Jag ser dem träda fram, de kristliga. Det är mycket som ska sägas. Kyrkoherde Anders Lennartsson la ribban i sin första kommentar i TV 4, där han ägnade sig åt att förstå det, som alla andra säger vara obegripligt. ”Meningen” var kyrkoherden ute efter. Det blev förstås bara fel och förvirrande. Det har fortsatt lika eländigt. Mest kärringtröst – och kärringtröst är ordsvall, känslosamhet, suckan – men ingen tröst. Mest trist. Men journalisterna tuggar på. De lever upp genom andras katastrofer. Egentligen fullgör de ett jobb i underhållningsindustrin.
Ärkeplusset satt i TV 4 och bekände sin hopplöshet. På något sätt skulle han likväl hoppas. Och så bad han något hemmasnickrat. På så vis stod en nimbus av fin fromhet över Ärkeplusset. Örebroprästen Moni Höglund mötte många chockade om jag fattat hennes insats, den återgavs i tidningen Dagen: ”Man tror inte det är sant” sa hon – men varför tror man inte det? Nu är väl Höglund en gammal reformert, som på underliga vägar hamnat i Svenska kyrkan som kv*nnl*g pr*st, och då kan jag på bästa tennisdomarmanér utbrista i ett ”Dubbelfel!” Men grundfelet är förstås ett annat. Deras tro är borgerlig religion, som J B Metz påpekat. Ärkeplusset är den främste religiöse företrädaren, glad över andra religiösa. Har en katastrof inträffat, blir de glada. Ju värre, desto bättre!
Märkte ni att det är en känslans religion som uttrycks. Kristen tro är något annat. Den kan tala om ondskan med samma hållning som en läkare analyserar en skada utan att börja gråta då och där. Den norm som nu anges är att alla är och tydligen ska vara ångestfyllda, rädda. Så talar den präst-man som är statsminister. Och så får han ur sig att ”vi bär er sorg”. Det tror jag inte. De flesta kånkar runt på sin egen sorg, oförmögna att förstå vad saken på djupet handlar om. Tankarna går runt – men utan tankestimulantia.
Jag ringde några unga för att tala om deras ångest. Jag kammade noll. De hade sakligt sett vad som skett i Örebro och gav sig inte över. Då ringde jag en lärare och frågade om ungdomars ångest och oro i tiden efter attacken. Hon anförtrodde mig att ungdomarna var det inget problem med. Problemet var hysteriska vuxna. Jag tror jag förstår. Jag har sett den sortens folk tidigare, de som lätt och med sällspord entusiasm ger sig över. Antagligen har de misskött sin kyrkogång under alla år efter konfirmationen. Sonens fader skapade rätfärdighetens tid nu, läser vi i Brevet till Diognetos 9:2. Missar vi den blev väl orättfärdighetens tid våra villkor? Skyll er själva.
Att Jacques Lacan för rätt länge sedan beskrev den ensamme gärningsmannen, samtidens typiske utförare av illdåd, som en person som egentligen inte går att upptäcka förrän dådet utförs. En ensam galning, alltså. När jag för ansenligt många år sedan läste Lacan blev jag bekymrad, eftersom jag tyckte att han var något på spåren. Koppla till lite hushållsbehov av demonologi, alltså nödvändigheten att tala om Ondskan och då inte bara på ett internat för unga killar, så som Jan Guillou beskrivit saken, utan den vanliga, vardagliga ondskan. Den finns. Oftast avnjuts den i små portioner, ibland blir det stora. Estonia, tsunamin och vad ni vill. Denna ondska ska en gång stå fängslad i vrå, men vi är inte riktigt där. Än. Alltså måste vi ta till de försvarsmedel vi har. Motmedlet mot ondskan är en hel uppsättning verktyg, Ef 6:10-19. Det hade inte varit fel om vi fått höra hemligheten i evangeliet just när människor ser hur Djävligt det kan vara i detta livet. Kyrkan har försetts med livsmedel som motmedel mot ondskan
Nyhetsförmedlingen i bilderburken är en ständig upprepning och en spöklik dans, en Danse Macabre. Och det kyrkliga blir en uppställning med stearinljus och musik. Kyrkoherde Anders Lennartsson får till vad kyrkan nu är:- ”Framför allt en plats att gå till för att samla tankarna och finna lite ro. Det är en möjlighet till tröst och samtal för den som vill.” Nyhetsförmedlingen är förresten subtil. Det sägs inte ”skolskjutning” längre utan ”massskjutning”. Hade Mördar-Andersson begripliga skäl för sitt dåd? Vi spekulerar inte. Vi undrar.
Vart tog det där med VDM vägen? Guds Ords Tjänare, Verbi Divini Minister? Tolken, som skulle tolka, tiger. Vi tänder ett ljus och får väl mest vara tacksamma att det inte var Kumbaya som sjöngs. Men det hade varit formgenetiskt, för vi lever i ett infantilt samhälle och själva vår kulturella barnslighet framställs vid katastrofer i bilderburken och förstärker vårt infantila. Den apostoliska hållningen är en annan. Den manar oss till mognad. Barn till förståndet ska vi inte vara (1 Kor 14:20) och är vi människor på det gamla sättet – trefaldigt: kropp, själ och ande – vill det till att leva fullt ut och då mognar vi. Annars blir det snett. Sug på den!
Den gamla insikten håller: Vi har blivit ”duktigare men dummare”. Det märks när det skakar i tillvaron. Nog går det att se och förstå ångesten och rådlösheten som står framför oss när vi följt nyhetsrapporteringen, Lk 21:25. När hedningarna ägnar sig åt skräck, ska de kyrkokristna räta på rygg och lyfta hvudena. ”Ty er befrielse närmar sig”. Det hade varit roligt att få höra något Pluss påminna oss om detta basala perspektiv – men de kunde kanske inte, upptagna av borgerlig religion som de blivit eftersom de reagerar på mediala stimuli, inte på den Missio Dei som skulle vara deras rätta uppgift.
Förresten: är tanken med gudstjänst att hedra offrer, att anropa Guds nåd eller – mer modest – att ägna sig åt recollectio, alltså samla ihop sina tankar med hjälp av Den Stora Berättelsen och Guds gode Ande? Jag undrar. Att aborterandet ska bli ett hemmapyssel hörde jag också. 35 500 aborter förra året. 1,5 miljoner sedan 1970-talet. Vi som undkommit rondskålen är inte helt tillfreds. Vår livsfientliga kultur avslöjas utan att någon vill se och inse vad den är. Då blir det blommor, ljus och känslosvall, inte recollectio.
