Ewa Lindqvist Hotz doktorsavhandling från Åbo trycktes i mycket begränsad upplaga för den skulle lite uppdaterad komma som förlagsprodukt. Nu finns den i sinnevärlden. Faran ropar mitt namn! Lydia Wahlström som politisk teologi. (Bokförlaget Korpen, Göteborg 2024) Det är klart att rubriken leder till frågor. Hur kan en person bli till ”politisk teologi”? Jag har inte riktigt övertygats av de svar författaren, Hotlips, som hon var känd som från Seglora Smedja (ni minns kanske inte Seglora Smedja, men den torgfördes med substantiella bidrag från Stockholms stift som något som skulle bli betydligt större än Torsdagsdepressionen), ger. Om man med utgångspunkt från Lydia ställer vår samtida fråga om kristen tro och politik kan jag fatta – men att hon därmed skulle bli ”politisk teologi”, det ter sig mer apart.
Avhandlingens 463 sidor sönderfaller i tre delar: prefiguration, konfiguration och refiguration. Det är akademabelt så det förslår. Nå, jag har läst och tenterat Lydias bok om Olaus Petri och läst henne lite här och var. Det var ju Lydia som KG Hammar missade, när han skrev sin avhandling om Kristendomen och vår tid, dvs liberalteologerna (det fick han på moppo för av sin fru Inger…) Och Lydia slogs för kv*nnl*g* pr*st*r. ”Så tidigt som 1907” hade Lydia profeterat om reformen. I själva verket var året 1905 med en artikel i tidskriften Dagny. Det hade Hotlips kunnat se om hon studerat den bok Dagny Sandahls son fått ihop, Kyrklig Splittring, (Verbum, Stockholm 1993). Då hade hon kunnat följa upp Lydias artiklar 1923 och hennes kostliga artikel i Hudiksvalls Nyheters Revy 6 juli 1938.
Rätt är att Lydia egentligen inte drev ämbetsfrågan (avhandlingen s 117). Men är Hotlips fråga vetenskaplig, frågan om det var en besvikelse som gjorde att Lydia inte agerade mer – eller ägnade hon sig åt annat – och rör vi oss i mellankrigstiden verkligen i en tid ”som utmärker sig genom de kyrkliga ämbetsbärarnas stigande anspråk om kyrkoinstitutionens särskildhet och ämbetshierarkins auktoritet över människors tro och leverne” – ? (avh s 117) Var det verkligen så? Jag skulle vilja se mer handfasta belägg för det påståendet. Det blev ingen (statlig) ämbetsreform för det kyrkliga år 1923, det har jag fattat. Men var detta år 1923 ett ”utslag av kyrkorenässansen, den teologska nykonservativa tendens som då fått fäste i Svenska kyrkan.” (avh s 118). Det tror jag faktiskt inte! Och den bild av Svenska kyrkan som Lydia förmedlade ”på ett smart, intresseväckande och underhållande vis… som mer eller mindre kidnappad av ett världsfrånvänt prästerskap”? Här kunde nog Hotlips ställt några frågor till Lydia och analyserat 1920-talet lite djupare. Hur var det med Barths kommentar till Romarebrevet, var den inte Karl Barths insatser som – efter de leriga och blodiga skyttegravarna i Europa – knäckte den liberala teologins optimistiska syn? Och kunde inte Hotlips fördjupat sig i Lydias väl dokumenterade prästförakt? Var det fadern, kyrkoherden i Barkarö, hon gjorde uppror mot?
Nog hade det varit möjligt att kolla några arkiv, Söderbloms, Eidems och Brilioths i Riksarkivet t ex för att undersöka brev från den flitiga brevskrivaren Lydia. Det hade kanske räckt med ett besök på Kungliga Biblioteket och en koll på Lydias papper. Hur uppfattades Lydia av kyrkoledningen och vad skrev hon och vilka frågor drev hon i brev till ärkebiskoparna? Kanske var de helt ointresserade av hennes då rätt nattståndna liberalteologi?
Ni vet nog att Lydia gick fram som en slåttermaskin i de kvinnliga studenterna (och gymnasisternas?) sänghalm. Jag säger inte så mycket om att hon var lesbisk. Jag har själv en lesbisk vän som är kv*nnl*g pr*st och så lesbisk, att det enda jag kan bjuda när hon kommer är flatbröd med flatrökt skinka. Då förstår ni graden av lesbiskhet. Det är inte i avsnittet ”Händelser i horisontalläge” dessa aktiviteter beskrivs (avh s172 ff). Då är det psykoanalys saken gäller och Hotlips ”estimerar” att psykoanalysen tog flera hundra timmar (avh s 176) genom att göra en överslagsberäkning. 45 veckor per år och fyra timslånga möten per vecka under 3 år. (avh s 384, not 381). Estimeringen verkar vetenskaplig, men är den det?
