Ordet som förföljt mig de senaste dagarna är ”konfunderad”. Det är sådan jag blivit. Inte bara för serien Whiskey on the Rocks. Den är en satir och jag tror jag ogillar den. Det var kloka marinofficerare, som fick göra en insats för försvaret av fostervattnet. Signalspaning gav klara besked om hur ryssarna såg på saken och det var bara dåvarande majoren Rolf Lindéns dådkraft som såg till att vi inte hamnade i eldstrid. Att majoren tog ett eget beslut, ska noteras. Kustartilleriet höll sig med officerare som kunde tänka och inse. När ubåten gick på grund, hade jag varit hemma ett par veckor efter övningen Sydfront 1982. Det hade politiskt snackats budgetubåtar hur länge som helst. Nu var det något mer handfast. För den delen hade vi jagat ubåtar tidigare. Jag går inte närmare in på den saken nu – men vill någon läsa alla reaktionerna efter grundstötningen 1982 finns det många dåtida analyser att fundera över. Kompassen var trasig, hette det. Folk ombord var fulla. Vad var planterad desinformation för att dölja att saken var en medveten operation som olyckats? Och hur lätt var det att få in sådan önskad desinformation i svenska medier? Konfunderad var ordet. https://www.svd.se/a/gwy8wB/svt-s-whiskey-on-the-rocks-det-hande-nar-u-137-gick-pa-grund
Jag är konfunderad när jag tänker framtid också. Numera har jag en uppsättning polare som fyllt 80. Mirabile dictu. Fler tror jag det ska bli om världen består. Alla som fyllt eller ska fylla 80 är inte mina polare dock. Caroline Krook vill nog inte räknas in i den skaran. Hon såg till att avvisa mina fem (5) försök att hälsa på henne, när vi var bjudna på lunch i biskopsgården i Strängnäs. Till sist måste hon säga till sin adjunkt att bilen skulle gå till Stockholm. Jag satt mitt emot adjunkten och kunde vinka glatt till Carro, sjätte försöket till vänlighet. Hon fick avmätt vinka tillbaka! Adjunkten var intresserad av parapsykologi och jag hakade på hans intresse och sa att jag nog omfattade reinkarnationsläran. Han blev övermåttan förtjust. ”Ja”, sa jag ”jag tror att Caroline Krook i ett tidigare liv under 30-talet varit rektor på en flickskola.”
Carro börjar trappa ner. ”Jag känner att nu ska jag gå i pension.” Till skillnad från många säger hon också: ”Jag tyckte att det var roligt att vara biskop. Jag trivdes med det.” Säger en hel del. https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/nyheter/grattis-caroline-krook-80-ar
Under åren i Lund var Krook med och bildade Exodus – Samling för uppbrott, tillsammans med KG Hammar och Martin Lind heter det på Stockholms stifts hemsida. Så var det inte riktigt. Martin var i Indien. Men Lars Eckerdal var med och i tidens lopp var Hammar, Lind, Eckerdal och Krook biskopar. ”Exodus ville nytt och sa bland annat: ’ska vi stanna kvar eller ska vi skaffa orgel och starta eget’.” Här blir jag på nytt konfunderad för alla vi andra visste att samlingen skulle lyckas dem väl, till ett liv de tyckte var roligt. Ja inte alltid för Hammar och Eckerdal kanske. Men i alla fall. Samling för uppgång blev det om man med ”uppgång” menar ”framgång”. Bakom allt stod professor Per Erik Persson, som peppade. Exodus lades rätt snart ner.
För klarhets vinnande kanske jag då bör markera skillnaden till de oönskade, de som samlades i Svenska Kyrkans Fria Synod. Det var dessa som ville bilda en folkfront i det svenskkyrkliga med insikt om att en hoper fromhetsrörelser hade sina kollektiva bidrag att komma med och att de lätt kunde slås ner eller sönder i det kyrkopolitiska hatläge som rådde. En dekan skulle väljas och en kaplan samt styrelse i det som blev dekanat. När det fanns minst fem dekanat kunde synoden bildas. Det var en ansvarig kyrklig struktur som skapades. Den var till inte i egenintresse utan av nödvändigheten att hålla ihop och hålla ut.
