Vad den gamla tystnadsplikten var, vet alla. Prästen var ansvarig för att inga förtroenden i själavården skulle läcka till andra. Inte bara så att han höll tyst utan också så, att det var hans ansvar att se till att ingen kunde tjuvlyssna på vad som sagts. Alla visste också att vid hemkommunion skulle prästen lämnas ensam med den sjuke för att sådant skulle kunna sägas som de andra inte skulle höra. ”Bikt” för att säga det enkelt. Därefter släpptes övriga familjemedlemmar in för kommunion kring sjuksängen. Prästen var stolt över sin tystnadsplikt, som omgärdades av strikta bestämmelser och bestraffning för den präst som inte upprätthöll sin plikt. Dödsstraff gällde. Bestämmelsen fanns kvar in i vår egen tid. 1686 års kyrkolag tog slut med 1900-talets utgång.
Den nya tystnadsplikten är också kravet på tystnad – men inte i förhållande till ett biktbarn/konfident utan till passlighet och anpasslighet. Det vets (obs! slug passivform) precis hur det ska vara och låta. Denna existensform får inte ifrågasättas genom ord. De belästa skulle nu kunna säga att detta är själva brackighetens och borgarbrackornas livsform. I så fall är det denna livsform som gestaltas i kyrkolivet också. Men det var inte Jesus som sa ”Tyst min mun så får du socker!”.
Jag hör till de fascinerade. Bilden sätts att Svenska kyrkan är en stor samtalsgemenskap där det surrar i kuporna och är högt i tak. Debatten är livlig och sökandet efter Sanning och Sammanhang den käraste sysslan. Så är det inte. Inte heller är det så att hälsan tiger still. Det är ohälsan som tiger still – i det längsta. Och när det inte går längre, kommer skrällen.
Ta Church of England som exempel. Ärkeplusset i Canterbury går, ärkeplusset i York sa då att fler biskopar ska inte gå – för att mötas av krav på den egna avgången! Generalsekreteraren William Nye ska också väck krävde de som visste, att inget hände på högsta ort som inte Nye hade pejl på. Nu ser ni vad jag menar. Tystnad, största möjliga tystnad, i det längsta. Och så kommer besked att Wejby går när vi firar Guds härlighet i Kristus, Epifania. https://www.thetimes.com/article/57bb6c7d-2237-4391-bf9a-d5faf5dca51c?shareToken=7934a23356749ff7e3a785bdc239f591
Att det ifrågasatta Ärkeplusset i York ska sköta det fortlöpande ärkebiskopspysslet, noteras. Bakom kulisserna sitter fortsatt den också ifrågasatte generalsekreteraren William Nye. Om detta sägs inte så mycket just nu.
Ta Malmö som nästa exempel. Kyrkoherden pekar mot alla sina underställda chefer, som skulle hålla henne informerad. Det var för klarhets vinnande dock inte Jesus som sa ”Ju fler kockar, desto sämre soppa”. Apropå Malmö hade det nog kunnat sägas.
Den åldrade Anders Åkerlund, vald till Religionskongressen i Uppsala, vet inte hur många präster som ber för honom, men han vet att imamen i Borlänge gör det. Skulle jag få för mig att fråga om imamen då ber ”i Jesu namn”, bleve svaret bara tystnad. Jag frågar inte. Jag tror jag fattar ändå. Ibland är tystnad trots allt att föredra.
Det tycker tydligen Ärkeplusset också för nu ska Svenska kyrkan inklusive Ärkeplusset inte verka på platformen X (Twitter). En av kamraterna visste berätta, att innan Musk köpte plattformen var relationen mellan vänstern och högern på Twitter 70-30. Nu sägs den vara 50-50. Då drar The Guardian, DN, Aftonbladet och Svenska kyrkan därifrån. Jesus sa inte heller ”Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är.” Detta kan vara sant likväl.
