Jag tänker inte fördjupa mig i censuren av min vän Lord Alfred Tennyson och hans dikt Ringklocka, ring! (Det var roligt skrivet), men när jag nu läst på, behövs kanske en liten introduktion. Dikten heter i original Ring out wild Bells och utkom år 1850. På svenska 1889 i dagspress och 1890 i bokform. Det är dessa rader som presidiet för Sveriges Kristna Råd, SKR, påstår ”ekar genom århundraden och den gamla texten talar lika sant som när den skrevs”. https://www.expressen.se/debatt/debatt-lat-nyarsklockan–bli-ett-lofte-om-fred/
Första gången dikten lästes upp på Skansen vid nyåret var år 1895. Året därpå var det snökaos och därför inställt, men 1897 – efter förfrågan från chefen på Skansen, Artur Hazelius – deklamerades dikten av Anders de Wahl.
Hazelius fått reda på att Anders de Wahl brukade läsa dikten för sin familj strax före tolvslaget. De första decennierna lästes dikten bara för besökarna på Skansen. År 1926 lästes den första gången i radio av de Wahl, vilket sedan återkom under perioden 1934–1955. Efter Anders de Wahls bortgång 1956 låg traditionen länge nere. Men med de Wahl var det fart på spelverket. Kolla själva! https://www.youtube.com/watch?v=qBdR2v8dePk
Inför årsskiftet 1977/1978[ bestämde dock Sveriges Television att man skulle återuppta traditionen och sända den, under programnamnet Tolvslaget på Skansen. Skådespelaren Georg Rydeberg fick uppdraget, vilket blev en succé. Traditionen fortlevde (på sitt sätt…). Några av de skådespelare som återkommande läste dikten var Jarl Kulle, Jan Malmsjö och Margaretha Krook. Från 2014 har det varit tradition att byta uppläsare varje år.
Märkligare än så är inte det hela. Det tycks rätt påvert i jämförelse med annat. Det mer uppseendeväckande rent intellektuellt är förstås censuren. Diktens själva poäng ska inte få komma fram. Jag finner sådant klandervärt – men helt begripligt: Det sekuariserade sinnet är dumt och håller sig dumt. Citera mig gärna! Eller som syster Kerstin skulle säga: ”De tar betet, men undviker skickligt kroken.” Detta sista var också roligt med tanke på att Margaretha Krook läst dikten från Skansen i bilderburken.
Det stod alltså inte på förrän Sveriges Kristna Råd, SKR, portalgestalter tog tillfället i akt att slå ett slag för freden. Nu skulle nyårsklockan bli ett löfte om fred. Jaha. Vad säger Jesus då? Det kunde man få höra på Annandagen om man kunnat gå i kyrkan och prästen haft ett allvarligt syfte och inte låtit allt sjungas bort i julens älskade sånger och psalmer. Lk 12:51 alltså. SKR satsar nu på ”Tid för Guds fred”. Det är väl tid för Guds fred all tid? Vad är det jag inte förstått?
Nu ska presidiet låta som Neville Chamberlain år 1938. Är det så klokt? Växer inte freden ur en gevärspipa, noga besett? Presidiet talar om ”fred i dess breda mening som fred mellan länder, fred inom länder, fred med skapelsen, fred på världsmarknaden, fred mellan oss, fred och lugn inom oss själva.” Tjena Mittbena! Fagra ord är inte så mycket att leva på. Vad betyder presidiets genomgång av samtida våldsutövning när det heter ”Men vi tror ändå att det är tid för Guds fred.” När menar presidiet att det inte är tid för Guds fred?
Kommer man dragande med Nathan Söderblom och kristenhetetns möte i Stockholm 1925 var det mötet mer av en socialetisk mönstring än av fredsarbete. Det var en tidigare konferens Nathan ville ha, men engelsmännen visste att Nathan Söderblom hade en son som var fanjunkare i den tyska krigsmakten och den insikten nnärde deras misstankar mot den svenske ärkebiskopens syfte. Presidiet noterar att vid det mötet möttes tidigare fiender. ”Steg för steg byggdes förtroende och långsamt kunde försoning ske.”