Ändamålsparagrafen ger besked: ”Svenska kyrkans fria synod har som ändamål
Att i bön om den Helige Ande, efter Bibelns ord, på Svenska kyrkans bekänneles grund, befria, bevara och förnya Svenska kyrkan som en levande och misisonerande kristen kyrka, som söker den enhet Herren bad om för att världen ska tro.”
Ingen egen orgel alltså och en biskop, Bertil E. Gärtner, som preses. Vad sa biskoparna då? De fick ur sig ett uttlande att inte minst den som är kyrkans vigda tjänare ”måste vara beredd acceptera, att svenska kyrkans bekännelse och lagfästa ordning ger kvinnor samma rätt som män till prästerlig tjänst.” (Det visste alla! DS) ”Utan detta kan man i längden inte tjäna på ett trovärdigt sätt eller göra en positiv insats för framtiden, tillsammans med andra som vill ta ansvar för kyrkans liv och gärning i en ödesdiger tid.” (Tack för det! DS)
Erik Petrén noterade dock att den biskop som underkänner denna övertygelse som grund för tjänande drar sig undan uppgiften att vara deras biskop som har denna övertygelse.
Nå, detta var för länge sedan, januari 1982 – men det som var ansats då, blev verklighet senare. Jag har citerat Erik Petrén, Kyrkan och synoden (Bokförlaget Signum i Lund, Arlöv 1984), s 90. Det betyder att ingen biskop är min biskop. Sug på den! Jag ska nog räknas in bland sådana präster som upprörde de gamla biskoparna någon gång på 1960-talet genom att kalla dem slashasar som inte följde Bibel och bekännelse. Upprördheten gällde då inte det påstått sakliga brottet mot Bibel och bekännelse och därmed vigningslöftena. De upprördes över begreppet ”slashasar”. Jan Redin blev konfunderad. Han undrade över begreppet ”slashasar” och menade, att anklagelsen för falsk lära borde vara värre. Det var roligt redan då, med andra ord. Ärkebiskop Bertil Werkström tog några år senare i det s k kyrkomötet tillbaka formuleringen och det gör mig fortsatt konfunerad – för hur eller hur är det ju detta läge som gäller i praktiken, kodifierat i kyrkoordning dessutom. Då vet ni vad alla rättsinniga fromma klart och tydligt utsäger! När vi har sagt just detta, upprepar vi den gamla hållningen, att de heliga skrifterna förmår ge oss den kunskap vi behöver (2 Tm 3:15) Bra att veta för att slippa bli konfunderad eller konsternerad.
Jag noterade att ingen påpekade att Carro förlorade sin domprost. Domprosten Hakon Långström avgick i protest. Det är en prestation av Carro. Det är väl också en prestation att få en teologie licenciatavhandling godkänd. Två professorer menade att den borde underkännas. Jag satte mig på Finngatan i Lund och läste den och ville därefter icke jäva profesorernas omdöme. Men godkänd blev den. Lars Eckerdal var ämnesföreståndare. När hon blev domprost i Stockholm fick titulaturen ändras från pastor primarius (maskulinum) till just domprost. Intresseklubben noterar. Men är t ex inte ordet ”kyrkoherde” maskulinum och herdinna femininum? Intresseklubben igen!
Allt detta bara för att komma åt att jag (numera) lätt blir konfunderad. Det är kanske ett ålderstecken – även om det verkar vara långt till mina 80 år?
Har ni ingen flanellskjorta behöver den införskaffas för 2 januari är sedan gammalt i det kyrkliga Flanellskjortans dag. Den firas förstås och firandet förbereds omsorgsfullt. Har alla rättsinniga präster med barn och barnbarn redan hunnit förtära julbrännvinet? Ni vet hur det sägs av frun: ”Gråt barn. Nu tar far fram julbrännevinet.” Det finns barn och barnbarn som skrattar högt när detta sägs! Säger bara det. Men inte kan väl Flanellskjortans dag firas utan nödig stimulantia – då bleve väl allt så sorgligt som det egentligen är? Samtiden är nämligen helt onödig. Minns mina ord.