”Märk mina ord, Edwall, det är inte nådigt att knäcka nötter med gamla diakonissor.” Pehr Edwall skulle bli direktor på diakonissanstalten Samariterhemmet i Uppsala och domkyrkokomministern Stenvall i Växjö gav honom ett ord på vägen. Prosten Pehr förde visdomsordet vidare, i varje fall till mig. Den kritiska frågan är rätt självklar: Varför skulle det?
Gamla tiders diakonissor var fanjunkare i Guds rike, inget mindre. Denna insikt förstärks i mig när jag läser Silva Danielssons bok Den brinnande själen. Om diakonins framväxt i Helsingborg med omnejd (2024, eget förlag men köps/beställs från bokhandeln Arken i Lund). Ersta diakoni och en anonym har stöttat utgivningen. Tydligen inte Svenska kyrkan i Helsingborg? Det kan jag bara tolka som egentligt ointresse för kvinnohistoria och lokalhistoria. Kristian Lillö heter nuvarande kyrkoherden i storpastoratet. Nämner saken i förbigående.
Alls inte i förbigående ska diakonissorna i och kring Helsingborg nämnas. Den brinnande själen var Sara Tjernström (1857-1934). Hon kom ut från en gränd, kastade sig på den öppna spårvagnen i farten och hoppade av i farten vid någon annan gränd innan konduktören hunnit fråga om hon hade biljett. Detta var ”ingen ovanlig företeelse”, heter det (s 32). Så ska en slipsten dras, tänker jag. Hon var diakonissa med en kallelse. Syster Sara gick inte i någon mening till ”jobbet”, om man säger så. Hon levde sin kallelse. Inte alls konstigt att hennes porträtt pryder boken framsida och jag tittar på henne med tacksamhet och tänker: ”Tack gode Gud för henne, men också för att jag inte var hennes arbetsledare.” Kanske skulle jag lägga till en tacksamhetens tanke att syster Sara inte förde tidbok och aldrig hanterade tidbank? Hade hon ens medarbetarsamtal med kyrkoherden? Hon var något annat än en lönearbetare.
Detta var den tid när diakonin hörde hemma i ett moderhus. Ersta, Samariterhemmet och senare Bräcke och Vårsta. Stora Sköndal för manliga diakoner ska nämnas – sist! Församlingarna hörde av sig till moderhusen och bad dem skicka en diakonissa. Fanns det någon på lager, levererades hon. Jag tror ni förstår. De var alla ogifta. Gifte de sig, fick de sluta. Deras hem var moderhuset, som omfattades med stor kärlek. ”Hemma på Ersta” kunde de säga – och de sa det med värme. Bibelord följde dem som provsystrar och diakonissor hade de valt bibelord. Silva berättar vilka de valt. I boken finns också en hanterlig litteraturförteckning för den som vill följa vad som hänt under snart sagt 200 år, kanske för den matematiskt begåvade petimätern 176 år… Att Hjalmar Ekström tack vare sin fru dyker upp i framställningen, roar alla, som har intresse för mystik – men kanske också intresse för underströmmar i kyrkolivet? De finns – och överraskar då och då.
Det var de fattiga och deras behov som styrde. I slummen rörde sig diakonissorna. Det blev också sjukvårdinsatser. Syster Karin i Kalmar kunde på sin norrköpingska tala om ”mine gummer” och det var nog insulinspruta och vänlighet som räknades när s Karin gjorde oräkneliga hembesök. Jag känner igen hållningen hos diakonissorna i Helsingborg. Det var så det var.
Silvas bok ger anledning till vidsyn för nu går det att förstå varför Margit Sahlin inte såg diakonin som en framtidsväg för akademiskt bildade/utbildade kvinnor. Svaret är busenkelt. Det var det inte heller. Tanken på ett diakonat som hade vidare vyer än fattiga och sjuka var en omöjlig tanke, trots allt. Och biskoparna var tydligen oförmögna att leda tankarna på det hållet. Margit var kanske närmare besett ute efter ett evangeliskt ordensliv. Nu är det inte så lätt det heller. En kommunitet är på gott och på ont som en familj och Margit Sahlin och Marianne Nordström är inte mest kända för att de lät sig dompteras. De var inte heller begåvade hemmansägardöttrar vars begåvningar kunde tas tillvara i en kyrklig kontext därför att församlingsprästen uppfattade vad de dög till. Margit och sr Marianne kom från en annan bakgrund.
När vi fick nästa generation diakonissor, socionomer och teologie kandidater/församlingssekreterare stod de gamla systrarna undrande. Hur skulle dessa kunna få kontakter med folk och familjer när de inte hade hemsjukvård om hand? Det fanns en tid när jag tyckte detta deras bekymmer var lite löjligt, men ju mer jag ser av kyrkolivet, desto klokare ter sig frågan. Vi har fått en kast av producenter av tidsfördriv. Diakoni handlar om något annat, djupare, bredare och längre syftande. Jag borde veta. Mången fanjunkare uppskattade att få sitta på expeditionen och expediera skrivelser, läsa listan över post som kommit regementet till handa, dricka kaffe och sprida dagens lokala nyheter både vid kaffet, på underofficersmässen och via interntelefon.
Tillbaka till Helsingborg!
Bilden på syster Nadja Larsson bakom bilratten (i en Volvo?) hade jag sett tidigare, jag tror i en broschyr för rekrytering. Hon måste ha varit en personlighet, gammal frälsningssoldat som hon var.
Selma Olofsson var helgonlik. Det har Elisabet Abrahamsson (1933-2017), som var provsyster i Helsingborg, berättat. Bettan blev senare moder Birgitta i Heliga Hjärtats kloster, Omberg. Kvinnohistoria rymmer det mesta liksom besked att den helgonlika syster Selma körde moped. Jag säger inte emot: ”Diakonin är ett liv fyllt av arbete och ansvar, men så oändligt rikt.”
Jag har inte nämnt prästerna som backade upp diakonissorna. Dem får ni läsa om själva. Jag har inte heller försökt tänka igenom vad vi tappat på vägen, men noterar att utslitna mödrar kunde få resa till något kyrkligt hem några sommardagar. Jag har inte heller skrivit om bilderna på de många tanterna med hatt som kallats samman till utflykt på 1960-talet (där är det i varje fall en Volvo Amazon på bilden samt en Volvo PV och en Ford Taunus, om jag ser rätt!). Min poäng kan ni minnas: Det är genom att läsa historien – också lokalhistorien – och reflektera över den, vi kan få uppslag till att se vår samtid och dess beroenden genom andra. Det fanns diakonissor som visste mer om dopet än den avsatta och omdöpta Sofia Singemo i Strängnäs stift. Dessa var förresten inte en del av läroämbetet, med plats i domkapitlet. Read my lips!
Vi möter i Silva Danielssons bok kallelsedrivna kvinnor, som gjorde skillnad. De snackade inte bara om allt som ”kyrkan” borde göra eller måste göra för att bli en lysande förebild. De konstruerade sig inte ett nödläge. De såg hur det var och agerade emot. ”Agere contra!-hållningen” alltså. Det är för övrigt en hållning som inte går på allt – eftersom den går på djupet för att se och förstå. I somliga nya svenskkyrkliga sammanhang är detta en stötande hållning – men jag har lärt mig av somliga diakonissor! Det finns nog fortfarande några som kan tänka sig att hoppa på och hoppa av en spårvagn i rörelse.
Frågan kvarstår: Varför skulle det alls vara nådigt att knäcka nötter med gamla diakonissor? Kvinnofrågan som något annat än det emblematiska utmanar! Arken har telefon 046-333 888.