Mörka tider väntar, får jag veta. Slavoj Žižek har skrivit boken För sent att vakna. (fri tanke, Stockholm 2024). Den sortens förutsägelser skulle ju kunna roa vilken profet som helst. Vad var det jag sa? Nu kommer domen över ert onda leverne och ert usla tänkande. Profeten skulle kunna tillägga: ”Egen framgång är guld värd, men andras motgång är inte heller att förakta. Naturligtvis inte.” Men har Žižek rätt, sitter vi alla illa till. Frågan lyder: ”Vad kan vi göra när det inte finns någon framtid?” Det prästerliga – och sanna – svaret är givetvis: Omvänd er och tro evangelium! I denna insikt tar jag mig an boken Gudsbilder i förändring (red. Tomas Axelson, Maria Essunger, Michael Nausner och Susanne Wigorts Yngvesson (Verbum 2024). Boken – 410 sidor – ingår i Svenska kyrkans forskningsserie.
Nu kan jag misstänkas bli lite misstänksam inför talet om ”gudsbilder”. Har jag en fru eller har jag en frubild? Har jag en fru är det väl snarast erfarenheter jag skaffat och skaffar mig, inte en bild? Har Gud en relation med mig (i morgon är det min dopdag och jag blir då 76 år döpt!) är det erfarenheter vi talar om, inte bilder. Jag är rätt bestämd på den punkten.
Övertydligt demonstreras att det är välutbildade religionsvetare som skriver. Religionsvetare är inte med nödvändighet teologer och kanske allra minst (som vi alla) Teologer om man med Teologer avser de stora som Basse, Nasse och Nysse i Östkyrkan, Augustinus, Thomas av Aquino och Albertus Magnus i Västkyrkan. Nu kunde man tänka sig att de som utger sig för att vara teologer också är det. Nya Plusset i Skara till exempel. Till min på fördomar grundade förtjusning avslöjar hon sig brutalt genom att skriva om försoning och gör det utan att skriva om vad Jesus gjort och gör i försonings- och förlåtelsebranschen. Att ”barmhärtighet” är en egenskap som tillskrivs Gud i ”de abrahamitiska religionerna” får jag veta. Plusset menar att vi uppmanas visa barmhärtig försoning: ”En uppmaning som har rötter i en abrahamitisk gudsbild och i sin konkretion blir radikalt inkluderande eller rentav gudomlig.” (aa Gudsbilder, s 267) Pretentiöst skitsnack, säger vi, som genomlidit usla predikningar tidigare. Stackars Skara stift. Vi är långt ifrån vad biskop Sven Danell trodde och lärde.
Ni kanske vill ha ytterligare exempel på skitviktighet, dvs felfrågor vars svar sedan presenteras på ett uppseendeväckande enfaldigt vis. Cristina Grenholm och Maria Södling kommer fram till slutsatsen att ”all teologi behöver anknyta både till människors erfarenhet (obs! singularis, DS) och till Bibeln och kristen tradition, det vill säga sträva efter att vara både relevant och autentisk.” (aa Gudsbilder, s 313). Vem kan tänkas säga emot detta och varför måste det de påstår alls sägas? Jag fattar kanske inte den finessen, men det kan bero på att jag varit församlingspräst och församlingspräster är Guds Ords tjänare i församlingen/Kyrkan. Den som inte präglats av detta kanske tror sig ha upptäckt något märkvärdigt i det som är en prästs eller för den delen en kyrkokristens vardag i mötet med människor. Och då är det för den delen inte oviktigt att vi talar om människor i flertal och deras erfarenheter i flertal också.
Ska jag muntra upp mig med ord från Plusset i Linköping? En julhälsning. Inte ett ord, inte ett enda, om Jesus, men en tydlig deklaration att hon ”värdesätter att det finns en högtid som präglas av generositet i överflöd. Det speglar Guds överflödande kärlek. När vi i handling återspeglar den ger det tro och hopp om att vi i grunden vill varandra väl och kan förändra liv och samhällen till det bättre. Vi fattar mod som ger världen liv.” En erfraen präst just i det stiftet undrade hur detta ska uppfattas av en soldat i skyttegrav i Ukraina (mitt emot ligger en rysk soldat som i grunden vill mig väl…) eller av en döende på Universitetssjukhuset i Linköping.
