Jag var inte med i Washington National Cathedral. Skälet är mycket enkelt. Jag trivs lika lite där som i Pantheon i Rom. Det hjälps inte att man smetar lite kristendom över hednatempel, antingen i det romerska eller det US-amerikanska imperiet. Det hindrar inte min bedömning av Mariann Edgar Budde, för jag har sett realskole- och högstadie-lärare av hennes slag många gånger. De ler och slår. Hon sniffade, som den sortens personer brukar göra när de kommer med en tillsägelse. Vi kan ta citatet. ”Let me make one final plea, Mr President” och då hade hon en begäran i Guds namn. Men hallå! Är det inte Guds Ord hon ska föra fram och då är det inte presidenten som hon ska be om tillåtelse att få säga vad hon har att säga.
Förståsigpåarna noterade sedan att argumentet för barmhärtighet var att barn till bögar, lesbiska och transor var livrädda. ”Some who fear for their lives”. Jag har inte så noga följt Trumps agenda, men det påstås att ingenting i hans program utgör någon livsfara för homosexuella eller trans-familjer. Så hur är det? Om folk kommer till en läkare och är rädda för sprutan, är det ett argument mot vaccination? Jag, som är läkarbarn, undrar – eller undrar inte!
En del av polemiken föll. President Trump har aldrig påstått att alla – samtliga – invandrare är kriminella, vilket skulle vara rätt förbryllande i en invandrarstat som den US-amerikanska. Men vad har de kristliga att säga om ordnad och oordnad immigration? Om migranter ska avvisas från USA är det inget nytt. Så har det alltid varit, minns Ellis Island. Jag tror att Mariann Edgar Budde har en del att förklara. Det kanske hon gör, när hon i augusti kommer till Sverige, inbjuden av Plusset Karin i Uppsala. Men, det är min fråga, kommer Trump verkligen att låta hennes resa tillbaka till Washington?
Var det så klokt av Edgar Budde att offentligt förmana Trump i en predikan? Risken var väl, i varje fall för erfarna sjlasörjare framstår det som en risk, att han då inte skulle frestas att bättra sig utan irriterad förhärda sitt hjärta? Risken var väl dessutom att Trump skulle inse, att det han står för är den precisa motsatsen till vad Edgar Budde och Kamala Harris står för? Det var han som vann presidentvalet. Risken därtill är förstås att Mariann skulle framstå som rättfärdig och få uppmärksamhet just som en sådan. Sådant skyr en kristen som pesten.
Den risk vi också ser, är förstås att Mariann Edgar Budde i all stillhet sjunger med änglarna. Det är sådant medlöpare, kappvändare, ja-sägare, populister och fegisar ägnar sig åt, har jag förstått. Men lite bättre. För nu fick Mariann sina 15 minuters berömmelse världen runt och till och med Antje ryckte ut i en eulogi, där hon biblicistiskt ryckte ett passande bibelord, 2 Tm 4:2. Hon är ju, det visste vi sen tidigare, för det reformerta och nu passade lite amatörmässig biblicism in. Evangeliska katoliker kan hålla sig. Romerska katoliker av jesuitiskt slag är mer för det reformerta, som ni vet. Jesuiten Loyola och den reformerte Calvin har gått på samma seminarium. Och mycket anglikanskt är dogmatiskt sett refomert. Men jag har inget emot Antjes ord om att vandra ödmjukt och lyhört på jorden även om jag minns hur det fungerade i praktiken med Antje. Jag och chefredaktören för UNT, Upsala Nya Tidning t ex. Läs Antje! Förutsägbart och finkristet – som så ofta. Men enkel biblicism. https://www.dn.se/kultur/antje-jackelen-det-ar-inte-biskopens-ord-som-ar-provocerande-utan-jesus/
Jag har sökt Stockholms domkapitel. Domkapitelsprotokollet justeras i dag och sedan får jag det så att jag kan överklaga mörkandena. Vad är det egentligen kyrkorådets ordförande i Skarpnäcks församling, Cissi Billgren Askwall, gjort? ”Enligt min tycke är det inte rimligt att han fortsätter sitt arbete”. När en kyrkorådsordförande uttrycker sig så, är det inte en provokation till egen uppsägning? Hon har i skrivelsen konstaterat: ”Sedan några år står det klart att han också drabbats av” – och detta är mörkat. Hon fortsätter: ”Just att han är – mörkat – gör det här personalärendet så svårt.” Men slutsatsen att det inte är rimligt att han fortsätter sitt arbete drar hon. Är de mörkade orden ”fromhet” och ”from” – tro?