Jag undrar: är det vi kallar ”Andra världskriget” inte känt för SKR:s presidium? De försonade förklarade varandra krig redan den 1 september 1939. Visste verkligen inte Kardinalen detta?
Nå. Presidiet vill hålla i sina förhoppningar och ”tillsammans göra det vi kan för att nyårsklockornas löften om fred och frid få ringa in tröst och hopp.” Förr i världen hette det ”hav bort ifrån mig dina sångers buller” /Amos 5:23, 1917 års översättning), slår det mig. En nyårsklocka är liksom alla andra gjutna klockor ett stycke metall, som inte kan lova någonting. Däremot kan de kalla till det sammnahang där löften verkligen proklameras. Varför ska den kristna förkunnelsen bli rent hitte-på? Och lagiskt så det smäller. Jag undrar om ”historien har visat att krig tar slut”, som presidiet preciserar saken. Jo, det kan man kanske säga. Efter 30 år på 1600-talet i omgångar och i vårt sammanhang 1914-1918 och 1939-1945 – men varför? En förklaring är att tillräckligt många har stupat, omkommit, skadats och – kanske än mer – att krigandet blivit för tungt rent ekonomiskt. Då blir det en härlig fred i väntan på nästa krig. Har SKR:s presidium inte riktigt klart för sig att denna värld är i Den Ondes våld – och att ”våld” är det adekvata begreppet?
Det finns naturligtvis tröst på riktigt. Men så finns det också kärringatröst, den tröst som ingen riktig tröst är utan mest fagert tal. I presidiets fredsbudskap finner den normalbegåvade just kärringatröst. Det är då Chamberlain ska avlösas av Winston Churchill.
Jag blir lite till mig när SKR i samma anda som Söderbloms bjuder in till ett fredens år 2025. Skulle Sofia Camnerin, Anders Kardinal Arborelius, Diascoros Benjamin Atas Ärkeplusset och vänsterpartisten Karin Wiborn ens kunna bjuda in och än mindre göra? Somligt går att säga i en predikan om församlingen är tillräckligt fromsint eller dum (välj själv!) – men detta? Det hade nog gått i Missionskyrkan i Bor, men nu har detta alltså blivit SKR-policy! Har ni hört begreppet ”snacksaligt”?
Jag tror inte att det i denna världens tid och jorden runt går att få ett stopp på hämndspiraler och vedergällning. Då skulle rådande kyrkopolitik i Svenska kyrkan vara omöjlig, men det är uppenbarligen inte görligt för Ärkeplusset att städa på egen bakgård. Då kan han väl omöjligen kunna uppfattas vara mitt Ärkepluss, för att uttrycka problemet diplomatiskt. Efter ätande och drickande för att fira Frälsaren kanske det dock är kristligt ett erbjuda oss ett kräkmedel som detta: ”Tillsammans med alla goda krafter bjuder vi in och utmanar varandra, att våga mötas, att göra det vi kan för att söka vägar till rättvis fred, i nära relationer och större sammanhang, så ingen av oss slutrar att tro på den.” Detta hjälper de bantande på traven, kan man tänka. De vomerar.
Nu bevisas puddingen av ätandet. Så här gott och fint har vi det i Svenska kyrkan. Eller? Att Modéus I ogenerat lever, rör sig och är till i vår kyrkopolitiska utrensningsvardag utan att rodna, staka sig eller stamma förklaras på det enda möjliga sättet: Han är från Jönköping. Finns någon annan förklaring –så fram med den!
Jag gör ett tillägg:
Bitte Assarmo har också analyserat. https://detgodasamhallet.com/2025/01/03/bitte-assarmo-sveriges-kristna-rad-inviger-2025-med-floskelparad/
”Floskelparad” var ordet, sa Bill. ”Parad av floskler”, sa Bull.