Den gamle generalsekreteraren Sören Ekström sa som en allmän princip, att man inte ska läsa böcker om vilka det sägs ”den måste du läsa”. Jag höll inte oreserverat med honom. Jag tror folk av omsorg om mig mer än om en bok, kan ge viktiga lästips.
Det bör ha varit professor Bill Tighe som först tipsade mig om att Rod Dreher skulle komma med en ny bok, Living in Wonder. (Hodder & Stoughton 2024) Det är en bok om hur vi kan finna Mysteriet i en sekulariserad värld med den enkla anvisningen, att vi mest ska se och inse vad som redan finns i världen. Gärna för mig. Men jag fick problem med ett par nyckelbegrepp.
Vi måste fyllas av ”enchantment” ska väl betyda att vi behöver vår förtjusning, ta vara på den, odla den. Det var inte riktigt här problemet låg, men väl i att jag fick för mig att sången (chanson på franska) tycka vara en bärande del i själva ordets konstruktion. Är detta ett påhitt eller är det verkligen så? Är sången en bärande del av vår förtjusning?
Funderandet kan bero på det andra ordet, som psykologerna i Harvard tagit fram: WEIRD. Det är WEIRD som styr vad vi ser och vi ser inte vad våra förfäder såg och insåg. WEIRD är Western, Educated, Industrialized, Rich och Democratic. Finessen med förkortningen är att den bildar ordet för ”konstig”. Och när värderingar undersökts och grupperats har svenskarna blivit de som är mest konstiga av alla konstiga i västerlandet. Hur känns det? För dig, menar jag.
Rod Dreher blir understundom pratig. Det tolkar jag välvilligt som att han har något han vill säga. Jag tvekade när det ockulta och UFO fick plats i boken. Finns det oidentifierade rymdskepp som kommer till jorden i, säg, teknologisk form till en mänsklighet som tillber sin egen teknik? Då ska vi be att vi inte får de gudar vi förtjänar, skriver Rod Dreher. Ondskans andemakter (Ef 6:12) i för tiden passande form? När Dreher förklarar att förkunnare måste ha mer pejl på detta, då folk kommer med onda andliga erfarenheter efter att ha petat i sig märkliga substanser, kan en gammalkyrklig bara hålla med. Fyllot Sellergren visste vad det här handlar om. Han blev en stor väckelsepräst. Han visste!
Rod Dreher vet ingenting om Sellergren, men sätter fingret på vad den gamla kyrkväckelsen visste: Det måste till en ändring och den som gjort denna andliga resa kommer tillbaka förändrad. Dreher sitter på en pub med en whisky (eller möjligtvis irländsk whiskey eller två eller…) och sin vän författaren Paul Northking, som plötsligt kommit på att han, när han blev ortodox, fick tillgång till den tro som bar både hans förfäder på Irland och de keltiska helgonen. Att alla helgon kanoniserade före år 1054 också är ortodoxa helgon påpekas – liksom att skapelsen är Guds första bok (Augustinus). Northking noterar att vi tjusas av fel saker i vår maskinkultur. Hans kritiska fråga bli: ”Var lurar ormen? Var är Lucifer?” (aa s 225)
Paul Kingsnorth är förstås en nostalgisk romantiker. Hans motståndshållning i en tid när allt är i förändring får sitt tillflöde från den gudomliga liturgin och från skogen. Jag tror han har rätt i detta. Förnyelsen börjar inte i det officiella kyrkolivet, det börjar med folket, de människor som börjar ifrågasätta myten om framsteget och menar att den myten är en lögn. Den ortodoxa tron visar hur verkligheten fungerar. Visst. Jag har nämligen läst Kolosserbrevet!
Ortodoxi betyder ”rätt lära”, denna rätta lära kunde vi upptäcka också i Svenska kyrkan när det begav sig. Tron är en moståndshandling i en fragmentariserad värld, men tron är då något aannat är beskäftiga synpunkter i religiös form på tillvaron som vi ser den som modernitet av idag, säger jag. Den moderna människan av idag är inte mänsklig på riktigt, så som det var avsett. Och den kristna tron dör, när tron handlar om idéer och logiska argument och inte om mötet med levande Gud. (aa s 241) Den lider antagligen tvinsot när mässan moderniseras efter reformert tänkande. Det är inte PP Waldenström som är Kyrkans framtid, Har aldrig varit förresten! Hur skulle han kunna vara det, han som programmatiskt ska vara fri i det kyrkliga? Sånt går vi fromma inte på!
