Jag är glad för mina vänner är omtänksamma och förser mig med främmande ord. Nå, ostracism kunde jag – men shunning? För att sätta kött på benen kan jag lägga till Skarpnäck, där illustreras mycket. Shunning betyder ungefär detsamma som ostracism, och orden beskriver något var och en i Svenska kyrkans angelägenheter insatt, väl vet. Ostracism är bruket i några av det forna Greklands demokratiskt styrda stater att genom omröstning med små tavlor eller skärvor av bränd lera, ostrakon (plural ostraka) på viss tid, vanligen 10 år, landsförvisa personer, som ansågs farliga för folkfriheten. Shunning på engelska betyder ”undvika”, dvs på vanligt kristligt manér exkommunicera, driva bort från flocken. Ni fattar mer än ni vill fatta!
Ni kan ta svensk frikyrklighet som exempel, Lewi Pethrus och Sven Lidman, men det verkar mest vara att slå en pingstvän med glasögon som redan ligger. Ni skulle lika väl kunna ta svenskkyrkligheten, där ostracismen och det som alltså är shunning praktiseras på det antika sättet: som ett sätt att försvara systemet mot de farliga. Då gäller det att ha ordning på etiketterna, de som ska fästas i pannan på de oönskade. Självfallet i rättfärdighetens höga namn!
Just detta är poängen. Inget sker i ond avsikt. Allt sker i de bästa avsikter. Just därför måste somliga bort och vi förstår dilemmat i den öppna, demokratiska folkkyrkan där vi til och med har en kyrkopolitisk gruppering som heter ”Öppen Kyrka för Alla”, ÖKA. ”Alla” avser dock inte ”alla”, dvs samtliga. Somliga är bortdefinierade så pass att de inte ens ryms inom begreppet ”alla”. Det allra bästa är att ingen kan – men ingen behöver heller – ta ansvar för detta ostracism-system. Nödvändigheten skapar sig och sina nödvändigheter alldeles själv! Om A så B.
Fördelen är att vi vet vad eländet kan kallas: ostracism eller shunning, välj själva – eller förresten, varför välja?
Skarpnäck som illustration, antar jag. Jag läste ett domkapitelsprotokoll och insåg, att något var på gång inom ramen för det där knepiga med befogenhetsprövning. Kyrkorådets ordförande (POSK) steg fram som CHEF i en skrivelse, där församlingen hos domkapitlet sökte befogenhet att gripa in mot en präst. Minns jag rätt att i sista kapitlet av Sven Lindegårds postumt utgivna Ämbetsbrott av präst (BTP 61, Arcus, Lund, 1999) påpekar Göran Göransson (som fick utarbeta kapitlet) att förändringen när det gäller präster har gått från ”förseelser” till ”olämplighet för tjänst” och i praktiken från domkapitlet till ”arbetsgivaren”, om med uttrycket avses den som köper prästerliga tjänster. ”Havlighet” och ”Lydnad” blir grundkategorier. Herre, du var förr ditt folk nådig! Vi har skaffat oss just den ordning de frikyrkliga pastorerna varnade för på 1990-talet, men Lars Eckerdal var en riktig Messerschmitt och hade fiffiga lösningar på allt. Befrogenhetsprövning var en sådan! Jag minns fortfarande hur publikt arg han blev, när han fick oönskade frågor i tv, reste sig i vredesmod för att gå därifrån, men satt fast i mikrofonsladden. Det blev rätt lustigt det hela, som sorti och tv-underhållning betraktat.
Domkapitlet i Stockholms stift borde mot Skarpnäck kvickt som ögat markerat, och tydligt sagt ifrån att kyrkorådets ordförande inte är chef i församlingen, kanske inte någon annanstans heller? Domkapitlet kunde kanske också kostat på sig några synpunkter på de nedvärderande omdömen som denna ”chef” fick ur sig och den rätt tydliga avsikten att sparka en präst. POSK har uppenbarligen inte riktigt kunnat hålla på sig och sin identitet. Jag vet vad det beror på – för just i det fallet handlade det för ungefär 20 år sedan om ostracism och shunning av sådana som kunde misstänkas vara ”icke–TK”, icke teologiskt korrekta. Att POSK därmed upphörde att vara den breda svenskkyrkliga rörelsen, insåg man inte. Nu hålls med professionella sammanträdesmänniskor, som lyfter arvoden på närmast oräkneliga håll – om nu begreppet ”oräkneliga” är väl valt, för räkna kan de nog. Traktamenten, ersättningar och arvoden alltså.
