Jag har slutat att vara ”högkyrklig”. Skälet är ett, ett enda: Jag har aldrig varit det. Jo, kanske när vi skulle skällas som ”högkyrkliga” och begreppet uppfattades vara ett oktantal, politiskt och kyrkopolitiskt gångbart. Då var jag i offentlig mening högkyrklig utan att skämmas för det, fast vi borde göra det! Annars insåg jag att den oprecisa glosan var oanvändbar till annat än att skapa oförståelse. Jag var förstås kyrkligt förnyad på det gamla sättet, typ f Jan, f Ingvar, f Gunnar, f Nils, f Lars , f PO m fl, m fl. Vi talar om kyrkligt förnyade församlingspräster, som läste och tänkte och var just präster. De nyutgivna böckerna illustrerar hur jag skiljer mig från den nu så accepterade ”högkyrkligheten”, som består i att en hoper präster roat sig i den kyrkliga utklädningslådan och under åthävor går i oändliga men stiliga processioner.
Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse har nu kommit i sin fjärde upplaga. (Artos 2024) Minns då att det officiösa Diakonistyrelsens Bokförlag inte ville ge ut den. F Gunnar startade då ett eget bokförlag i Osby, Pro Ecclesia. Boken kom 1935. Den andra upplagan gavs ut av Bokförlaget Pro Veritate i Uppsala år 1971. Den tredje av GAudete i Helsingborg år 2005 och nu är det Artos som gäller. Ärendet? Det liturgiska (dvs folkliga!) draget i den kyrkliga förnyelsen ligger i att den vill omskapa folket: ”den söker omdana folket från att vara den profana hopen till att bliva en bedjande församling”. (Rosendal, aa 2024, s 172) Det liturgiska draget i den kyrkliga förnyelsen är inte en genomgång av gudstjänstceremonier utan kallelsen för det allmänna pästadömet. Det följer efter kapitlet om det hierarkiska draget, som försöker mejsla ut vad en präst är. Jag tror att den kritiska hållningen inför det som nu kallas ”högkyklighet” är just boken Kyrklig förnyelse med dess fyra drag: det bekännelsetrogna, det sakramentala, det hierarkiska och det liturgiska. Finns inte dessa fyra drag med, är det vi talar om något jag inte tror och inte vill förknippas med.
Professor Gustaf Wingren reagerade mot det hierarkiska draget. Den reaktionen borde vi ta på allvar. Frågan om ämbetet är den avgörande konfliktpunkten. Här återstår inte bara mycket att göra. Här återstår nog egentligen allt! Förståsigpåarna minns att detta var något Gustaf Wingren och jag var överens om. ”Du och jag Gustaf. Tror jag det!”
Mikael Löwegren har skrivit ett förord. Det är inte utan intresse. Men slutsatsen? Hur ska visionen om kyrklig väckelse tas tillvara och tillämpas? ”Det är upp till läsarna av fader Gunnars bok.” Det kan man väl säga – men finns det inte en arbetsgemenskap Kyrklig Förnyelse (aKF) som i eminent mening har att hantera denna utmaning? Mikael tänker nu över en limefrukt som kramats ut i vatten och mist sin koncentrerade smak. ”Och vad ska nu ske med den urkramade frukten?” Den ska naturligtvis slängas! Vem sparar på urkramade citrusfrukter? Sådana anförtror vi soppåsen. Mikael ställer alltså en fråga som enkelt kan besvaras. Han tar upp en komplikation också: ”Därtill har splittringen kring frågan om kv*nnl*g* pr*st*r (mina asterisker, DS) försvagat och förlamat rörelsen.” Är det allt som ska sägas? På något plan håller jag med om denna ytliga analys av ett brutalt kyrkopolitiskt skeende för att marginalisera en idérörelse i syfte att eliminera dess grundläggande idéer. Svenska Kyrkans Fria Synod kom till också för att ge aKF utrymme för det teologiska hantverket, alltså lyfta oket från aKF:s skuldror. Den chansen tog inte aKF. Orkade kanske inte. Snart nog kommer väl analyserna av vad som hände under en massa år med hårdhänt kyrkopolitik riktad mot dem som tänkte som f Gunnar. Att han, när det gällde ämbetet, snabbt var ute för att fråga hur det var med den saken ekumeniskt, ska man påminna sig.
Då kan jag enkelt styra över till Osby församlings Gåvo- och Krönikebok, del I (åren 1934-1951). Det är Artos 2024 igen!
Biskopen brukade mana de nya kyrkoherdarna att skriva en sådan pastoral liggare. F Gunnar gjorde just detta. Professor Oloph Bexell har skrivit en inledning och ansvarar för fotnoterna. I dem identifieras personer f Gunnar nämner. Att mycket under åren 1934-1951 ter sig mysteriöst är inte mycket att säga något om – mer än att mycket ändrats i kyrkolivet och det är tacknämligt att få se det. Att jag menar att Krönikebokens läsare kunnat ledas djupare in i material och sammanhang kan man strunta i. Men det hade gått att göra.
