Biskopen påminde om Jeremia 17 och jag stannade särskilt för vers 18. ”Även präster och profeter irrar omkring i landet, rådlösa.” Det är vemodigt att skåda. Uppenbart har de inget av värde att säga. Vilken är deras föreställningsvärld? Hur reagerar de på stimuli? Och vilka stimulerar? Jag tror det skulle vara av intresse att undersöka hur minnesplats med ljus och blommor kommer till – för från början var det inte så mycket men efter bilder på några ljus och mediala markörer om var platsen fanns, tycks det hela ha vuxit exponentiellt. Man kan bara spekulera i hur det kommer sig. Men spekulera skulle vi inte – samtidigt som det spekuleras hej vilt.
Ta TV4 som fick fram ett ohörbart rop till ett hörbart och fullt begripligt: ”ni ska bort från Europa”. Att någon annan menade, att ropet kom från ett håll längre bort än där skytten befann sig och egentligen var ”ni ska bort allihop” och avsåg folk som med sina mobiler stod kvar och filmade, var ett perspektiv som inte passade det mer användbara narrativet. Jag tänker främst på min vän tv-produvcenten som sa: ”Dag, kom ihåg att här på tv ägnar vi oss åt att skapa illusioner”.
Och så går dagarna, men mycket klokare blir vi inte. Alltså kanske vi ska teckna alternativa bilder, dvs spekulera. Om jag hade levt ett rätt isolerat liv, gått jägarskola och fått vapenlicenser för mina vapen, men inte lyckats i den vanliga skolan, på komvux varit arbetslös samt fått besked att försörjningsstödet skulle dras in, hade jag väl inte varit riktigt tillfreds med livet. 35 år gammal till det. ”Livet måste ha mening” skrev dr Franckl i en analys av dagarna i koncentrationslägret. När själva meningen försvann, ville folk inte leva längre – kunde kanske inte leva längre, eftersom livet måste ha mening. Är det detta meningsfulla som det andliga ståndet skulle fått ur sig efter händelserna i Örebro med det näsvisa påståendet att vi hamnat i levnadsomständigheter som i egentlig mening inte är människovärdiga? Vår kultur har skurit oss loss från sådant som var tidigare släktens själva rotsystem, det som gjorde att anmödrar och anfäder dock kunde hantera livets vedervärdigheter. Annars hade vi inte funnits.
Det finns en faktor till att ta i beaktande: den personliga kränkningen av människans värde och värdighet. Vi bedöms inte efter vad vi är utan efter vad vi gör. Det går så till numera. Förr sa biskop Rundgren att ”livet får sin mening först när det blir ett liv för andra”. Vad säger Plussarna nu? Vi ska tända ljus och hoppas! Lite väl introvert för Rundgrens smak, tror jag.
Nu vet alla, att kränkta människor inte samarbetar. Det nästintill omöjliga projektet måste vara att göra människor till levande varelser (1 Mos 2:7). Jag kan väl skriva detta på ett otal andra sätt, men tillbaka till grundhållningen, dvs till Guds avsikt, är det inte fel att ta sig. Vad med Svenska kyrkan och Plussarna då? Vad med hela den kyrkliga apparat, som alls inte tycks förstå villkoren för människor och nöjer sig med omvårdnad när uppgiften är så radikalt annorlunda och större? Människor ska göras till levande varelser och det kräver tillgång till Kyrkans skatter, de är till just för detta. Och präster som fungerar som själasörjare, sådana som bryr sig om människors själv, dvs både det gemensamma och det unika. Då är vi långt ifrån massamhället, det som uniformerar oss och kommenderar oss. Kommenderar oss? Jo, men sublimt. Det vets (obs! slug passivform!) Hur det ska vara och vi ställer in oss i ledet med tankar, ord och gärningar. Bara den som läser och lyssnar till Den Heliga Skrift har tillgång till motrösterna. Annars är det samtiden som styr och vi som rätt viljelöst följer efter våra influencers. ”Även präster och profeter irrar omkring i landet, rådlösa.” Men har vi inget bättre för oss, kan vi alltid tända ett stearinljus…
