saken gällde inte någons personliga förhållanden. SKAO tyckte emellertid också att materialet skulle betraktas som arbetsmaterial och därför vara internt. Den öppna folkkyrkan tycktes triumfera. Men hade inte materialet skickats till både anställda och förtroendevalda och den 7 november blivit genomgånget med personalen? Då torde kyrkoherden och HR-personen i Visby liksom kanslicehefen och själva CHEFEN, kyrkorådets ordförande, ha läst det ett par veckor tidigare, kanske den 24 oktober. Naturligtvis är församlingens besked riktigt: ”Resultatet delges inte i formellt skrivet protokoll eller annat formellt dokument.” Metoden är densamma som när översåtarna säger sig inte kunna ge ”exakt besked” och därför inget kan säga – fast vi alla fattar att under exakthetens eller det formellas mantel mycket ska döljas. Det ljugs, men ljugs ändå inte… Ni vet vad vi fromma säger då.
Stockholms domkapitel fick nu ta i överklagandet. Det var smockor på smockor. * Handlingen är enligt huvudrehgeln offentlig. * Handlingen är inte ett arbetsmateriel, kyrkoherden har ju börjat ”arbeta med resultatet på sätt som beskrivits av församlingen”. ™ Hela arbetsmiljöundersökningen torde inte innehålla uppgifter om personliga förhållanden. Domkapitlets slutsats blir att ”vissa delar sålunda [kan] lämnas ut.” Så kommer slutsmockan: ™ Någon reell bedömning av materialet har inte gjorts och domkapitlet bör inte som första instans göra en sådan prövning: ”Ärendet ska därför återförvisas till Skarpnäcks församling för nödvändig handläggning (jfr ÖN 2017/05).” Domkapitelsledamoten Lars Jakobsson från Skarpnäck deltog denna gång inte när frågan behandlades!
Den som vill gå till källorna ska veta, att Stockholms domkapitels beslut återfinns i protokoll av den 12 mars paragraf 34, dnr DK 2025-0023.
Ska Skarpnäcks församling nu börja mörka i hela undersökningen och skicka över något maskerat till mig? Då är det möjligt att överklaga och domkapitlet får pröva vad som mörkats. Den uppenbara risken för Skarpnäcks församling är att domkapitlet tröttnar på församlingens trilskande och säger att arbetsmiljöundersökningar är öppna. Överste Olofsson, som kommer till Öland före påsk, ska konsultera sin systerdotter, den förtroendevalda. ”Spionen lägger pussel”, som vi lärt oss.
Det verkar ha varit problem med arbetsmiljöundersökningen från Växjö också, men domkapitlet därstädes undanröjde trilskandet och när jag begärde fram den, kom den prompt. De anställda tycktes nöjda med arbetskamraterna och den närmaste arbetsledningen. Det var på nästa nivå kritiken sattes in. Domprosten i Växjö tycks inte uppskattad efter förtjänst. Det kan antingen bero på att han nödgades ta itu med problem och fick personal emot sig eller på att domprosten inte riktigt håller måttet. Är den första förklaringen den korrekta, handlar det om personal som mot lön och förmåner antingen vill ha fritt valt arbete eller inget arbete alls. Den andra förklaringen styr på person? ”Det bubblar av missnöje inom Svenska kyrkan i Växjö. I centrum för missnöjet står domprost Thomas Wärfman. Flera personer vittnar om en rådande tystnadskultur som gör att ingen vågar ställa upp med namn. En kyrkoanställd berättar hur medarbetarna behandlas och kallar domprostens agerande för ’osunt och oacceptabelt’.” https://www.smp.se/2024-09-20/larm-om-tystnadskultur-i-svenska-kyrkan-skarp-kritik-mot-domprost-thomas-warfman/ Jag bråkar inte om detta. Tror att jag förstår och ÖB Lennart Ljung konstaterade ju redan år 1984 att I 11, Kungl. Kronobergs regemente, Växjö, fungerade väl, men att kompanichefens eller plutonchefens s k timme, lyste med sin frånvaro. ÖB konstaterade: ”jag måste beordra utbildningscheferna att omgående se till att den skulle genomföras”. Citat från tjänstedagboken, som ni kanske minns. Är detta ett allmänt problem för organisationer, – öppenhet, dialogberedskap, beredvillighet till omprövning, dvs chefers obenägenhet för just den sysslan? ”Kommendera manöver1”
Är det uppgifter av det här slaget som antyds i Växjö som CHEFEN kyrkorådets ordförande Cissi Billgren Askwall, HR-specialisten Maria Holmberg och kyrkoherden Pia-Sophia Passmark i Skarpnäck passar sig för och inte vill se i någon tidning, inte SvD, inte DN och inte Torsdagsdepressionen? Det kan jag förstå. Just därför är offentlighet för handlingar huvudregel inom Svenska kyrkan. Betyder inte det att helgonglorior som hamnat på sned kommer – till andras förtjusning – att kunna beskrivas? Jodå. Det ger en kärkommen anledning att återvända till ett grundläggande paulinskt-augustinskt-lutherskt försanthållande. En kyrkokristen är ”simul justus et peccator”, på en och samma gång rättfärdig och syndare. Detta kan som bekant de reformerta inte hantera. De hanterar synd-problemet genom avgränsning, så i Genéve på 1500-talet, så i den svenska frikyrkligheten. I en reformert tankemodell ska opassande folk bort och HR-människorna blir renhållningspersonal. För en kristen Kyrka är detta förödande. Folk är inte dumma! Vem vill vara med i en uteslutningsgemenskap? Fniss, fniss!
Varför fnissar jag? I brist på bättre. Men medge att begreppet ”uteslutningsgemenskap” är välfunnet. Då förstår ni villigheten att göra sig folk kvitt och lusten att marginalisera för att eliminera. Och självfallet förstår ni också varför detta ska hemligstämplas.
Jag har nu tre (3) gånger frågat ett annat domkapitel om anmälningar mot en kyrkoherde. Domkapitlet därstädes har inte svarat. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, för en anmälan är en inkommen handling och därmed offentlig. Själva anmälan i sig är informationsbärande för den som vill komma åt vad som händer under ytan. Nu har jag inte nekats att få läsa handlingen. Jag har bara bemötts med tystnad. Sådant borde väcka misstankar hos fler än mig.
Ni, som tänker att en pensionist som jag hinner läsa mycket, till er vill jag bara säga att doktorsavhandlingarna som domprostarna i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborg, Karlstad, Härnösand, Luleå och Visby knåpat ihop, har jag ännu inte läst.