Varför påminner Rod Dreher om Jordan B. Peterson i sitt sätt att tänka och ta ut svängarna? Jag tänker vidare: Kulturkritiker är livsavgörande. På väg in i än mörkare tider finns det mycket att läsa och resonera om som förberedelse, tror jag. Då gäller den kristna trons kärna. ”Hard core-kristendom” – men snäll och omtänksam just därför. Apostlagärningarna igen!
Hade jag varit kontraktsprost hade jag nog sett till att kontraktisterna läst och dissekerat boken. Den ska, menar jag, inte lämnas oläst, men inte heller oreflekterad. Jag tror också att det en amerikan hittar på sina upptäcktsfärder i den gamla världen har vi precis framför ögonen. Om vi bara ville se!
Reklam i postlådan stimulerar. ICA Nära Källa lockade med djupfrysta potatisbullar, som kunde anrättas i våffeljärnet. Det gick jag på. Den vänliga expediten tyckte det var ett gott val. Kunde kompletteras med löjrom och gräddfil, menade hon Det gick jag också på. Men i frysdisken hittade jag inte. Så jag kunde, Gud är god, ropa till henne tvärsöver butiken: ”Var gar du lagt din rom?” Det tyckte jag själv var ohemult lustigt. Det var väl bra att jag fick något annat att tänka på än AdLibris besked att Antje är en ”tongivande tänkare”.
Jag skrev till några lärda vänner och undrade om de uppfattat detta och att jag alltså missat något. Ingen hade uppfattat henne så. De vänligaste ursäktade med att andra formulerat sig om henne, det må vara. Invändningen mot detta blev att ingen baksidestext brukar komma till utan att författaren hålls informerad. Annars tycks kommentarerna mest handla inte om vem hon är och betyder utan hur hon framställs vara, typ ”hetast i Almedalen”. ”Produkt” skrev någon som flerfaldiga gånger mött henne. Jag kanske ska citera helt korrekt: ”En ren produkt med ett för stort ego!” Någon annan tog upp hennes vad som skulle kunna sägas vara en ”mästrande attityd”, att om man uppfattade jungfrufödelsen bokstavligt ”hade man inte fattat något alls”. I annat sammanhang hade hon gett sig själv tolkningsföreträde, hon visste utan exempel hur allt var.
En av kamraterna i synd och nåd analyserade sålunda: ”Det hon skriver påminner i stil och argumentation mest om DNs ledarsida. Modernt förnuftigt, och samtidigt lite distanserat så att överdrifter undviks och så att hon inte hamnar i fundamentalismens moras. Lite predikoton här och var, och så en intellektuell fernissa med citat från kända och okända tänkare. Det jag saknar är tillvarons sakramentala dimension, att det jordiska kan rymma det himmelska: dopets vatten, bröd och vin, ett människohjärta.”
Andra kommenterade så: ”Jag tycker frågan är svår. Tongivande, ja med hjälp av att hon lyftes fram av medieproffs i alla upptänkliga sammanhang och fick pris för det. Tänkare, mer svårhanterligt. Inte kan jag se att hon fördjupade resonemang och/eller teologi eller filisofiskt resonerade i ett intellektuellt samtal.” Kunde Bach variera ett tema, kan vi också!: ”När jag ser på och lyssnar till AJ är det som att uppleva en testbild från tv-mediets barndom – stum och på sitt sätt oemotsäglig eftersom den inte förmedlar något egentligt budskap, i alla fall inget av vikt. Den är sig själv.” En tillfrågad kvinna svarade: ”Antje, vem??????? ’Fake news’!”
Om nu ingen – och jag frågade många representerande två kön – uppfattat Antje som en ”tongivande tänkare”, var hon då biskop och ärkebiskop på riktigt eller var också detta något som kan kallas ”tillrättalagd produkt” för allmänt bruk? Solen lyste försiktigt in över norra Öland i går och motverkade vidare dystert tänkande. Men det kan mulna och då återkommer nog tankarna.