Jag läste Eric Rosén i Aftonbladet och skämdes. Inte för min tro, men för standarden på Roséns argumentation och detta i Lars Olof Hierttas Aftonbladet. Nå tidningen har haft sina förfallsperioder, det vet jag. Jag behöver inte gilla det för den sakens skull. Med Karl Vennberg som kulturchef och Gunnar Fredriksson som chefredaktör tror jag inte Roséns lilla puerilitet hade platsat i bladet. Men denna min tanke kan möjligtvis bara vara en from förhoppning.
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/W0xR1K/ingen-borde-tro-pa-gud-religion-ar-pahitt
Min grundhållning är att kräva intellektuell nivå på ateisterna. Det beror inte på att jag skulle vara särskilt imponerad av ateister, de kortar av Verkligheten eftersom de inte fattat något om Gud. Men med för dålig klass på ateisterna blir det för dålig klass på de kristna – det är detta som är mitt problem. När det är klass på de kristna kan de fungera som intellektuella apologeter och bygga kultur. Eric Roséns tankeslapphet bygger inga universitet. Kyrkan gör.
Hade inte August Strindberg redan beskrivit hur redaktörer kan fungera (eller inte!) hade det kunnat göras, men Röda rummet får räcka. Jag nöjer mig med att läsa redaktör Rosén som en tidsillustration. Mer moget än så här är det inte i kulturlivet. Att Rosén går i spinn när han läst hur Hanna Hellquist varit i kyrkan kan jag förstå. Den saken har jag för egen del varit mindre imponerad av. Men samtidsneurosen är inte mindre imponerande. Rosén – rosor på kinden och Rosén i blick – skriver:
”Vi lever i en tid där civilisatoriska framsteg omintetgörs, där massrörelserna stagnerat och de framåtsyftande partierna visat sig ovilliga att förändra samhället till det bättre. Människans existens hotas, i första hand av klimatförändringarna och i andra hand av våra värdelösa ledares våld, övergrepp och möjligen annalkande kärnvapenkrig.
Då är det svårt att inte drömma om en gud som sveper in och ställer saker tillrätta.”
Läs nu Rosén och ställ in hans ordsvall i Kyrkans sammanhang. Först martyrtid, sedan sönderfallande romarrike, därefter konflikterna när kulturer står emot varandra, därefter islam, som slår ut de gamla kristna områdena, därefter digerdöden, därefter sönderfallande feodala strukturer, därtill 30-åriga kriget, därefter en annan ordning, som den franska revolutionen gör upp med (och skapar betingelser vi lever under!), därefter industrialismen och proletarisering i en kapitalism vars högsta stadium är imperialism och där tron görs till en privatsak för vidskepliga. Jag tror ni förstår min lilla exemplifiering. Kyrkan har aldrig drömt om att Gud skulle ställa allt till rätta, däremot gjort motstånd genom att fira gudstjänst, undervisa och visa barmhärtighet med besked att Gud en gång (och överraskande trots allt) skapar nytt.
Kyrkan är inte särskilt lättskrämd utan mer som en erfaren överläkare, som sett det mesta och som inte ens döden kan skrämma, men som överläkaren gärna skrämmer bort genom att bota patienter. Synden är en söndrade kraft och Djävulen rasar för han vet att hans tid är kort. Kyrkan ser, blir inte blasé utan samlar sig till motstånd. Det händer genom att ge människor ord för att förstå sammanhanget och allra mest genom att tala Sanning och avslöja själva lögnväsendet, det som tar gestalt som ideologi och religion. Djävulen är Guds apa, apar efter det Gud gör på riktigt men när Djävulen apar efter blir det självfallet bara ap-konster. Det går folk på. Och dessa ap-konster kan redaktör Rosén sitta på krogen och diskutera! Det är med några öl framför sig Rosén redan som ung fattat hur det är: ”Och det fattade jag, redan som idiot, att det där var en patetisk vanföreställning till snuttefilt som de religiösa gosade in sig under.
