Nu kommer snart en ny prenumerationsavi för Torsdagsdepressionen. Förhoppningen år 1982 var att denna tidning under namnet Svenska Kyrkans Tidning (det där med Kyrkans Tidning och ”nya” var svårt med tanke på att swedenborgarna hade sin tidning – Nya kyrkans tidning) skulle vara ”det samlande organ för Svenska Kyrkan som så många har längtat efter och sett fram emot!” Orden var Vår Kyrkas siste chefredaktör Gösta Daninges och året var 1982.
Inget ont om Torsdagsdepressionen – men ambitionsskillnaden till hur det var av begynnelsen och hur det dessförinnan var på Vår Kyrkas tid är uppenbar. Då var publikationen till för folk och kyrkfolk. Det skulle Kyrkans Tidning också vara, förstod vi som var med år 1982. Numera presenterar sig Torsdagsdepressionen för sin målgrupp: ”För dig som har en uppgift i kyrkan”. Inskränkningen är alls inte ointressant.
Församlingsbladet kom till år 1904 och övertogs av Diakonistyrelsen år 1912. Efter växlande öden skulle tidningen år 1921 vara ”hela det levande, ansvarskännande, bedjande och arbetande kyrkfolkets tidning.” 10 000 nådde tidningen upp till efter några år. Tidningen vässades och år 1941 var upplagan 22 000 ex. Så blev det namnbyte, Vår Kyrka.
När jag började söndagsskolan i Tranås var Vår Kyrkas upplaga 33 305 ex. Då hade Ingmar Ström blivit chefredaktör.Tidningen tassade dock fram i dåtidens kontroverser: Kejne-affären, Till bröders hjälp insamlingen och Helanderaffären. Det kan man kanske förstå. När jag fyllde 9 år hottade tidningen upp sig igen: nytt format, nytt tryck, ny layout, vassare rubriker, ett mångfacetterat och brett innehåll. 55 802 exemplar och äran för detta ska tillskrivas Margit Strömmerstedt (men det gjorde inte Ström…) Kul, kul med lite jämställd manschauvinism, tycker jag. Vår Kyrka tog ställning i ämbetsfrågan och upplagan började dala. Allt har sitt pris och det riktigt märkliga är, att kontroversen stjälpte detta som skulle vara en publikation utifrån tanken ”en enad kyrka – en enad tidning”. Det är dock en prestation att göra sig de kyrkligt förnyade kvitt utan att först beräkna kostnaden. Men det var så dumt det gick och går till. Det dummaste dock att de firnkristna inte fattade hur det rätt självklart skulle bli.
CG Boëthius blev ny chefredaktör för Vår Kyrka och profilerade ledarsidan så pass att Svenska kyrkans centralråd tog avstånd från tidningens hållning i frågan om kyrkans framtida organisation. Kyrka-stat-frågan alltså. Det var dock ämbetsfrågan och sex-frågan som riktigt ställde till det. Boëthius hävdade i en tv-debatt att den kyrkliga synen på sex före äktenskapsliknande förbindelser var synd, var en inhuman hållning. 740 präster protesterade. Dessa präster hade inte utan intresse kunnat följa äldsta dottern Gunilla Boëthius avslöjande, att CG alls inte var hennes far och att mamman tydligen kvickt ordnat att CG skulle kunna tänkas vara fadern sedan hon insett vad som hänt tillsammans med den finske och pilske generalen Paavo Tavela (1897-1973) på hotell Reisen i Stockholm. En livslång hemlighet heter boken (Bonniers förlag). Kvinnnas list övergår CG:s förstånd, det tror jag man måste notera. Och detta hade 740 präster icke utan rörelse noterat om de fått läsa Gunillas redogörelse, tro mig. Att Tavela också organiserat den. finska Lapporörelsen är i sig intressant.
Tillbaka till Vår Kyrka: Frågan, som den förträffliga Runa Ohlander och HB Hammar ställde i den utredning om Vår Kyrka de gjorde, är motiverad: Har Svenska kyrkan ”råd att låta sin tidning underblåsa de motsättningar som finns mellan olika grupper?” Att tidningens målsättning var att rikta sig till fler grupper, ”inte bara de fast anställda, förtroendemän och aktivt verksamma i kyrkan utan också de anonymt religiösa, de kyrkofrämmande i samhället”, noteras. Ibland träder den kyrkliga reträtten tydligt fram liksom valhäntheten när det gäller att hantera mångfalden. Snacka går ju…
Allt detta bara för att jag inte riktigt kan bestämma mig. Ni trodde kanske att Torsdagsdepressionen, som så frekvent uppmärksammas i sländorna, skulle skänkas mig. Alls inte alltså. Min kundrelation gör mig naturligtvis friare. Jag ska nyttja denna min frihet. Jag liksom de övriga 17 499 som tidningen levereras till.
Det är samma frihet jag nyttjar när jag läser vad Modéus-pojkarna får ur sig.
Modéus I använde sin korta levnadstid för att skriva ännu en krönika i Dagens Industri, nu om försvarslinjer för andlig beredskap. Slutsatsen? ”Må vi aldrig hamna i krig”. Fältprosten blir brutalare och utlovar krig i Torsdagsdepressionen. ”Vi vet inte när och vi vet inte hur det kommer att drabba oss, men det kommer. Det kan komma i morgon, om fem år eller om 500 år.”
Själv blir jag benägen för fromhet. ”Näps oss, men tag icke din hand ifrån oss. Bevara vårt fosterland fritt och oförkränkt till evärdeliga tider”, kan jag be med Ringius. Jag kan läsa 2 Krön 14:11, Gustav II Adolfs dagliga bön under fälttåg, och jag kan ta till Miles Triumphans (från år 1648), bönboken fältpredikanten Johannes Matthias Röchman satte samman. Det är då jag undrar varför varken Ärkeplusset eller Fältprosten/Generalspersonen säger att omvändelse alltid varit ett bra sätt att undvika den stundande vredesdomen.
Ärkeplusset kunde kanske fått ur sig ett ord om att ett land som tillåter fler än en miljon barnamord, ska grundlagsfästa denna mordlystnad och odlar en kultur som dyrkar död i många dess former (mord på bild eller i böcker är ju underhållning!) samt dagligdags och nattligt ägnar sig åt oreflekterad nihilism (värdelöshet) kanske inte ska hoppas så mycket, när den sista dagen kommer om denna dag inte används för just omvändelse, ånger, bot mm m? Generalspersonen kanske skulle säga något litet ord om att försvarsmakten är till för att hålla kriget borta från oss både i tid och rum? Krig i morgon? Då är det kört. Vet Fältprosten/Generalspersonen något vi andra inte vet om morgondagen eller är det en som uttalar sig obetänksamt och defaitiskt? Jag skulle vilja veta. Vad säger generalen Brännström?
På min tid kom fältprostens lön från Svenska kyrkan eftersom ansvaret gällde Kyrkans själavård bland Kyrkans medlemmar. Nu säger hon kryptiskt att hon behöver ”hjälp från kyrkan” när hon ska fördubbla antalet präster till, ja vad då? Hjälp från kyrkan när det är hon som ska vara ”kyrkan” i försvarsmakten? ”Men vad vet väl jag, gamla fnask”, som änkedomprostinnan i Linköping sa. Jag får fortsätta bilda mig med hjälp av Torsdagsdepressionen. Det blir som det blir då.
