Sally är naturligtvis helt förtjusande, den första kv*nnl*g* pr*st*n i Palestina. Av pur solidaritet flygs hon till Uppsala och intervjuas i Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/a/25qMdv/sally-azar-ar-palestinas-forsta-kvinnliga-prast
Jag läser innantill och får mig en tankeställare. Är det hon säger sant? Förr – när argumenten återgavs, nämligen i Sverige – var det män som funderade över detta. Nu är det alltså kvinnor. Men argumenten är desamma. Sally har varit i Tyskland och läst teologi, kom tillbaka efter 8 år för ordination i Jerusalem. Hon återger väl då hörsägen, inte sådant hon själv hört?
”− Åren före jag prästvigdes gjordes mycket genusarbete inom församlingen, för motståndet var stort. Faktiskt framför allt från kvinnor. Hur kan en kvinna stå där framme och leda församlingen? Tänk om hon är gravid? Har mens? Ska hon dela ut nattvarden? Så gick åsikterna.”
Det där med gravid kvinna vid altaret kunde i Sverige spåras till redaktör Gunnar Unger och en skämtteckning i den konservativa kulturtidskriften Obs!, som han och Arvid Fredborg grundat. Med Karl Gerhard skulle jag förstås nu kunna skriva ”Så var det med det lilla helgonet!” Men hur rar Sally än är; hon har varit i Tyskland när de repliker fälls som hon anför. Det hela ter sig inte riktigt trovärdigt.
Genusarbete inom församlingen? Inte grundarbete om det av Herren själv inrättade ämbetet? Om nu ämbetet är Herrens, alltså en given ordning, har det då en given form tiderna igenom? Det menade Luther och det menar påven. Har vi problem eller har vi problem om folk då av skilda skäl ska peta i formen? Här blandas ogenerat frågor, som inte alldeles säkert har med varandra i sak att göra, men som självfallet fungerar ideologiskt rätlinjigt.
Den lilla omständigheten att prästbarn så nödtvunget ska bli präster, tar jag inte upp nu. Inte heller att den lutherska kyrka Sally hör till har 2 500 medlemmar och att hennes pappa är biskop i den. Att muslimerna i umgänget med kristna i Jerusalem tycks vänliga, kan jag fatta. Det enda jag själv behövde ha pejl på var vilken tro affärsidkarna hade för att veta om jag kunde handla fredag, lördag och söndag. I Sheikh Jarrah I östra Jerusalem var de flesta palestinier så det var stängt antingen fredag eller söndag. Att Hamas sociala gren för 25 år sedan var mindre korrupt än den palestinensiska myndigheten, stod för mig klart. Men börjar Iran ett proxykrig blir läget ett annat.
Sally var omedveten om hur det är att leva utan gränskontroller, dvs hur det är att leva i fred. Här är nog något jag för min del inte riktigt kommer ihåg. Nog fick judiska bosättningar i Gaza utrymmas för att palestinierna skulle ha ett eget område och det var poängen i en slags fredsförhandling. De som nu säger: ”Se hur det gick den 7 oktober 2023!” har väl ändå en poäng och alla därmed ett problem som återstår? Bottnar det i den bisarra flyktingpolitik som innebär, att man föds som flykting, generation efter generation? Är UNWRA i själva verket en avgörande del i detta elände? Och vad har FN blivit? Saudiarabien är ordförandeland för FN:s kvinnokommission… Vad hade Axel Oxenstierna nu kunnat säga till sin son? Ska vi se Ramallah som Palestinas huvudstad, men när uppstod då Palestina, för det Ottmanska riket föll samman och därefter hörde Västbanken till Jordanien, som förlorade kriget mot Israel i juni 1967 (liksom egyptierna tappade Gaza). Är Palestina mest ett postmodernistiskt projekt, det finns – men finns ändå inte? Och tvåstatslösningen – det verkar som om ingen på plats vill ha just den lösningen? De kanske mest vill ha fred?