Det är ju skrattretande, men det är så också relativt normala vuxna låter när de ska beskriva sin tro: För dem råkar gud vara en kraft som har exakt samma värderingar som de har just nu, just här, i just denna tid. Fantastiskt självupptaget.”
Snacka om självupptaget! Det blir väl så här när det på kultursidorna och i de finkulturella rummen blir religiösa frågor och nu mer än på länge. Då skulle man kunna tänka sig att det kunde fungera som motmedel att se samma föreställningsvärld demaskeras i Bibeln men icke så för redaktör Rosén. Han drar den enkla slusatsten att ”all den tro som vilar på helig skrift är fel”. Andra av oss menar ju att Den Heliga Skrift är Guds gåva till oss. Den lär fast troget och utan villfarelse den sanning Gud för vår frälsnings skulle ville anförtro oss”. Tror vi då på en helig skrift? Tja, vi tror på Jesus, tänker att det är sant det som sägs om honom och av honom och således trovärdigt. Vi tror i den andliga och intellektuella gemenskap som byggt Västerlandet.
För egen del har jag två kvartetter som imponerar på mig. Först är det Ireneus i Lyon, då är det början av 200-talet och Frankrike. Han förklarar att han lärt sig av Polykarpos, som i sin tur lärt sig av Ignatios, som i sin tur lärt sig av Johannes som var lärjunge till Jesus. Två århundraden och trovärdiga och med namn definierade vittnen. De första kristna vet vad de tror.
Den andra kvartetten är Paulus – Augustinus – Luther och – jag själv. Utsagan är mindre kaxig är ni tror. Tre har erövrat kunskap som de anförtror mig. Bara de romerska kan vägra inse själva katoliciteten i detta! Det är på denna intellektuella spiritualitet Västerlandet byggs. Den anförtros mig för att jag ska veta vad jag tror och inte bara tro att jag vet något.
För att pråla lite till: trons människor är så många fler och de förser mig med insikter. Kristen tro praktiseras i en helig gemenskap. Här kommer erfarna bedjare, kluriga teologer, fromt folk i allmänhet och helgon i synnerhet mig till hjälp. Slätstrukna är de inte och jag kan rätt fritt röra mig genom århundraden i väntan på framtiden.
Framtiden? Med dr F i Varberg har jag resonerat om vad som händer i Syrien. Nyligen läste jag spionromanen Damascus Station av David McCloskey, som yngsta dottern gav mig. Några insikter fick jag, tror jag. Men det är en skildring om det som var helt nyligen, vad är det som händer nu? Abraham vandrade från Ur och därmed startade något som jag hör ihop med. Finns här några hemligheter jag inte kommit åt? Säkert. Större hemligheter än att de kan avhandlas på krogen, om man säger så. Men i gemenskapen? Hur länkar Gud samman allt som hänt, händer och kommer att hända? Behöver jag veta det eller räcker att att Gud gör? Det räcker kanske att hålla sig till de besked jag anförtrotts och de maningar jag fått? Lk 21.
Till skillnad från redaktör Rosén är Lukas en resande reporter, som skriver flest sidor i Nya testamentet för att han ville kolla storyn och när han gjort det gav han en förklaring till varför han skriver. Lk 1:1-4. Lukas ville att jag skulle förstå att de upplysningar jag har fått är tillförlitliga. Vad man än kan säga om Lukas och Rosén så nog spelar de inte bara i olika divisioner utan också i olika grenar. Lukas har mer att ge av det enkla skälet att han skriver om det som är på riktigt medan Rosén, kulturellt avgränsad, skriver sitt hittepå. Jag kan förstå att och varför Lukas är mer läst än redaktör Rosén. Frågor på det?
Man behöver inte bli imponerad av idoiter när man har profeter, apostlar och evangelister samt alla heliga att umgås med. Det är, oss emellan, rätt befriande, rätt stimulerande och rätt skönt.