Krönikeboken fungerar som en fjärran spegel. Några av oss stoltserar med att vi varit f Gunnars vänner. Jag mötte f Gunnar år 1963 och ”mötte” betydde att han mötte mig och mina konfirmationskamrater översvallande i Kastlösa på Öland. Sedan blev det lite mer. Men när det år 1969/70 var fråga om att jag skulle bli biträdande föreståndare på Gratia Dei, sa Åke Talltorp ifrån: ”Det förbjuder jag dig!” Han visste något om den hänsynslöshet f Gunnar själv var medveten om. Det blir lätt så med hängivna personer. Men jag var på Gratia och f Gunnar firade mässan och predikade – inte sällan till sin egen rörelse. Jag misstror präster som inte kan gråta av glädje när de predikar om himlen. Det har jag sett både Sven Danell och f Gunnar göra och själv faktiskt gjort! ”Jag vart häpen själver!”
Hängiven sin församling var f Gunnar – men självfallet på sitt sätt. Det byråkratiska kyrkoherdepysslet fick andra sköta, adjunkterna tog nog det mesta av expeditionsarbetet.
Jag beundrar dem som arbetat med Krönikeboken. De har gjort en kulturgärning av format. Björn Fyrlund har icke aktat för rov att använda sitt barn att skriva in Krönikeboken. Nåja, barnarbete och barnarbete. Ida Fyrlund är mest som vuxen Guds barn. Men det är ett ansenligt jobb hon lagt ner, uppmuntrad av sin fader, som gjort mycket av grovarbetet. Sådant som inte syns ska framhållas. Att fler tagit stort ansvar döljer jag inte. Jag beundrar dem alla oreserverat. Om de som läser Krönikeboken också tar sig till något bibliotek för att botanisera bland f Gunnars andra böcker är det inte oviktigt.
Det finns ännu en nyutkommen bok att anmäla: Christian Braw, Vägen till kyrklig förnyelse. (Artos 2024) Det är nio berättelser och genom att berätta undviker dr Braw kritik för att han går i skafferiet och hämtar fram vad han hämtat fram tidigare. Det blir Rosendal och det är inte dåligt, men materialet kunde ha redigerats till färre berättelser och tydligare tematik. Bo Giertz dyker upp, men boken börjar med Oxford 1833 och den tidiga kyrkliga förnyelsen. Det blev 1900-tal i Sverige: Sam Gabrielsson tecknas kärleksfullt och välmotiverat. Det fanns sedan tidigare förbindelser mellan högkyrklighet i Tyskland och den som gestaltats i den lundensiska högkyrkligheten (då var termen ”högkyrklig ett ord man skrämde barn med, skrev A.N. Sundberg, och den skrämseln satt djupt och höll i sig när barnen blivit vuxna…) Gabrielsson, Elis Schröderheim, Henning Sjögren och Otto Ehde hade sett kyrkoliv i England som de inspirerades av. Fler for i västerled; Albert Lysander och Elis Erlandsson t ex. 15-20 år senare var Magda Wollter i England och det var då f Gunnar skev sin bok, som Lysander inte vågade låta författaren tillägna det fromma sällskap han ledde, SCA, Sodalitium Confessionis Apostolicae. Christian beskriver hur sällskapet samlades till stilla dagar i Båstad. Han drar inte historien om en besökare i Båstad, som hörde våldsamma skrattsalvor från ett hotell och undrade vad det var. ”Det är bara prästerna som har Stilla dagar.” Jag saknar person- och sakregister, det hade boken varit värd och vunnit på.
F Gunnar menade att han misslyckades när han proklamerat ett Annum Metaphysicum, ett metafysiskt år, på aKF:s kyrkodagar i Uppsala. Han hade väntat åhörarnas glädje och blev besviken. Christian korrigerar honom inte. Då får jag göra det. Hans maning består, den slog rot i konkret församlingsarbete både här och där. Vi var inte opåverkade. Maningen har kvar sin kraft för – och det skriver Christian – om den kyrkliga förnyelsen inte utgår från en levande erfarenhet av Gud ”sjunker den ner till etetisicm, liturgism och politiserande”.
Hade boken kommit tidigare i min postlåda, hade jag hunnit läsa aKF:s årsbok Lokalförsamlingen – utmaning och möjlighet (Artos 2024). Temat är ”Att bygga inifrån idag” och knyter an till domprosten PO Sjögrens klassiker Bygga inifrån (2 uppl 1976) som först hette Att bygga inifrån och kom ut på Diakonistyrelsens bokförlag år 1964. Niklas Adell har bearbetat boken, som kom i en femte upplaga år 2018 på Artos. Predikaren (Pred 12:12) har rätt. Ingen ände är på det myckna bokskrivandet. Som väl är!
