Sabba i Sanningens intresse!

Jag läste Torsdagsdepressionens ledare. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/biskoparna-varken-ar-eller-behover-bete-sig-som-politiker
Funny Willman prisade Stockholms-Plusset som kallat kriget i Gaza ”folkmord”. Han ”kan inte se annat än att det är ett pågående folkmord”. Folkmord är dock inte en etikett som kan klistras hur som helst. Det är en folkrättslig bestämning och något som på min tid kunde studeras, diskuteras och appliceras genom trägna studier på Försvarshögskolan och därefter i fält. Den största militära övningen innan det mesta lades ner, Sydfront 1989, hade fokus på den här sortens frågor. Konventionen är lika gammal som jag. Då förstår ni. Jag var med på Sydfront 1982 också, ärrad kämpe som jag är.

Enligt artikel II i konventionen betyder ”folkmord” någon av uppräknade ”handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis förstöra en nationell, etnisk, ras eller religiös grupp”. Hallå! Skulle konventionen kunna vara tillämplig på Svenska kyrkans behandling av kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*? Vi talar väl om en kyrkopolitisk längtan att helt eller delvis förstöra ”den gruppen”? Frågan socialdemokraterna ställde i kyrkovalet år 2005 var ju denna: ”Vill du sätta punkt för kvinnoprästmotståndet?” Och det går väl inte utan att man kommer åt de ”starka krafter” som Göran Persson och Vanja Lundby Wedin varnade för. Människor alltså. Så med vilka argument ska inte konventionen om folkmord vara tillämplig på Svenska kyrkan? Man kan be Ärke-Plusset och Plusset i Stockholm förklara. Kan bara bli intressant.

Nu kan man ju – som jag – tänka att vad biskopar och präster har att komma med i andra frågor än sådana där de liksom har tumme med Gud, är av begränsat intresse. Militärt är det svårt och folkrättsligt är det förkastligt att nedkämpa en fiende som Hamas, en fiende som använder människor som sköldar, bygger sina anläggningar under sjukhus och skolor samt nära FN-posteringar (hur detta alls var möjligt…). Är det sant att Sinwar öppet menade, att just detta folkrättsligt omöjliga läge skulle utnyttjas militärstrategiskt på slagfältet och via media. Den mediala strategin var att inte ange hur många stridande som stupat, utan baka samman alla döda och skadade och fokusera kvinnor och barn. Hade Hamas räknat med stora förluster i människoliv, så stora att Israel skulle stå värnlöst inför en upprörd världsopinion? Detta skulle väl kunna analyseras. Och vad anser för övrigt Svenska kyrkans Plussare om sina kollegor i Iran, mullor och ayatollor, entreprenörer för den iranska revolution som ska gå på export?

Jo, jag vet vad bosättarrörelsen är ute efter. Detta kan också diskuteras. Funny orerar om att Plussarna inte ska agera som Biskopsmöte utan i stället använda ”individuell frihet att undervisa med sin av kyrkan givna auktoritet”. Någon sådan auktoritet har de inte. Vad de har, som slår vad andra har, är väl en potestas ordinis: Kyrkans sakramentala vigningsmakt hanteras i god ordning som biskopens sakramentala befogenheter. Prästvigning t ex. Funnys tanke är denna: ”Kyrkan som tolkande gemenskap framstår som stum när biskopsmötet kommunicerar med allmänheten som sin egen organisation i stället för att uppträda som individer.” Men vad med en biskops ”individuella frihet”? Eller en prästs? Finns inte! Biskopar och präster är Guds Ords tjänare, VDM.

Hade det varit något med Svenska kyrkan hade en hoper församlingar varit igång med intensiva samtal om läget i Mellanöstern och om Ukraina. Studiematerial hade producerats utifrån en mycket enkel tanke: vi behöver veta mycket eftersom en del av våra medkristna finns mitt i dessa konflikter. Bibliskt, historiskt, kyrkohistoriskt, statsvetenskapligt, politiskt och kulturellt hade det kunnat bli ett bidrag till förståelse som inga andra gemenskaper i Sverige kunnat åstadkomma. Men så mycket kräm är det inte med Svenska kyrkan. Jag säger som kykoherden dr Strömberg i Paris, när han tröttnat på plågsam fråga: ”Vi talar inte om det. Vi tänker inte på det.” Så gick det inte ens 10 minuter förrän han på nytt tog upp saken. Därefter sa han igen: ”Vi talar inte om det, vi tänker inte på det.” Jag vill sålunda tänka på en annan moralitet:

