Kampanjen är uppskjuten, det heter så, på obestämd tid och startar alltså inte på den kända kyrkliga festdagen Alla Hjärtans Dag. Kyrklig? Nå, MTD-religionen behöver också sina dagar. Men inte i kris, inte i nöd. Då passar det inte att tala om det som kristen tro gärna talat om just då.
Ni hänger med? ”Med en EP med sånger om hjärtesorg från fem artister med ung lyssnarskara, ett Snapchatfilter och en ny webbsida kallad Själkänsla, vill Svenska kyrkan väcka ungas intresse för existentiell och andlig hälsa.
Kampanjen skulle ha lanserats i fredags den 14 februari, på Alla hjärtans dag, men är nu senarelagd till obestämd tid.
– Vi har tagit beslutet mot bakgrund av skolskjutningen i Örebro. Vi tycker inte att det är rätt tid nu, när hela Sverige är i sorg, säger Pia Dahlén, kyrkokansliets kommunikationschef.” Citat från Torsdagsdepressionen på nätet. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kampanj-om-hjartesorg-pausad-efter-skjutning Sällan har väl Modehusets i Uppsala tänkarkapacitet så obarmhärtigt avslöjats som nu. Och helt gratis är det inte att avboka en stor kampanj, det gissar jag helt fritt.
Nu vet jag inte särskilt mycket om satsningen och det jag läste på nätet om ”själkänslan” övertygade inte. Amatörpsykologi eller vad då? Vad kunde jag läsa om Jesus? Vad om Anden? Vad om Fadern? Jag, som är fördomsfull om jag nu inte är full på annat sätt (full av erfarenhet och kunskap, glädje och fromhet, menar jag förstås), kan lätt tänka mig en kyrklig genans över att kunna tala det Kanaans språk, som – trots allt – möter människors autentiska livserfarenheter – eftersom det är ett språk rakt in i dessa.
Gammalt språk? Javisst? Och urgamla erfarenheter! I stället för att tala detta för dem det gäller fullt fungerande språk, väljer finkristligheten att låta som alla andra. Sedan undrar de finkristna efter en tid varför ingen bryr sig om vad de säger. Det undrar de fram till nästa katastrof, då är de där med professionella gråterskor som kallats fram. (Jer 9:17) ”Lugn, bara lugn” skrek Muminpappan upphetsat. Nya kriser kommer. Hinner kampanjen börja innan nästa kris tvingar den till uppskov?
Verkar jag kritisk? Det beror i så fall på att jag lyckas dölja min glädje, själva skadeglädjen, när det visar sig att de kritiska får rätt en masse. Det behövs ingen profetisk förmåga för att se hur det går Svenska kyrkan illa. Det går alla kyrkosystem illa som strömlinjeformats. Det går den romersk-katolska kyrkan illa också. Frasse är inte pigg. Och Washington har fått en ny sheriff i staden, sa J.D. Vance i München. Han ägnade sitt tal åt att tala om hoten inifrån. Vad han syftade på kan varje kyrkokristen begripa, Vance är för den delen också kv*nn*p*stm*tst*nd*r*, en omständighet som kan behöva tänkas igenom om det nu pågår ett så grundläggande ideologiskt skifte som jag tror – och krigstid till det.
Vance bekymrade mig med sitt tal när han nämnde mordet på Salwan Momika, för då insåg jag hur lite jag fått läsa om det mordet och vilken klen information om polisens ansträngningar att sätta åt mördaren/mördarna jag fått. Hur kommer denna mediala tystnad sig? Var detta ett önskvärt mord? Det ändrar inte mina bekymmer över skjutningen i Örebro, men bekymren har utökats när Erik J Olofsson, professor i teoretisk filosofi, preciserar ett par frågor om polisinsatsen, där polisen höll sig på avstånd. Professorn frågar: ”Har polisens jämställdhetssatsningar gått ut över förmågan att implementera den egna konfrontationsstrategin vid pågående dödligt våld? Har polisernas egna fysiska och psykiska arbetsmiljö blivit viktigare än att fylla samhällsuppdraget att skydda civila liv?” Erik J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson skrev boken om feminiseringen och dess konsekvenser: Den mjuka staten. Det är i denna feminisering vi ska uppfatta hur frågan om Kyrkans ämbete hanterades som skedde. Ideologiproduktion via en ideologisk statspparat sålunda.
