Det hörde till att man på den s k översiktskursen, den som inledde de teologiska studierna under tre terminer, hade sommarläsning därtill. Lydia Wahlströms bok om Olaus Petri hörde dit. Och så fick jag klart för mig inte bara att Olaus Petris samlade skrifter fanns utgivna utan också – häpnadsväckande – att det var de kristliga studenterna, som startat bokförlag och börjat utgivningen med dessa fyra band. Brorsan, Laurentius Petri, hade inte samma sentida utgivningsframgång.
Nu skrev Gunnar Rosendal om ”Rätte lärare” och där hamnade Laurentius. Till det kom senare forskning. Bo Ahlberg skrev sin avhandling om Laurentius Petri nattvardsuppfattning (1964) och Tom G.A. Hardt sin avhandling Venerabilis et Adorabilis Eucharistia (1971). Bo Ahlberg hade jag som lärare och hans bok har jag tenterat. Dr Hardt hade jag som fiende, insåg jag. Christer Pahlmblad hade och har jag som vän men, det ska medges, jag misströstade om att hans idé om vikten att ge ut dokumenten från 1500-talet någonsin skulle kunna förverkligas.
På 1990-talet lades saken fram för Svenska kyrkans forskningsråd och för bokförlaget Verbum utan att väcka någon större entusiasm. Det gjorde för den delen inte heller förslaget att ge ut Nils Månsson Mandelgrens ”Skandinaviska Minnesmärken från medeltiden (1855–1862). Napoleon III finansierade projektet, i Sverige fanns inte intresset, och verket kom, tror jag, i fyra band på franska. Mereth Lindgren, Jan Myrdal, Gun Kesslse m fl hade kunnat skriva om bilderna, som fanns i de medeltida kyrkorna som övergavs och blev ruiner och målningarna därefter förstördes av väder och vind. Men Nils Månsson Mandelgren hann teckna först och om jag fattat rätt har bilderna digitatiserats av Folklivsarkivet i Lund. Myrdal, som var för stora konstböcker, var också för denna idé. Så lite trist var det att Svenska kyrkan inte kunde återknyta till rötterna, det som några studenter (som ville något kristligt) kunde när de gav ut Olaus Petri.
Denna långa inledning har jag skrivit bara för att hålla er på sträckbänken – men docenten Christer Pahlmblad har gjort det omöjliga. Han har fått fram två band Spelet om den rena läran. Dokument från de teologiska och kyrkopolitiska kontroverserna i Sverige 1560-1593 . Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia har gjort vad Kungl. Salighetsverket inte förmådde. Man går in på nätet och beställer båda. 400:- för två volymer samt en knapp hundralapp i frakt. Dår får man nästan 1100 sidor, somligt på latin, men allt försett med goda inledande sammanfattningar. Kontroverserna blir inte bara tydliga, lärorika och allt det där. De blir också underhållande, roliga rentav. Det finns en livlig polemisk tradition som i våra dagar knappast upprätthålls i det kyrkliga. Gunnar Rosendal, Jan Redin och Axel B. Svensson var annars exempel på glada polemiker i samma anda som 1500-tals-debattörerna. Enklast beställer man alltså på http://kungligasamfundet.se/bestall-publikationer/ och blir glad – om man inte redan är det vid vetskapen att volymerna finns!
Om jag prisar docenten Pahlmblad blir han som vanligt generad och säger, att det är många fler som varit med i arbetet. Det kan jag se. Snygg formgivning gör sig inte själv, Fredrika Siwe har ordnat omslagen och Sverker Michélsen inlagorna. Jag tror Christer Pahlmblad blev förvånad när han fattade att han inte behövde göra detta jättejobb själv. Den romerske vännen Anders Piltz OP (inte brännvinet!) har tjänstgjort som ”jourhavande latinist”, det går att läsa sig till. Docenten Elisabet Göransson och docenten Per Stobaeus har tagit sig an de latinska texterna. Professor Ulf Teleman har hanterat utgivarens ”allehanda, ibland gravt huvudvärksbefrämjande, besvärligheter i 1500-talssvenskan”! (volym 1 s 10). Det är alltså inte medicinare Teleman är… Om jag inte nämner latinarna professor Arne Jönsson och docenten Kajsa Sjöberg har jag gjort orätt. Men för att bli tjatig: det var Christer Pahlmblad som för många år sedan började tjata om saken och som nu fört den i hamn. Gud ger oss, för att tala med katekesförklaringen 1878, ”goda vänner och trogna grannar” och en hel hoper människor får vi uppfatta som nådevedermälen. Att P-blad får någon kunglig orden för sin remarkabla insats, utgår jag från. Gör inte ni? I väntan tycker jag ni ska beställa böckerna. Nu har jag tjatat färdigt om den saken – och ni kanske har noterat att inte SPT – men inte heller Torsdagsdepressionen – skrivit om volymerna. Dagsländorna behövs om sanningen ska fram!