Lasse Diding, han med hotellen i Varberg (Havanna och Gästis, där Leninbadet finns) är utbildad lärare. Jag gillar honom. Han använder sin förmögenhet och skapar på så vis. Oro om inte annat. Därmed ingår han i en god gemenskap av oroare, aposteln Paulus, Augustinus och Martin Luther t ex. Om någon vill pepåka att dessa tre var fattigare än Lasse Diding (även om de gjorde många rika… – 2 Kor 6:10) och ställde till med mer oro än han, så blir nog inte Lasse störd av detta. Skälet? Pepåkandet är korrekt. Det är inför dumhet, bigotteri, poserande och annat sådant Lasse Diding har bestämda meningar. Det påstås att han gärna provocerar. Kanske vore det mer korrekt att notera, att somliga fenomen i samtiden provocerar honom och att han snarast ”vocerar”, ger svar på tal till den som tiggde om stryk – i intellektuell mening förstås.

Nu har Lasse Diding skrivit En liten bok om De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven (Bokförlaget Strindberg & Co, Varberg 2024) Lögnerna var alltså boken De hemliga breven (Bonniers). Inte mer hemliga än att de finns i Myrdalbiblioteket i Varberg! Jan Myrdal fick inte ett hus med strandtomt av föräldrarna. Han fick ett lån av dem, eftersom han själv, bosatt utomlands, inte kunde få låna i svensk bank. Lånet återbetalades. Den svenska kulturelitens rätt samfällda fördömanden av Jan Myrdal som otacksam blir i sammanhanget riktigt underhållande och än mer kommer det att bli underhållande att höra deras bekännelser över hur ledsna de blvit att de fört en lögn vidare och inte tolkat och tytt allt till det bästa när det gäller Jan.

Vad är det då för bok Lasse Diding skrivit? Håll i er! En bok ”[o]m mottagandet av brevboken och om Kaj Fölsters, Bosse Lindquists och Janken Myrdals historieförfalskning och dessutom en essä om den dysfunktionella kulturfamilljen Myrdal i skärningspunkten mellan konst, sanning och vetenskap samt ett försök att psykologiskt förklara födelsen och formandet av skriftställaren Jan Myrdal.” Så ska det låta!

Närmast finstämt beskriver Lasse Diding de olika kulturskribenternas drapor. De återger oftast okritiskt det de fått till sig i brevboken och kollar inte referenser eller rimligheter. Kunde Jan, 90 år gammal, känna igen sin tidigare fru Nadja på en bild av hennes könsorgan? Nu var det inte vad Jan skrev. Han kände igen hennes leende på en porträttbild. Det är inte riktigt detsamma för oss som tror att ansiktet mer än könsorganet uttrycker vår personlighet. Ni får tycka och tänka vad ni vill. Vi lever i ett på papperet fritt land. Men citera rätt ska man, inte krieera citat, inte förvanska sammanhang.

Det borde för de kyrkokristna inte vara svårt att förstå Jan Myrdals prioriteringar, Förstå, inte med nödvändighet gilla! 13 år gammal förstår han sin livsuppgift och det är den han utan egentliga andra hänsyn tar sig an. ”Att konstnärligt forma olika skeenden, beskrivningar och händelser var för Jan Myrdal inte bara en konstens möjlighet och privilegium utan dess verkliga uppgift, det som enligt honom var kärnan i skillnaden i litteraturhistorien mellan den åtråvärda realismen och den av honom föraktade naturalismen.” (Diding, aa s 126) Detta förstod inte Gunnar Myrdal men inte heller, menar Diding, Janken. Alva begrep. Jan vrider alltså upp verkligheten i fiktion. Ibland vrider han också ner verkligheten i fiktion, om jag minns rätt.

Jan är ett tydligt exempel på en kallelsedriven person. Sådana kan bli – eller i vart fall uppfattas som – hänsynslösa. Fast det är de inte – lika lite som den professor som kallas ”tankspridd” är det. Professorn är koncentrerad på en tanke och då faller allt annat utanför ramen. Så också med den som har en enda hänsyn, nämligen ”Uppgiften”. Lägg märke till ”U”-et. Så styrs prioriteringar i livet. I Jan Myrdals fall sammanfattat som de två drivkrafterna ”arbetet och könet”.

Lasse Diding kommer inte att översköljas av priser eller lovprisningar för sin bok. Sysslan att demaskera forskningsfusk belönas inte så. Men bilden av Jan Myrdal som en bortskämd vuxen unge har Lasse Diding sabbat i sanningens intresse. Vad säger då de som piruetterade med hemliga brev, som alls inte var hemliga, och nidskrev? Den tystnaden blir nog hörvärd.