Jag tror inte historien upprepar sig på ett enkelt sätt, men historien är fylld av enfaldiga härskare och deras lydiga efterföljare. Då begår de samma misstag som alltid – om de inte kan stoppas i tid. De är inte illvilliga, dessa hantlangare. De är välvilliga. Det är just det som är problemet om fienden är den urgamle och lögnaktige. ”Vredens tid” kan väl innefatta en fredsuppgörelse som offrar Tjeckoslovakien lika väl som en som offrar Ukraina? München 1938 och München 2025? Amerikansk ovilja att ge sig in i ett europeiskt krig är grundhållningen tidigare. Är det nu många illusioner faller, den om försvaret som ett särintresse t ex? Ska jag trösta mig med Daniels bok och säga att den handlar om något gammalt i historien vid tiden för Alexander den Store eller ska jag uppfatta att Daniels bok är flerbottnad och handlar om vår tid, nutid och framtid? Jag har inte hört någon av Plussarna förklara dessa sammanhang för mig. Det är kanske illa – men värre ändå att jag alls inte förväntat mig att få någon hjälp till djupare insikter av dem. En kyrka som viker ner sig och skjuter upp sitt ärende när det bränner till i Sverige, illustrerar eländet, men saknar tydligen förmåga att göra något åt det. Säg det till apostlarna så skulle de svimma av förvåning om de inte skulle svimma i ren förskräckelse över hur de kristnas ärende – själva missionen – fuskas bort. Skulle de inte svimma, finge vi be Gud förbarma sig. Arga apostlar är inte att leka med.
Jag lugnar nerverna med att läsa Göran Enanders reaktioner på kommentarer till hans enmansutredning. (Skrivelse till kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare och till biskopar i Svenska kyrkan med kopia till Skogsutredningens referensgrupp 22 januari 2025) Han talar översåtligt om den rad svåra beslut Svenska kyrkan nu står inför. Bra att det sägs . En rad svåra beslut där felbeslut blir ödesdigra, kan man tänka sig. Vari skulle annars det svåra bestå i? Förslagen bör, skriver Enander ”givetvis granskas, problematiseras och debatteras öppet och sakligt”.
Enander har själv fetat texten: ”Detta måste dock ske med respekt och med utgångspunkt från utredningens direktiv och de förutsättningar utredningen haft.” Där satt den! Man kunde annars tänkt sig en mer säg ödmjuk hållning, och kanske fler vidsynta perspektiv än de som formulerats i Modehuset i Uppsala? Då tänker jag, gammal scout och naturvän, att det är utomordentligt värdefullt med kompletterande kritiska perspektiv. Så tänker inte Enander. Han är kränkt och uppbragt. Egendomsförvaltningarna ”förefaller vara villiga att gå långt i försöken att stoppa ett genomförande av Skogsutredningens förslag…” Enander är tydlig, detta att egendomsnämnderna har synpunkter skulle ”möjligen kunna förstås” om det ”faktiskt rörde sig om kompletterande konsekvensanalyser”. Det gör det tydligen – inte! Trots att egendomsnämnderna påstått detta! Fortfarande av Enander fetad text. Det betyder att han inte talar högljutt. Han skriker. Översåtar kan låta så, när de blivit filosofie kandidater vid ett norrländskt bygdeuniversitet och sedan gjort lysande karriärer (om än sparkats som generaldirektör, men vi är många som är fd GD och delar det ödet…) Enanders brev stärker mig i mina fördomar, det är en sak som är säker. Hans slutsats avgör för nu blir kritiken av dem som inte utan vidare rätter och packer sig stenhård: ”Hanteringen har satt hela remissförfarandet ur spel!” Så talar den som suttit i Gustaf Vasas kansli och tjänst och fått spelet. Det är alltså sen gammalt. Det vet vi som vuxit upp i Dackeland.
Var det svårt att få fram brevet? Inte min förtjänst att det dök upp, en skogsintresserad präst hade långt om länge fått fram brevet, efter så lång tid att han fick skriva till Modehuset i Uppsala och fråga om brevet var sekretessbelagt. Det var det inte. Men handlingen var inte instämplad heller, den var ju inte ställd till kyrkostyrelsen, inser jag. Det kunde jag uppfatta vara en finess i sammanhanget. Om jag berättat detta för J.D. Vance hade han uppfattat också detta som ett sätt att inte ta demokratiska grundsatser på allvar. Jag berättar inte för Vance.