Hotlips redovisar och skriver mycket om hur ivrig Lydia var att få cykla. Jag fattar inte riktigt kopplingen. Politisk teologi ute och cyklar? Lydia är för gymnastik också. Hotlips ”ser det inte som omöjligt” att Lydias morgongymnastik skedde till Radiokaptenen (senare Radiomajoren) Ugglas kommando. Att Barbro Alving – ”Bang” – inte till fullo förmår uppskatta Lydias egenheter, minns jag från boken om Bang av Beata Arnborg. ”ett fruktansvärt förljuget Oxfordpetrifikat”. (Beata Arnborg, Barbro Alving. Krig kvinnor och gud, Atlantis 2010, s 106). Hur får man för sig att göra politisk teologi av ett petrifikat? Men det går nog– om man har fantasi nog att låta sådant man inte ser som omöjligt gälla för – vetenskap. Det går an i Åbo, tydligen.
Motsättningen mellan Lydias ”kristen på egen hand” (avh s 222) och den kyrkokristendom som kommer till uttryck i den klassiska En bok om Kyrkan markeras, men om den skarpa motsättningen går här – och det gör den nog – hade det varit av intresse att få en analys av hur den gamla liberalteologi, som tänktes ha stupat i första världskrigets skyttegravar, likväl lever och styr händelser också i vår tid, kanske nu mer verkningsfullt än på länge. Hotlips: ”Jag betraktar Braws artikel En bok om Kyrkan på nytt (i SPT 2022, inte närmare preciserad, DS) som ännu ett uttryck för tendensen inom teologi och kyrkoliv att överbetona kyrkan som ’Kristi kropp’ till förfång för verkliga mänskliga kroppar.” (avh s 422 n 614, se också avh s 14). Ännu? Verkliga? Betydde ”kyrkorenässansen”, som Hotlips benämner fenomenet, ”ett tillbakadragande från samhället”? (avh s 406, not 518) Här uppfattar jag att Hotlips fabulerar, styrd av fördomar, inte på inläsning av materialet.
För att Lydia Wahlström ska kunna bli politisk teologi behövs både Løgstrup och Wingren. Nu är Løgstrup och Wingren oense på ett intressant sätt. Løgstrup funderar över etiska krav på de sociala normerna, Wingren över evangeliets kritik av normerna. Jag antar att detta beror på att Wingren är en politisk oskuld och en idealist, som konstruerar den verklighet han ser sig kunna hantera. Ungefär så. Minns Greta Hofstens ord till mig: ”Gustaf förstår sig inte på politik.” Det har Hotlips också kläm på. Gustaf Wingren är ”apolitisk” och det visar sig i att han var i Tyskland år 1938 och ”likgiltig inför de samhälleliga omvälvningarna 1968”. (avh s 418 not 578) Här blev jag munter. Hur Gustaf Wingren skulle vara fyrbåk inom politisk teologi ter sig då förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Jag var med i Lund 1968 – men 10 år ofödd var jag inte i Tyskland. Att svenska teologer skulle studera också i Tyskland vet jag dock. ”Du tror väl inte att vi var nazister heller”, som prosten Hellström röt till sin son Jan Arvid, när saken kom på tal.
Kunde inte alternativet till ”politisk teologi” i all sin enkelhet bara vara ”teologi” och som all klok teologi handla om himmel och jord och allt däremellan? Sliter med frågan! ”Tyrann” och ”maktmänniska” beskrevs Lydia som. Hotlips har fått fram de dragen, som vi kanske kände till efter Ingrid Pärletuns bok Lydia Wahlström, (Historiska Media, Lund 2018). Det är inte människor med dessa Lydias kvaliteter som bygger gemenskap, det är min bestämda uppfattning och jag respekterar den.
Det krävdes tydligen tre professorer ”för att fostra mig till forskare”, skriver Hotlips och tackar dem (avh s 323). Av diskretionsskäl nämner jag inte dessa tre vid namn här. Hon tackar också dem som hållit hennes ekonomiskt flytande under 10 år. Forskarvänliga anställningar möjliggjorde en ambulerande livsstil (Stockholms stift, Sofia församling, Nacka församling och Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd) samt forskarstipendier från Åbo Akademi, Julius Polins förfäders minnesfond samt Svenska Litteratursällskapet i Finland. Dessutom är Hotlips ”oändligt tacksam för möjligheten att färdigställa boken inom ramen för min tjänst som präst och domkyrkolektor i Karlstads pastorat”. (avh s 324-325
Får jag påminna om att jag vid två tillfällen besökt Lydias grav i Rogslösa. Lydia och Anna hade lovat varandra evig kärlek, men så kom Gideon Danell i vägen och det blev krångligt. Lydias grav ligger bredvid Annas och Gideons. https://www.youtube.com/watch?v=2gyNXO94BL8 Om ni kollar klippet märker ni att det inte nämns att Lydia hade en mamma. Intresseväckande på sitt sätt.
