I Sydöstran har redaktören, Dr Stickan Ljunggren, skrivit en ledare utifrån Dick Harrisons bok om Hansan. Den handlar om svensk arbetarrörelse:
”Det är ett stort och mäktigt nätverk som historiskt lyckats mycket väl när alla aktörerna dragit åt samma håll. Men politiska hugskott från aktivister, övertygelsebemängda världsförbättrare som druckit sig hialösa på visioner, har genast fått motstånd från rörelsens andra delar. Eller så har det varit något särintresse som försökt få privilegier i strid med allmänintresset som fått vika ner sig.
Det har varit exempelvis ibland varit fackföreningarna som bromsat, eller kommunsossar som stretat emot när det riskerat att gå för långt.
Så har det varit historiskt. Så är det också idag. Och när dessa motvikter inte fungerat, så har det gått åt pipsvängen.
Slutligen. En annan lärdom, som inte bara gäller socialdemokraterna utan alla våra politiska partier, är att Hansan aldrig förstod att deras tid var över. De utgick från att motgångarna var tillfälligheter och att de på sedvanligt sätt, enligt protokoll 1A, snart skulle vara på banan igen.
Så hade det ju varit flera gånger tidigare, när de efter motgångar åter rest sig. Men till slut, i mitten på 1600-talet, vände historien blad på riktigt. Men ingen av de inblandade fattade det.
Tänk om det är så illa att vi på samma sätt tror oss snart vara tillbaka till det normala, fast vi egentligen är mitt i vår egen undergång?”
https://www.sydostran.se/2024-11-25/girighet-vald-kristendom/
Nu tror ni att jag säger två ting: – Detta kan i samma mån 1. gälla ”den breda” Svenska kyrkan och 2. Att vi kyrkliga är mitt i vår egen undergång utan att vilja fatta. Ni tror alldeles rätt! Hur känns det? För er, menar jag. Själv är jag glad över doktor Stickan som sätter ord på förnimmelser.
Det är för mig självklart att vi hela min prästtid levt på övertid i en kyrkostruktur som varit en koloss på lerfötter (Dan 2:33) och där statskyrkosystemet stod den kyrkliga förnyelsen emot. Minns de politiska svårigheterna att låta Svenska kyrkan följa folket in i de nya stadsdelarna under den stora folkvandringstiden, när flytten gick från byar till samhällen och sedan till till städer. Bensinmackar var viktigare än småkyrkor när byggkvoter skulle fördelas. Bo Giertz skrev tre prästmötesböcker om saken.
Karin Lindegårds pappa Gunnar Rudborg letade möjligheter och i Göteborg byggdes det, men Stockholm var ett försummat område. En analytiker har sagt mig att biskop Manfred Björkquist inte kunde vad efterträdaren Helge Ljungberg förmådde eftersom Ljungberg visste att offra sig: supa med kommunalgubbarna. Då blev det lättare att bygga nya kyrkor. Men få präster hade en pastoral teologi och praxis för att bygga församling. Knappast tid heller. Folkbokföringen av 135 000 församlingsbor – med födslar och dödslar som skulle in och ut – tog sin tid. Att kyrkofullmäktige skulle kontrolleras genom nitiska parti-män och kvinnor, minns ni också. I sammanhanget var det då viktigt att kunna framställa svartrockar som reaktionärer. Det politiska spelet, ni vet. Alltid ett spel – men i kyrkliga sammanhang med mycket som står på spel.
Hur är det nu? Jag såg en kommentar om att intifadan blivit världsomspännande. ”Död åt Kanada”, ropade demonstanter i Montreal. Jag fick mig också till del de indignerade kommentarerna om dessa slagord. Varför skulle palestinier ropa så? Vad ont hade Kanada gjort dem? Eller Sverige? Ett möjligt svar är förstås, att intifadan blivit just världsomspännande. Då är det väl inget annat än en kulturkamp vi bevittnar och inte kan nöja oss med att bevittna? Då är det barrikaderna som gäller. Och tankeverksamhet. Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, som vi upprepat hört i aftonbönen. ”Stå honom emot!” (1 Pt 5:8, grundläggande dopundervisning!)
Då gäller att vi inte just nu lever i den tid när prästen, rabbinen och imamen satt på bron över Drina och fredligt samtalade om väsentligheter. Jag anspelar på boken Bron över Drina av Ivo Andric. I en (krigisk) kulturkamp står vi samman med vår kultur, drar i dess kristna rötter och hittar hela rotsystemet, som innefattar hela den heliga historien som är vår historia. Hade inte Muhammed fattat allt rätt? När han inte fick gehör för sin egen religionsskapelse måste de gamla strukturerna rivas upp med rötterna och de som inte trodde islam punktmarkeras eller punkteras. Med ett hyfsat svärd kan man slå världen med häpnad! Så skedde i de gamla kristna länderna, som plötsligt blev något annat, när svärdet visade sig vara effektiv missionsmetod. Borde vi inte både fatta och fundera över detta, när denna sorts mission tycks ha blivit på mode igen?
Hur vore det om vi tog islam på allvar och tänkte att agitatorerna faktiskt menar vad de säger? De ska ta över Tyskland, England, ja hela Europa och lägga allt detta under islam. Underkastelse alltså. Då är det inte lappri att bygga moskéer eller lappri att invandrare som saknar svensk medborgarskap får rösta i kommunal- och regionval. Här skapas brohuvuden för fortsatt marsch. Luther hade alldeles bestämt ogillat detta.
Svenska folket står med gapande munnar och fattar föga. Den utbildning som getts i det svenska skolväsendet i ämnet ”religionskunskap” har inte gett verktyg att förstå. Nå, är det klent med innantilläsningen blir också detta oförstående begripligt. Men det blev alls inte så välorienterat och perspektivrikt som det sades skola bli på 1960-talet. Skola blev oskolad inbillning utan möjlighet till förståelse. Plussarna tänker sig att vi ska ägna oss åt religionsdialog. Tänk om saken inte gäller religion utan totalitär politisk ideologi? Tänk om de kristna som går före oss har gjort just de förskräckande erfarenheter som Europa ska få göra? Erfarenheter Europa sedan länge hade gjort om inte slaget vid Wien slutat med 1-0 till Europa.
För egen del är jag inte religiös ihop med muhammedanerna. Det beror på att jag inte är religiös utan kristen. På bestämda punkter avslöjas skillnaden mellan kristendom och islam och det visste Muhammed. Hans hemmasnickrade religion behöver inte imponera även om en kristen kan känna igen somliga detaljer i snickeriet. Islam består ju av lite judendom, lite kristendom, lite vantolkad kristendom, lite från beduinernas stamreligion och lite allmänt funderande. Mot detta står Uppenbarelsen, beskedet om hur tillvaron är konstruerad av Gud själv. Varje kristen med självaktning uppfattar sig som en lärjunge, men därför inte helt olärd om tillvarons gudomliga konstruktion. Vi vet mera än de flesta. Vi vet det väsentligaste och det vi ännu inte vet, vill vi ta reda på. Jaja. Jag kan ge en apostolisk hänvisning också: Ef 3:8-9. Det kan jag därför att jag läste Vår Lösen i går. Det tror ni beror på att jag är så from? Alls icke. Just därför läser jag på för att förstå. Vad annat kan man göra om man inte backar undan för de religiösa, inte för de fridsamma och än mindre för de våldsamma? Men har dr Stickan ställt rätt fråga? ”Tänk om det är så illa att vi tror oss snart vara tillbaka till det normala, fast vi egentligen är mitt i vår egen undergång?” Fråga en präst nära dig! Eller ett Pluss!