Att Modéus I konstaterar att plattformen X ”har spelat ut sin roll i det förtroendefulla samtalet” kan vi enklast förstå så, att bara det som Ärkeplusset finner ”förtroendefullt” finner nåd för hans ögon. När plattformen blir radikaliserad och radikaliserande (på ett annat sätt än vi varit vana vid? DS) ”då är det inte platsen för mig att vara på”. Tror jag det! ”Även Svenska kyrkans nationella nivå och Act Svenska kyrkan lämnar X för andra sociala plattformar.” Ibland tycks den nya tystnadsplikten slå till alldeles blint. Borde inte profetorden ljuda så mycket starkare i digital villervalla? Denna fråga kommer att mötas med – tystnad. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/arkebiskopen-lamnar-x
Act ja. ”Hälften av församlingarna gör ingenting när det gäller insamling till Act Svenska kyrkan”, sa Wanja Lundby Wedin i mötet. Hur ska vi då göra? Vi lägger i anslag i budgeten och ordnar pengar den vägen. Få tycks minnas, kanske kan de inte ens minnas för de var inte med, när Svenska kyrkans mission hade insamling Advent-Trettondedag och när Lutherhjälpen samlade in i fastetiden med ordentligt engagemang från basplanet: församlingar och grupper (syföreningar och arbetsgrupper) i församlingarna. Just detta engagemang slogs sönder i allt kyrkligt – men alltid välvilligt – vanvett. Nu tänker jag kanske inte låta mig hutas åt av de talträngda sossarna i religionskongressens talarstol. Min familj har under de senaste 100 åren /eller mer!/ stöttat det kyrkliga solidaritetsarbetet mer än Wanjas familj har. Det lilla problemet att Act Svenska kyrkan av mig uppfattas vara något annat med andra prioriteringar än SKM och Lutherhjälpen kan noteras. Därtill vill jag nog att vi borde notera vad som hänt med kollekterna. Är minskande kollekter faktiska besked till kyrkoetablissemanget? Att Mekane Yesu-kyrkan fortsatt inte vill ha med Svenska kyrkan att göra noteras. Det riktigt intressanta var att kyrkosystemet inte hade fattat detta! Läs själva: https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/inget-narmande-till-mekane-yesus-kyrkan ”Vi kan kontexten”, sa Lars G Linder (s). ”Plats för skratt!”, säger jag.
Jag läser uppmärksamt den fina praktboken Vår Mission: Hopp. Alltför litet om själva grejen, menar jag: Evangeliet – själva Beskedet. Alltför mycket om klimatet, som vår tids ödesfråga. Den egentliga ödesfrågan handlar om frälsningen och när uppdraget blir ”hopp” är det inte mycket att hoppas på. Inte så mycket som det är att hoppas på Jesus, säger jag – skolad i söndagsskolan som jag är. Förresten läser jag Klimatupplysningen på nätet. Där är det inte samma hojtande som i kristliga hållbarhetsgrupper. Det mindre högstämda gillar jag, det mer högstämda väcker obehag, som detta: ”Klimaträttvisa är för Svenska kyrkan en fråga om moral, etiskt ansvarstagande och att vara trogen vår kristna värdegrund.” Frågar jag hur detta slagits fast av ”Svenska kyrkan” och vilken den värdegrund är som antagits, blir svaret tystnad. Och skulle jag möta någon som sa sig ”hela tiden, i alla sammanhnag, stå upp för vår nästa och lyfta rättviseperspektiven av klimatnödlägets effekter” skulle jag fatta att detta är en försöksutskriven som talar och att försöket borde avbrytas och sediativa medel sättas in. (boken s 153 för båda citaten).
Cristina Grenholm menar att kristen tro på många sätt kan sägas uttrycka ”människovärdesprincipen” genom berättelser och förebilder. Det blir liknelsen om den barmhärige samariern kompletterad med frågan om andlig hållbarhet. Ordning hotas av kaos men Gud överger inte sin värld. Jag är (inte) ledsen, Det här låter precis som gamla predkningar brukar låta. (s 66 och 69). Men jag måste väl vara glad över beskeden som ges – här kommer förstår framgångarna med de kv*nnl*g* pr*st*rn* in (s 32) men nu något som hör samman med ”ekologiska programåtgärder mot klimatförändringen”. (s 33) Kapitlet ”Svenska kyrkan – en ledande kraft för internationell diakoni” ger besked om kraftfulla initiativ i Svenska kyrkan ”fokuserat på jämställdhet och klimatförändring”. (aa s 43) Jesus sa inte: ”Om du berömmer mig, berömmer jag dig och så blir vi båda berömda!” Men ändå!
Tystnadsplikten är en etiska kallelsen att inte bara vara tyst utan just därför säga vad som ska sägas också om det inte är sant och undvika allt som skulle kunna komplicera. Sönderfall gestaltas så. Men är Ärkeplusset ”pelagian”? (Pelagius lärde att människan föds utan arvsynd och kan välja mellan gott och ont utan Guds hjälp. Pelagianismen betonar särskilt viljans frihet. Människans frälsning ankommer slutligen på hennes egen viljeansträngning. Pelagianismen fördömdes år 418.) Jag läser att vårt hopp som kyrka ligger i att verka tillsammans med Gud och med dem som vi har ställt i maktens marginaler. ”Vårt hopp för framtiden ligger i det vi gör tillsammans. Tillsammans med Gud och människor.” (aa s 19) Kanske är det bara ”semipelagian” han är? Av egen kraft kan människan ta första steget på frälsningens väg. Kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*, som placerats i maktens marginaler, känner vårvindar friska, det ska inte förnekas. Men ändå?
Nej, sländorna tänker inte iaktta den nya tystnadsplikten. Allt påverkansarbete utförs inte ”av experter på kontoret i Uppsala”, som det heter (aa s 189). Men alldeles för många är alldeles för tysta i denna vanvettets tid, det är då en sak som är säker.