Pengafrågan för över till rennäringen!
ICA i Braås omsätter lika mycket som rennäringen, har jag hört, men ICA-frågan blir ingen brännande kyrklig fråga att diskutera. Frågan om samerna, vad nu den saken egentligen gäller, tas upp, men utan att i egentlig mening kompliceras. Det skyller jag på Himmler och Antje. Ingen av dem ville definiera vad den svenska staten och dess ideologiska statsapparater ställt till med, inte heller vad unionsupplösningen 1905 åstadkom när det handlar om Sápmi och märkligt nog tycks frågan om bevarad samisk andlighet /autentisk hedendom)/ vara en angelägenhet för Svenska kyrkan mer än frågan om same-mission, det som hette lapp-mission..
”Varför frågar inte kyrkan sig själv, samebyar, andra samiska näringsidkare och sametinget hur hon kan bruka skogen för att skapa bästa möjliga förutsättningar för samisk andlighet, både kyrklig och icke-kyrklig, för renskötseln och andra samiska näringar, för samiskt hantverk och andra samiska behov? Då skulle kanske svaret bli att kyrkan ska sälja mycket av sin nuvarande skogsmark för att byta till sig skogar i Sápmi med målet att skapa stora sammanhängande skogar som blir livskraftiga öar i ett i övrigt söndertrasat skogslandskap. För idag försvåras livet enormt för renen, en central bärare av samisk tradition, kultur och framtid, genom ett aggressivt och intensivt skogsbruk, vidsträckta vindkraftsparker, gigantiska gruvområden, järnvägsspår och bilvägar.”
Christofer Sjödin, församlingsherde Umeå stadsförsamling, Kim Rehnman, präst i Umeå stadsförsamling, Susanne Dahl, universitetspräst i Umeå och Lena Fagéus, före detta kyrkoherde i Umeå frågar – och jag blir frågande. Hur många renar finns det egentligen i Umeå? Umeå är en konstig stad ”där man stavar U me Å”, har jag lärt mig – och det var roligt på sin tid. Ska vi alltså lägga ner bilvägar och järnvägar och byta produktiv skogsmark i södra Sverige mot ”stora sammanhängande skogar som blir livskraftiga öar i ett i övrigt söndertrasat skogslandskap”? Vad är det för substanser kleresiet i Umeå går på? https://www.kyrkanstidning.se/debatt/osakert-vad-svenska-kyrkan-egentligen-vill-med-forsoningsprocessen Kanske kunde ICA i Braås börja sälja samehantverk?
Så här i bokreatider är det närmast okänsligt att hålla fram en bok som inte är på rean, men det kan inte hjälpas. Vi ska ju fira Stockholmsmötet 1925 och det ska utan omsvep sägas att Jonas Jonson skrivit en liten, men mycket läsvärd bok om mötet, Ekumeniska pilgrimer (Verbum). Han kunde kanske fått med att f Gunnar slogs av mässans skönhet vid den mässa som Söderblom också tar starka eller omtumlande intryck av. Här är ett avstamp till en eukaristisk förnyelse i Svenska kyrkan och f Gunnar förvaltade insikterna väl.
När vi ändå rör vid Stockholm, mitt födelsestift, läser jag förstås om lediga tjänster. ”Kyrkans klimatarbete intensifieras, det innebär att Stockholms stiftskansli inrättar tre och en halv nya tjänster med olika inriktningar och målgrupper. Målet är att bidra till församlingarnas förflyttning i sitt arbete mot klimatmålen. Placeringen är på stiftskansliet i Stockholm men arbetsfältet är samtliga fyra stift (dvs Västerås, Uppsala, Strängnäs och Stockholm, DS). Det nya teamet arbetar i samverkan med stiftens klimathandläggare. Läs gärna de många orden! https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/ledigatjanster
Tror ni att jag sökte på kristna/kyrkliga kärnord i texten. Så ful var jag! Hittade jag något? Intet. Så fula var dom! Klimateriefariseismen i sin prydno och då måste det bli så här! Nästa stora område för ostracism eller shunning blir klimateriet, tro mig. En ny världsordning till detta. Moronerna triumferer. Moroner? Ja, efter grekiskans moros (dårskap) och därmed dåren, moron. I USA blev detta ett psykiatriskt fackuttryck under 1900-talet – ”the moron” och används om president Trump. ”Moronernas intåg i världsordningen” och kanslierna, kan vi väl börja tala om?
