Jag ska inte bråka med professor Sven-Erik Brodd, som skrivit i boken Margit Sahlin, men lätt uppsaliensiskt respektlöst är det att skriva lunda-professorn Gustaf Wingrens namn ”Gustav”. Man kan självklart göra som Brodd, uppfatta att det Margit Sahlin brottas med i praktiken gäller just prästämbetet. Men om Margits krav egentligen, oavsett lösningen, handlade om jämställdhet mellan kvinnor och män i Kyrkan, Margits utgångspunkt, vad gäller då bortom sofismerna och det akademabla? Professorerna Birger Gerhardsson och Ragnar Holte höll i bibelkommissionens penna, men svaret är kommissionens:
”Kravet (på jämställdhet, DS) har i ett visst avseende och på ett sätt tillgodosetts genom reformen 1958. Men denna reform har å andra sidan karaktären av ett provisorium; det som har skett genom den är endast att kvinnorna fått tillträde till ett ämbete och ett ’rollsystem’, som ursprungligen utformats för män. En sådan punktuell inbrytning i ett system, som i övrigt – uppifrån och ända ned – är ett oförändrat arv från det gamla manssamhället, kan inte betraktas som någon tillfredsställande lösning av problemet ’man och kvinna i Kristi kyrka’. Det skulle behövas en betydligt mer flexibel och differentierad ordning för att till fullo kunna uttrycka ’mäns och kvinnors fundamentala enhet i Kristus i hela mångfalden av sitt liv tillsammans (låt vara att den nuvarande ordningen gör detta bättre än den gamla)’.” Bibelsyn och bibelbruk, Håkan Ohlssons Förlag, Lund, 1970, s 127)
Gerhardsson och Holte uppfattade inte att prästämbetet steg för steg transformerats och blivit ett kvinnligt vårdyrke. Tillbaka till Brodd, som påstår att Ruben Josefson ”aktivt verkade för den förändring som kom till stånd 1958” (Margit Sahlin-boken s 214). Går vi till läggen på 1940-talet är inte detta Rubens, men inte heller Ingmar Ströms, hållning. När exakt skiftade dessa tu fot? – det borde undersökas. I övrigt tycker jag att teckningen av ”den ensidigt maskulina prägel vårt kyrkoliv lider av” (Brodd s 218, Sahlin, Dags för omprövning, s 93) blir sned/skev. J jag som gick i söndagsskolan uppfattade mest kvinnor i de kyrkliga sammanhangen. Jag var inte ensam om den upptäckten. Att en del manliga präster också var ”ena riktiga kärringar”, stod klart för många.
Även om Sven-Erik Brodd analyserar rätt, dvs att det kvinnliga ämbete Margit tänker sig (och gestaltar i den nya kvinnliga prästdräkten! DS) egentligen, ”oavsett vad Margit Sahlin kallar det” … ”är helt enkelt fråga om ett prästämbete” (aa s 223) borde för oss återstå frågekomplexet vart allt tog vägen för det kyrkoliv vi nu ser. Detta ville Margit Sahlin alls icke!
Adam Hirshals Illi, biträdande församlingsherde i Malmö pastorat, har skrivit ett tankeväckande men sympatiskt inlägg efter den rörelse kleresiet i Maria Magdalena församling i Stockholm redovisat på Facebook. Adam ser ”en väckelse i ordets rätta bemärkelse”. Adams precisa fråga lyder: Vet vi inte vem vi tror på? Svenska kyrkan står i en tradition där svar kan avges, förstår jag. Frågan om ämbetet dyker upp. Adam skriver: ”Den stora majoriteten av världens kristna tolkar prästämbetet på detta sätt. Det är vi som har en avvikande åsikt, som borde ge oss in i matchen och argumentera teologiskt utifrån skriften och traditionen för kvinnor i prästämbetet. Om vi själva är övertygade borde det inte vara så svårt. Jag är själv övertygad om att kvinnor kan kallas till präster (om någon undrade).” https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vet-vi-inte-pa-vem-vi-tror
Vi ska alltså tro att det politiska beslutet 1958 är – teologiskt? Och sålunda ska vi inte tro Biskopsmötets bibelkommission, den som kom fram till att aposteln Paulus undervisning i 1 Kor 14:37-38 ”har Herrens kännetecken, är genuin gudsordsförvaltning av en som är Herrens apostel och har att förkunna Herrens vilja”. Och att Paulus ”i sak har täckning i evangelietraditionen för vad han här säger, framför allt i berättelserna om Jesu praxis, förefaller ovedersägligt.” (Bibelsyn och bibelbruk, 1970, s 122). Ställd inför pastor Illis övertygelse övertygas jag inte – kanske mest för att ordet ”övertygelse” så lätt blir ett överord. De flesta präster i Svenska kyrkan är nog i egentlig mening inte övertygade om 1958 års beslut, inte pålästa i denna fråga, som definieras som ”en icke-fråga”. Om sådana går det nog inte att vara just – övertygad. Och Biskopsmötets bibelkommission? Övertygad eller bara ”inte emot” (förutom Erik Petrén).