Ska vi på allvar tänka på killar som slagits ut i / av skolsystemet och från arbetsmarknaden? Kanske. Sådant utanförskap håller ett tag eller en längre tid, men försörjningsstöd och sjukskrivningar har gränser och erfarenhetsmässigt är det få, som vill kliva in och stötta de utsatta. Dagarna, går, veckorna, går, månaderna går och blir till år. Ett pastorat hade problem med en sjukskriven präst och ville ha stiftets hjälp. Stiftet kunde ingenting göra, fick personalsekreteraren besked om efter att ha rest till stiftsstaden. Pastoratet kunde bara uppmuntras i sina egna ansträngningar. När överläggningarna var över, sa stiftsrepresentanten: ”Jag hoppas vi har varit till någon nytta.” Personalsekreteraren skrev på en lapp: ”Jag kunde ha mördat den jäveln.” Stiftets representant var adjunkten Nils Modéus, Jönköping. Meddelas endast på detta sätt. Men ni förstår systemens oförmåga att kunna gripa in, ställa till rätta, visa omsorg. För sådant krävs modiga medmänniskor, visa kanske rentav. Till sist skulle prästen under sjukskrivning sparkas. Trött och less var han beredd att acceptera situationen, som alla rätt enkelt kan fatta. Alla system fungerar så här illa, det är sedan gammalt. Det krävs alltså personligt mod för att både se vad som håller på att hända samt mod och fantasi för att se vad alternativen skulle kunna vara. Ingen ska tryckas upp i ett hörn, det är mitt enkla budskap, Se till det det finns minst två utvägar. Jag tror jag i grunden vill plädera för majeutik, förlossningskonst.
En klassisk kristen missionsstation behövde en kyrka, en skola och ett sjukhus. Det motsvarar människans verkliga behov, andlighet (människan är skapad till Guds avbild, inget mindre), behovet av själ(v)utveckling och självklart behovet av sjukvård. Modellen är densamma som i klostren. Vi behöver livet igenom förlossas till kropp, själ och ande och i denna mening står Kyrkan alltid på de utsattas sida. Och vem är inte utsatt?
Illdåd som det i Örebro är vardagsmat – om än inte i Örebro. Illdåd gör att reportrar och studioreportrar livas på ett rätt plågsamt men uppenbart sätt. Sedan ska det bli festretorik och häpnadsväckande tanklöst. I Örebro sjöng trubaduren Imagine, sången där vi ska föreställa oss en värld utan muslimer! Kan inte vara så roligt för en muslim att få höra. De kristna då? De tycker att det är dumt, även om de för egen del räknar kristen tro som en korrekt beskrivning av Verkligheten och alltså inte religion.
Politiker spinner också på. En vapentyp som alls inte användes i Örebro ska förbjudas. Inte bara tv skapar illusioner. Det gör politiker lika bra och i gott samförstånd med media. De kristliga har inget annat att säga eller något nytt att tillägga. Det blir dumt det hela.
Kvar står Mördar-Andersson. Uppenbarligen lika ensam nu som när han levde. Är det verkligen bara jag som är bekymrad? Men riktigt rådlös har jag inte varit. ”Omvänd er och tro evangelium!” ropar jag med sedvanlig apostolisk entusiasm. Det är nämligen nihilismen som ställer till det. Nihilismens tycker inte om Gud och inte om människor. Det gudlösa i kristlig gestaltning, häng med nu, alltså detta att inte tro samtidens påbjudna gudar och stå för denna kristna otro, är själva mothållningen. Har alltid varit. Kommer alltid att vara.
De som brukar litanian ber att vi ska bevaras för ond bråd död undrar kanske om vi inte ber så just för att ond bråd död hör till normalfallen i den fallna världen. Sorgligt men sant. Guds barn vet mer än att vara kollektivt och kulturellt infantila. Detta sista ska uppfattas vara ett påhopp. Annars kan vi repetera Sjöwall/Wahlöö, Mannen på taket, slår det mig. Det finns en underliggande logik i kedjan av händelser.
