Jag umgås naturligtvis för lite med mina nu pensionerade vänner överstarna Salander och Olofsson. De har dock den fördelen framför icke så få andra vänner att de ännu inte avldiit. Jag läser dödsannonserna och ser, att nu dör folk som aldrig gjort det tidigare. Somliga saknar jag mer än andra, somliga har jag inte vett att sakna alls. Jag kände dem inte.
Salander ringde dock och sa: ”Vi ska vara i Vedborm ett tag för vintern är ju inte så besvärlig. Vi kommer vecka 2 och då kan ni väl komma över på middag på lördagen. Det är ju sista chansen innan Rosas Handel långstänger.” Jag log inåtvänt och stilla. Salander håller på att bli en riktig ölänning, en som fattar när det är några förfärande veckor utan tillgång till öländsk lyxmat, men hyfsat fint på många andra sätt. Naturligtvis tackade vi ja. Inte minst som Salander utlovat fördjupat färskt skvaller om kyrkolivet i Stockholms stift.
Olofssons anförvant, svärdotter eller brorsdotter (det var lite oklart, jag känner henne inte), är förtroendevald och hade manat Olofsson att säga Salander för att Salander skulle säga till mig, att jag borde läsa domkapitelsprotokollet från Stockholms stift den 11 december, § 150. Jag beställde fram handlingen och bespetsade mig på lördagskvällens begivenhet. Men snön tog oss med storm! Det bidde ingen festmiddag. Det bidde ingenting. Strömavbrotten var fyra – men inget över 1 minut. Vi fick äta lite enklare, det var det hela. Och självfallet värma oss med Guds Ord och Glühwein. Samt egna reflektioner kring protokollet och kommande snöröjning. Överste Olofssons anförvant har rätt. Det är underligt det hela.
Skarpnäcks församling har genom dess kyrkoherde Pia-Sophia Passmark begärt att domkapitlet ska pröva om församlingen kan tilldela en komminister en skriftlig erinran. Har kyrkorådet beslutat detta? Nej, ingenting styrker detta. Den demokratiska strukturen är satt på undantag. Behöver kyrkoherden besvära domkapitlet om det tilltänkta varningen? Jo, så är systemet byggt. Domkapitlet måste slå fast att saken inte gäller någon lärofråga. Den saken brukar domkapitlen slå fast utan besvärande undersökning, jag tar inte detaljerna här. Det räcker att ni vet att den enklaste lösningen är att besvärliga präster rakt av är besvärliga utan bekännelsemässiga implikationer. Det heter nog så.
Vigningslöftena handlar det alltså inte om, inte heller läran eller utövandet av den s k vigningstjänsten. ”Domkapitlets befogenhetsprövning innefattar emellertid inte en prövning av om den planerade åtgärden som arbetsgivaren överväger att vidta är adekvat eller riktig utifrån gällande arbetsrättsliga föreskrifter och avtal (jfr bl.a, ÖN 33/06)”. Det är alldes riktigt.
Salander och jag hade kunnat tala länge om korkade auditörer vi mött eller om begåvade stiftsjurister. Jag tassar försiktigt. Äldsta barnbarnet har – med juristexamen försedd – jobb på en advokatbyrå i Malmö så min respekt för 25-åriga jurister har ökat betydligt. Men vad har komministern gjort? Det var för mig bara att också begära fram underlaget för domkapitlets beslut. Det kom – men försenat. Inte främst på grund av snö. Brevet var eftertaxerat. Det kan bli så, stod det stämplat på kuvertet ”på grund av otillräcklig frankering”, i det här fallet ingen frankering alls. Brevet kom fram till sist. Blev jag klokare? Egentligen inte. Stora delar av gärningsbeskrivningen var mörkad. Den anmälde måste ha fått se, för han förnekar allt som läggs honom till last, skriver hans advokat, den i kyrkliga sammanhang väl kände Andreas Stenkar Karlgren.
Jag kunde av det som inte mörkats förstå, att saken gällde en kvällsmässa och komministerns beteenden på arbetsplatsen. Kyrkoherden Passmark: ”Jag uppfattar att (här anonymiserar jag, DS) NN har svårt för det sociala samspelet på arbetsplatsen, att han inte tar aktiv del i möten och inte är lyhörd eller respektfull för andra medarbetares åsikter och förslag samt att han uppfattas som” –och just här har det mörkats! Medge att detta hade vi behövet få veta för att kunna göra oss en bild av kyrkoherdens kompetens. Hon ska ju leda och fördela arbetet. Men hennes uppfattning är klar: ”Min uppfattning är att [NN] inte bidrar till en positiv, trygg och öppen arbetsmiljö.” Men är inte detta kyrkoherdens ansvar i första hand att se till? Kyrkoherde Passmark kompletterar sin framställning med citat från komministerns facebook-sida och uppfattar att komministerkommentarerna gjorts om henne. Det går inte riktigt att som utomstående dra den slutsatsen, sidorna finns dock med i ärendet.
När en gärningsbeskrivning mörkas, tror jag något lurt är på gång. Det har jag lärt mig efter att ha läst både Kafka och Dürrenmatt. Jag kunde anfört Den Heliga Skrift också, där finns en del mänskligt skumrask när det kommer till rättsskipning. Är det då så viktigt att alla ska kuna läsa vad någon anklagas för? Det korta svaret är: JA.