Lena Hallengren är fallen från den på sin tid berömda prästsläkten Hallengren och ska nu gå in i kyrkopolitiken i Kalmar. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/lena-hallengren-gar-i-kyrkopolitiken
Vi får en ny självbestämning – ”folkkyrkokristen”. Jag förstår:
”Hon beskriver sig själv som en folkkyrkokristen som är döpt och konfirmerad i kyrkan.
– Man är inte där så ofta, men i viktiga faser i livet och när man behöver den gemenskap som finns där. Då känns det som att kyrkan varit rätt plats att vara på.
Vad har du för relation till andlighet och kristen tro?
– Den frågan är lite svår att svara på. Jag tänker att det finns något som är större än en själv, utan att definiera så mycket mer. Sedan är kyrkan gemenskap, det som vi gör tillsammans i kyrkan.”
Puristen i mig noterar satsdelarna. Vi gör? Men är det inte Gud som gör? Och är inte förändringen från Gud till oss avgörande viktig? Jag noterar, eller snarare puristen i mig, att det är ”så stort och tryggt” när Kyrkan, dvs biskop Budde, vågar protestera mot president Trump och ”högervindar”. Det kanske visar sig i kyrkovalet i höst att de nya skiljelinjerna går mellan Trump och Budde i Washington och att vi som bor i ett annat land och hör till en annan kyrka än dessa två ska rösta utifrån deras batalj. Ett buddistval sålunda för trumpen ska väl ingen folkkyrkokristen vara? Kanske har puristen i mig rätt när han väser: ”Så måste det gå när Deutsche Christen står fram mot Bekännelsekyrkan, då på 30-talet i Tyskland, nu på 20-talet i Sverige.”
Nu undrar jag om det är sant att ”vi lever i en osäker och otrygg tid då kyrkan kan spela en viktig roll för många” och att Lena Hallengren just därför ger sig in i kyrkopolitiken, nu när hon har mer tid. Det är väl minst lika troligt att ett statsbärande parti vill ha koll på kyrkolivet för att det ska fungera som ideologisk statsapparat? Vi som läst Arthur Engberg och Louis Althusser kan fatta. Det kan också Einar Billings efterföljare. Han ville varna för en folkkyrka av det slag Lena Hallengren står för. En folkkyrkokristen är som folk är mest, det fattar Billing och jag. I varje fall Billing var mån om att Kyrkan skulle stå fri från den politiska makten. Billing blev förfärad över den funktion termen ”folk” fick i Tyskland, noterar Gustaf Wingren. (Folkkyrkotanken i Sverige under 1900-talet, Kirke och Kultur 1984, s 516. Jag har artikeln från den norska tidskriften i ”saertrykk”. Har jag fått den av Gustaf? Tror det. Det finns mycket att undra över här i livet. Motsättningarna står dock klara i vilka ny-ord de än klär sig. ”Folkkyrkokristen” – !!! I dagenskalmar.nu får jag mer sakinformation av Lena, som får frågan:
”Går du ofta i kyrkan?
– Det kan jag nog inte säga att jag gör, det blir mest under högtider. Men man kan ge kyrkan sitt stöd på olika sätt. Det behövs i dessa oroliga tider. Man kan se det som en förening och det måste finnas aktiva deltagare, det är ännu viktigare sedan kyrkan skiljdes från staten. Det är också en bra möjlighet att prata om värderingar.” Men budskapet, kerygmat, evangeliet? Aktiv deltagare heter väl på kyrklig grekiska för övrigt ”leitourgia”, alltså liturgi, gudstjänstdeltagande?
Borde vi inte, när vi ändå håller på, utmönstra begreppet ”demokratisk folkkyrka”? Nådemedlen ”kan ju inte motiveras demokratiskt. Nådemedlen är helt enkelt instiftade, därför finns de i folkyrkan.” (Gustaf Wingren, Demokrati i folkkyrkan, Gleerups Lund, 1963, s 41) Ska vi ställa två begrepp mot varandra i fortsättningen? ”Det instiftade” och ”det påhittade”? Kunde skapa förvirring och klarhet, allt i ett.