Då återvänder jag till Žižek. Han citerar förnöjd Aleksandr Dugin, Putins hovfilosof: ”Postmodernismen har visat att varje så kallad sanning är en trosfråga. Vi tror på det vi gör, tror på det vi säger. Och det är enda sättet att definiera sanningen. Vi har alltså vår speciella ryska sanning som ni får lov att acceptera.” (aa s 102) Lite roligt blir det förstås när Dugin med Syrien som exempel säger att det gäller att veta vem som styr världen – och det vet vi väl efter Rysslands nederlag i Syrien? Dugin sa ju: ”Endast kriget kan avgöra den saken en gång för alla.” (aa s 102 igen).
Žižek beskriver lagiskheten utan att använda begreppet, men saken! ”Du måste, men du kan inte eftersom du inte får – den svårasta synden är att göra det som du behöver sträva efter.” (aa s 165). Luther hade inte kunnat beskriva dilemmat bättre, men lika bra! Slutsatsen
Žižek drar? ”Ju mer vi lyder överjaget, desto skyldigare känner vi oss.” (aa s 165) När Žižek drar sin slutsats bränner det till. Tvångsneurotikern ”talar och gestikulerar hela tiden men inte för att uträtta något, utan av rädsla för att andra ska märka att det han sysslar med är värdelöst. Om man slutar kanske de börjar ställa frågor om sådant som verkligen betyder något.” (aa s 187-188) Förstår ni Svenska kyrkans nuvarande läge och rådande gestikulerande och talrika talande bättre nu?
Svårt är det förstås att läsa Žižek och fatta att det religiösa bluddret alls inte kan möta hans allvar. För egen del tänker jag att det kyrkliga nu påminner om det romerska religionssystemet i det sönderfallande Romarriket. Det höll på med sitt och dåförtiden var det den kristna tron som kunde möta människors längtan med – evangelium. Det där med omvändelse kanske inte är så dumt ändå, allra minst om det inte finns någon framtid?
Glad är jag ändå. Judith Butler har skrivit boken Vem är rädd för genus? (fri tanke, Stocklholm 2024) Butler ser auktoritära ledare som ”försöker stärka sitt stöd hos allmänheten genom att förstöra all känsla av gemensam politisk tillhörighet till förmån för nationalistiska, rasistiska, patriarkala och religiösa former av sociopolitisk övermakt, underordning och utblottning.” (aa s 312) Här finns en fascistisk potential. Butler är emot vår vän Frasse också. Påven har nämligen stärkt dem som är emot hbtqia+-rörelser och feminism (Butler, aa s 52)
När jag gått igenom boken kom jag på att jag har ett svar på hennes fråga. Jag är rädd för genus. Jag vidhåller att Gud skapade människan, till man och kvinna skapade han dem. Sån är jag, det står jag för. Och än mer: skapad till Guds avbild och ”lika oss”, som Gud säger ((1 Mos 1:26) Jag kan ta det på latin: Imago et similitudo Dei. Jag tror inte att Slavoj Žižek riktigt har fattat vad G.K. Chesterton, som han citerar, var ute efter: ”Avskaffa det övernaturliga och kvar står det onaturliga” (s 137) Žižek kommer dragande med att naturen är onaturlig; ”en grotesk cirkus med kontingenta störningar utan rim och reson” (aa s 137).
Inte så lite besvärande är det mig att det finns sådana som talar allvar om tiden och världen och så finns ett gäng i Svenska kyrkan som kör sitt, en hoppelihopp-teologi som är samtidsideologi i religiös kappa med ord som är vackra men – ack så betydelselösa. Kunde man tänka sig att bjuda in Aleksandr Dugin, Putins hovfilosof, till något prästmöte i Mellansverige för att tala sanning, dvs hans sanning. Skulle inte resultatet bli väldigt befriande? Släng gärna in lite genus och hbtqia+ också… Nej, jag tror att mörka tider väntar. I denna sinnesstämning ska jag fira min dopdag. Dopljus har sin mening!
Min sinnesstämning klarar också Eric Roséns besked i Aftonbladet att jag ”dundrar på”. Hur vet han det? Dundrandet är en journalistisk glosa, inget annat. Jag skrev dunderfritt om synden. Ska synpunkter på synden annars viskas? Har Rosén alls pejl på vad jag talar om? Men roligt att Aftonbladet uppmärksammar Dagsländan. Annars sägs ju ingen läsa sländorna… https://www.aftonbladet.se/kultur/a/dRbLmj/halldorf-klarar-inte-av-att-ta-ateism-pa-allvar