HR-människan skickar in handlingen utan egen kommentar. Vem har ansvar för arbetsmiljön egentligen? Nu vet jag inte så mycket om Cissi, som hör till POSK, men hon vill ”motverka utanförskap och stärka människor i utsatthet” – så hette det i hennes kandidatpresentation inför kyrkovalet. Ger hon sig verkligen på en person som drabbats av något som måste mörkas, och är, men det var mörkat också, och tycker inte att det är rimligt att han fortsätter sitt arbete? Som jag läser innantill är komministern i hennes tycke körd och hon har makten, kyrkoherdens chef som hon tänker sig vara, dvs chef över rubbet. Nu är det i sak fel, men HR-människan och domkapitlet tycks strunta i denna felaktiga självbild av en kyrkorådsordförandes ställning. Frågan ska väl ändå ställas om kyrkorådets och Cissis ansvar för arbetsmiljön. Och om någon uppfattar att hon är med på mobbning av komministern, vad händer då? Kan Cissi uppfattas ge sig på en svag och utsatt, alltså det klassiska att på så vis uttrycka vårt förakt för svaghet. Det finns sådant förakt i det kyrkliga.
Medge att det vore av intresse att läsa den rapport om arbetsmiljön i Skarpnäcks församling, som redovisades i höstas. Jag ringde. Efter 10 signaler svarade en vänlig människa i måndags förmiddag och jag undrade om jag kunde få rapporten. Den fanns i alla fall. Överste Olofsson hade rätt. Nu var det inte så enkelt. Den vänliga människan undrade vem jag, som frågade efter handlingen, var. Jag upprepade mitt namn och nämnde att jag är docent i ämnet kyrkovetenskap (det är förstås en förklaring till mitt brinnande intresse). Då frågade den vänliga om inte kyrkoherden kunde ringa mig. Klart att hon kunde, svarade jag. Att detta var en handling som borde vara offentlig eftersom den redovisats för beslutsfattarna (bland dem Olofssons anförvant…), sa jag inte. Men jag noterar hur en rädslans kultur fungerar och jag tänker mycket på vad som hänt i Svenska kyrkan. När jag var ung, yngre än de flesta, valdes jag till ordförande för Moheda kommuns ungdomsråd. Då och då besökte jag kommunalhuset (det hette så!) och läste protokoll och handlingar. Varje gång jag satt där helt fredligt och läste samt antecknade i mitt kollegieblok, upphörde varje annan aktivitet och personalen försökte lista ut vad jag läste och skrev samt grunna ut varför. Av sådant lär sig en yngling rätt mycket. Kunskapen sitter i.
Nu har ingen från Skarpnäck hört av sig. Det skulle kunna bero på att mycket efter fyndet av handgranater spärrats av i går på Sofielundsgatan i Blåsut liksom området mellan Hållövägen och Åsgärdevägen. Hammarbyhöjden alltså. Lika tyst har det varit från Modehuset i Uppsala, när jag artigt bad att få advokatfirman Next:s utredning om det lagliga i att komplettera vigningskrav med krav att alla nya måste viga enkönat. Jag undrar vilken kyrkorättslig kompetens som finns på Next. Jag ska fråga min favoritjurist i Lund-Malmö-området. Kom ihåg att biskoparna längtar efter den dag när alla präster entusistiskt och med glädje viger enkönat. Då går inga bögar eller lesbiska säkra – mången präst kommer att kasta sig över dem för att få viga. Detta sagt har jag börjat läsa hemsidor från Svenska kyrkan. Där hittar jag en hel del:
Stockholms-Plusset har ett bibelord som ger anledning till eget tänkande:
”Kom ihåg vem du är! Vi är Guds älskade och Jesu lärjungar.
Räkna med Gud! Vi behöver leva i bön, leva med Bibeln och leva av mässan.
Älska! Vi är kallade att älska varandra, våra medmänniskor och hela skapelsen.
Med mitt valspråk vill jag påminna dig, mig själv och hela kyrkan om denna dagliga kallelse från Jesus: Bli kvar i min kärlek!”
På mig fungerar den här sortens svulstighet närmast som kräkmedel. Det beror antingen på ett av två förhållanden: Att jag är
1. Ohelgad – och då är det slutsnackat
eller på att jag är
2. Helgad. Då blir det bekymmersamt, när Plussets fromhet inte passar in i den bistra kyrkliga verklighet som i all sin kristna overklighet dock för tillfället tycks verklig. Se och inse. Gamle Stockholms-Plusset Manfred Björkquist var en mästare att dölja den synbara, faktiska och sönderfallande verkligheten i fromsinthetens trasor. Tage Erlander avskydde Björkquist, jag nämner detta bara för att ge märg åt konversationen. Det finns kanske trots allt en del att snacka om?
Nu väntar jag vid postlådan och/eller mailboxen. Håll ut!
