Tänka sig att som idog sländare vakna en dag efter helgdag och tänka, att det måste vara måndag och tid att slända. Tänka sig en idog sländare kasta sig ur sängen och tänka, att det är hög tid att ordna för publicering av sländan, som skrevs i går. Tänka sig – eller inte. Och så fixade jag sändningen. En tisdag! Fel, fel, fel. Den skulle ha skickats i dag. När jag insåg vad jag gjort, gick jag och la mig igen. Missmodig. Men så hämtade jag mod, för då kan jag idag i en kortslända fortsätta läsningen av Debatt om Kyrkan, där Helge Brattgård analyserat ”högkyrkligheten”. Jag har lärt mig att begreppet ”ludring” är detsamma som ”luring”. Helges ludringar illustrerar teologisk ohederlighet.
Nu var inte Helge särskilt befryndad med mig – utom när han insåg att han skulle avsättas som ordförande för bekännelsearbetet. Då var vi ju på samma sida, lät han mig förstå i ett korridorsamtal. Sedan återupptog arbetsutskottet sitt sammanträde och Helge sparkades trots allt. Kritiken? Han hade inte kunnat ta in kritik och inga andra uppslag än sådana som Per Erik Persson och han höll kära togs på allvar. Kvar i bekännelsearbetet blev lektor Kerstin Bergman, som hörde till Helges kritiker. Detta var svårt för Helge. Annars gällde att om Helge att ”säger han ’mina bröder’, då går vi”. Då var nämligen Helge ute efter något sin egen fördel.
I bidraget Högkyrklighet i boken Debatt om kyrkan (SKDB 1958) ska Helge visa sig duktig genom att pepåka att ”högkyrkligheten” inte är en enhetlig företeelse. Han visar det genom att ta upp frågan om sakramentens antal. 2, 3 eller 7? En enfaldig docent (som jag) kunde då mena, att det vore av vikt och värde att först definiera begreppen. Inte Helge inte. Han tar inte ens upp frågan att de som resonerar olika likväl alla är präster i Svenska kyrkan – och då borde lärofrågan vara mer akut där än i en idérörelse. Kalla in biskop och domkapitel i så fall. Det gör inte Helge. Han misstänkliggör ”högkyrkligheten”. Det räcker långt i det kyrkliga.
Idérörelser ska väl vara vidlyftiga, dvs pröva hur långt täcket räcker? Den kyrkliga förnyelsen har inte alltid levt upp till detta ideal, men ofta. Helges ansats är den motsatta. Han jagar på som en annan Gustaf Wingren, men utan wingrensk charm – för Wingren är charmerande på ett underhållande sätt när han tar ut svängarna, det tyckte alla ”högkyrkliga” (som var de som läste Wingren, de likaväl som missionsförbundarna, men hur dessa såg på Wingrens charm vet jag av förklarliga skäl inte). Helge har doktorerat för Wingren och ”är bestämd av den senaste utvecklingen inom den lundensiska systematiska teologin”, som det heter i Debatt om Kyrkan (s 8).
Teol dr Helge Brattgård skriver att frågan vad som menas med högkyrklighet onekligen är aktuell. ”Det ställer sig emellertid mycket svårt att få ett klart och entydigt svar på den. Redan begreppet högkyrklighet är oklart.” (aa s 104) Nå, då har dr Brattgård en arbetsuppgift – men icke! Helge har läst Svensk Teologisk Kvartalskrift 1952:3, där GA Danell gjort ”ett lovvärt försök” att konstruera en bild av den kyrkliga förnyelsens lära. De oklarheter Helge varsnar, leder honom till frågan om det inom rörelsen pågår en debatt kring dessa teologiska differenser. Det vore ”synnerligen värdefullt med offentlighet kring den diskussionen” (aa s 105-106) – men pågick den diskussionen inom rörelsen, det var ju det som var frågan! Jag kanske mest ska uppfatta Helge Brattgård som Svenska kyrkans svar på den misstänkliggörande Joseph McCarthy.
Frågan om den kyrkliga förnyelsens lära är viktig sedd mot den oro de högkyrkliga ceremonierna väcker ”på många håll”, menar Helge. (aa s 109) Över denna oro torde man inte längre förvånas och då är tiden, håll i er, ”mogen för en mera öppen diskussion om den lära som ligger bakom många av de ceremonier, som enskilda präster infört i vår svenska kyrka.” (aa s 109-110) Biskopsmötet har vädjat till prästerna att avstå från elevationen. ”Men varför har denna vädjan fått förklinga ohörd på vissa håll?” (aa s 110) Nu sätter Helge sitt hopp till avgränsningar inom högkyrkligheten och med sådana avgränsningar ”skulle med säkerhet denna strömning få den allra största betydelse för vår kyrka i dess kritiska läge. Om så icke är fallet, kommer den förmodligen att betyda en allvarlig splittring med vittgånde konsekvenser.” (aa s 111) Det blev väl i historiens ljus ingendera – men ett belysande exempel på den inkluderande folkkyrkliga ivern för avgränsningar har vi fått. Tack och bock!
Slutklämmen kan jag inte undanhålla er: ”Ännu väntar Sveriges folk, enkannerligen dess kyrkfolk, att få svar på frågan: vart är den [dvs rörelsen, DS] på väg?” (aa s 111) När Helge skrev, fanns det alltså ett kyrkfolk. Helge hade kunnat stilla oron genom att berätta hur livet i idérörelser levs, nämligen genom att idéer kastas fram och kalfatras. Fri debatt och kvar på belägg för påståenden som görs sålunda.
Till senator Joseph McCarthys försvar ska väl ändå anföras, att han var helt alkoholiserad. Det tycker jag måste nämnas, för sjukdomstillståndet förklarar nog en del. Hoppas jag, läkarson och doktor därtill, självfallet. Vart Svenska kyrkan varit på väg, det kan vi sedan länge kunnat se. Det kunde inte Helge och det kunde inte Gustaf Wingren heller. De var glada ändå – eller kanske just därför.