Tillbaka till böckerna. Det är förordet och en introduktion, som utgivaren skrivit (men i volym I framgår inte den saken tydligt). Avfotograferade handskrifter pryder framställningen. Sedan följer dokumenten; Laurentius Petri, Dionysius Beurraeus, Johannes Nicolai Ofeegh, Erik XIV och Martinus Olai Gestricius klargör i volym I meningsmotsättningar och därmed markeras en kyrklig medelväg. Inte romersk, inte reformert. Svenska kyrkan, Ecclesia Svecana, får en teologisk profil frammejslad. Saken gäller i högsta grad mässan, alltså allvarliga frågor om Kyrkans liturgi och dess innehåll. Inte påhitt, hittepå eller teologisk hemslöjd alltså utan det sakinnehåll som står i samklang med Kyrkans tro och liv. Liturgin har antagits ”efter långt övervägande och noggrann bedömning av alla partier” (Andreas Laurentii Björnram, Protestatio, vol II, s 844). Det är en hållning som inte tillämpades senast kyrkohandbok skulle antas. Så blev det som det blev. Hastighet och hafsighet och envälde i vår tid kontrasteras mot ett 1500-tal berett att ställa frågorna om Saligheten, Sammanhangen, Sanningen. Allvar i salighetsfrågan sålunda. Det är bra att få insyn i detta allvar och fatta med vilken intellektuell redlighet debatten fördes. Typ: ”Motparten menar och det har jag fattat, men motparten har fel av detta och detta och detta skäl.”. Det är ordningen och det är en god ordning. Vi skapar enighet om vad vi är oeniga om.
I volym II finns ett dokument av en anonym författare, men jag tror jag listat ut vem det är. Det var egentligen rätt enkelt. Dokumentet heter Satansbrevet så då är det väl Fan själv som skrivit? Det är lite C.S. Lewis, Från helvetets brevskola, över det hela. Skämtsamheten tar sig många former, som nidvisa eller som paskill, dvs smädeskrift. Dagsländorna står uppenbarligen inställda i en ädel kristen tradition! Allvar utesluter inte skämtsamhet och skämtsamhet, paskiller, utesluter inte allvar. Det är sen gammalt.
Jag noterar den blysamma angivelsen att dokumenten är utgivna ”genom Christer Pahlmblad”. Men kunde väl inte skriva ”av” när Kungl. Samfundet är utgivare. Men med all respekt hade Samfundet inte haft en värdefullt bidrag att ge ut om inte Christer Pahlmblad stått fast vid sin bedömning för nu väldigt länge sedan, att dokumenten borde ges ut och detta inte bara av historiskt intresse. Här dras linjer upp. Vi behöver se dem även om Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf inte som Johan III förklarar somliga präster i Strängnäs stift fredlösa. Men tanken är pigg – och ska i så fall inte inskränkas till Plusset Dalmans stift. Nu har Konungen fått något att tänka på!
Det har kanske också några kulturredaktioner fått och detta inte bara i de kristliga bladen. Men minns var ni först läste om böckerna! Jag har dem på nattygsbordet för att läsa eftertänksamt. I går kväll läste jag Erik XIV, Articuli aliquot, och svaret på kungens frågor av Laurentius Petri, Kort bekännelse (volym I s 91 ff) Skulle jag somna, risken är inte stor, skulle jag vila i frid, glad över Ecclesia Svecana och glad över teologer som tar salighetsfrågan på glatt allvar. Jag vaknade och såg i Varbergs Tidning, s 19) att Lindberga kyrka erbjuder ”mysmässa”. Vad vore vi utan teologiska uppgörelser? Förlorade! Evigt förlorade! Dåtid blir med nödvändighet nutid och nutiden frågar sig dåtiden till råds.