Kyrkorådets ordförande skriver ”med sorg i hjärtat” men ”helt nödvändigt i omsorg om vår kyrkoherde” m fl. m fl. Här bereder de mörkade partierna mig betydande svårigheter. Komministern har ”upprepade gånger” och så är detta som upprepats mörkat. Hon har sett – men vad hon sett är också mörkat. Däremot står det klart vad som är hennes upplevelse: ”Min egen upplevelse är att ingen utanför församlingen orkar ta ställning i detta svåra ärende.” Hon deklarerar: ”I mitt tycke är det inte rimligt att han fortsätter sitt arbete.” Kyrkorådets ordförande ser sig som kyrkoherdens chef med ”skyldighet att agera för att församlingen som helhet ska kunna fungera väl och de anställda ha en god arbetsmiljö.” En petitess i sammanhanget är givetvis att kyrkorådets ordföranden inte är kyrkoherdens chef. Det kan nog domkapitlet påpeka.
HR-människan heter Maria Holmberg. Det är väl hon som jobbar med kyrkoherderekryteringen i Saltsjöbaden om jag fattat rätt. Är hon ”Director People & Organisational Excellence”? Jag har inga särskilda synpunkter på Holmbergs excellens, men noterar att hon skriver till stiftsjuristen/stiftet att ”ni är välkomna att kontakta undertecknad eller Kyrkoherde Pia-Sophia Passmark om ni har frågor eller funderingar”. Det ska inte gå till så. Allt ska vara transparent. Nu verkar ingen ha haft några frågor. Den övergripande frågan ”vad håller ni på med i Svenska kyrkan” är nog inte en fråga excellensen Holmberg är villig besvara. En HR-människa biter inte den hand som föder henne.
Hade jag vaknat i vargtimmen hade jag nog varsnat, inte den kristna hållningen, Fil 2:15 t ex, utan tre tjejer på skolgården i mobbartagen. Stockholms-Plusset ser nog inte detta. Såge han, vore det läge för specialvisitation. Men jag vet hur det kyrkliga systemet fungerar. Det utgör en väldig tyngd, som pressar ner den enskilde prästen. Till sist står den utsatte prästen rätt ensam. Och just här och nu är det inte läge för fromma ord om hur Gud just då kommer nära. Vanlig svensk scoutmoral skulle passa bättre. Kyrkoherden beskriver sig i sin roll som ”kyrkoherde och chef” som ”tydlig” i sin kommunikation med komministern. Det tror jag obetingat, eftersom jag förstår vad hon beskriver –detta var inte mörkat! Vi är rätt långt från herdesinnet när kyrkoherden står fram som chef. Så hade jag tänkt om jag vaknat i vargtimmen. Och i Skarpnäck tycks ”chef” vara ordet för kyrkolivet.
Professor Per Hansson har analyserat en hoper befogenhetsprövningar. Han är klar och tydlig: de är ett spel för galleriet. Populism och folklustspel alltså. Domkapitlen skulle vara tillsynsmyndigheter, men har blivit ”tillsynesmyndigheter”. Hansson har släktrötter i Göteborg och kan vitsa till det. Men roligt är det inte att se vad som utspelar sig i en kyrkostruktur som slagit vakt om predikstolens frihet, men där domkapitlen inte längre orkar göra detsamma. Är Per Hansson gammal scout?
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/befogenhetsprovningar-ar-ett-spel-galleriet
Den känsla som kommer över mig är den jag hade som ung präst när prästerna skulle vara medlare. Medlingen var ingen medling, den var ett slutsteg på vägen för att få fram ett papper till den äktenskapsskillnad paret – eller någon av parterna – redan bestämt sig för.
Salander var efter snöstormen inne hos oss i Kvarnstad och fikade så jag kunde säga honom att jag läst, sett och förstått det chefskap av kaserngårdstyp jag sett. Då skrattade han uppgivet och sa: ”Stockholms stift ska ha presidiekonferens på Förintelsens minnesdag. Den har förlagts till Hammarbyhöjden, där Judiska Hemmet finns, alltså hemmet för de gamla som överlevt förintelsen. Stund och ställe kunde tolkas som utstuderad nonchalans inför antisemitismen i tider som dessa. Olofssons anförvant var så upprörd, att hon vägrar ta ledigt från jobbet för att delta i presidiekonferensen på Förintelsens minnesdag. Hon ska på sin arbetsplats tala mot den eviga och nu helt uppenbara antisemitismen och Hamas-terroristerna. Hon såg uppställningarna, när Hamas firade och soldaterna kom i nystrukna uniformer. Jag tror hon börjar misstro det kyrkliga.” Salander ser tydligt – även om han inte ränner i kyrkan vareviga söndag – eller kanske just därför?
”Den schangdobla middagen får anstå tills Rosas Handel öppnat”, sa Salander. ”25 februari alltså och fastlag. Ska vi satsa på 3 mars?”
”Om världen består. Kriget kan komma i morgon. vi vet inte när, vi vet bara att, som fältprosten slagit fast”, svarade jag. ”Men du vet att Rosas handel har stängt måndagar under lågsäsong samt använder söndagen som vilodag?”