Jag fick en tankeställare när jag började läsa boken som Act Svenska kyrkan ger ut när Act firar 150 år av internationellt engagemang. Vår mission: hopp! Nu är det förstås Svenska Kyrkans Mission (SKM) och inte Act som firar 150 år, men dubbelteckningen är avsedd, det fattar jag. SKM finns inte längre, lika lite som Lutherhjälpen. Hoppsansa! Den opinionsbildningsansvariga Hanna Soldal skriver – och det skaver. Inte att hon skriver, men hur kan någon vara lönearbetande ”opinionsbildningsansvarig”? Här måste det föreligga ett missförstånd eller ett rent bedrägeri. ”Opinion är det språkliga uttrycket för attityder som ofta anges som svar på en förfrågan, som en opinionsundersökning. Opinioner påverkas dels av det sociala klimatet, men även av massmedias beskrivning av detta. Den allmänna opinionen betecknar en hel befolknings inställning till en specifik fråga.” Vem av apostlarna var då opinionsbildningsansvarig, tro? Och ansvarig inför vem? Vems opinion bildar Soldal och vem betalar hennes lön?
År 2018 var Soldal som Ageravolontär i Tanzania. Ärkebiskopen Fredrick Shoo ifrågasatte Shinyangastiftets beslut att säga nej till (Soldal: ”förbjuda”) kv*nnl*g* pr*st*r. ”Att konferensen hölls just i Shinyanga var i sig en tydlig markering mot deras restriktioner gentemot kvinnliga teologer, men nu brände det till på allvar. Jag får gåshud när jag tänker på styrkan i jublet som uppstod bland konferensdeltagarna. En mening som upprepaded gång på gång var denna: ’När vi kvinnor går samman är vi starkare än en hel armé’.” (Yes we can, if we come together, aa s 87) Det är den här sortens informationer som jag tror är viktiga. Ärkeplusset Shoo manade inte till ett fördjupat studium av frågan hur vi kan få klart för oss vad Herren nu tänker om det av honom inrättade biskops- och prästämbetet, kunde Shoo ens formulera frågan så? Han spelade kyrkopolitiskt. Jag har sett metoden upprepas. Och jag minns hur skakad ärkebiskopen av York, The Right Reverend and Right Honourable David Hope, adlad The Lord Hope of Thornes, var när han mötte de kvinnor som jublade över beslutet i Engelska kyrkan att genomföra ämbetsreformen. Han, som röstat mot, mötte rent hat, när han gick från Church House i London, ett hat som han fann komma från den mörka sidan, om jag säger så. Jag tror mig minnas han uppfattade saken som satanisk. Hotet riktades mot person, så mycket uppfattade han. Detta sagt både apropå hopp och hot. Jag blir inte så imponerad av folket som jublar i kör, om ni förstår hur jag tänker. (Apg 19:21-40 och särskilt 19:32).
Hur bildas opinion förresten? Lunds universitet överger köttnormen. Detta kunde tänkas vara en god kristen hållning, inte ge köttet något tillfälle (Gal 5:13) – men det är att tänka för fromt. Vill jag ha kött, måste det specialbeställas. Det veganska är det nya normala och växtbaserad mjölk ska det bli, inte komjölk. Detta kunde också ha kunnat förstås som praktiserad bibeltro (Hbr 5:2) men icke! Och vem fattade det demokratiska beslutet? Lite fascinerande är detta – men än mer fascinerande att förståsigpåarna tror att det är nya normsändare som tagit över vad prästerna stod för tidigare. Nu struntade de flesta präster i vad folk åt och drack om det inte var så att lyxkonsumtion av ekonomiska skäl skulle kritiseras. Biskopen i Kalmar stift klagade vid ett prästmöte över att folk drack utländsk konjak när det fanns fullgott svenskt brännvin. ”Fullgott” är mitt ord. Jag tyckte det var passande – och i sammanhanget roligt.
Nu vill jag pröva tanken att vi alltid haft att göra med påståeliga kamrater, de som gärna vill berätta hur det egentligen förhåller sig och kommendera oss andra att följa de nycker de just då har fått och som de uppfattar vara nycklar till förståelse. Vi har alla stött på dem, men de gjorde inte så stor skada i klassrummet eller föreningslivet. Vi visste inte bara vilka de var. Vi visste också hur korkade de egentligen var. Större var inte sammanhanget. Värre blir det när de påståeliga tar sig fram i livet, skaffar sig chefspositioner och kan dölja sig i byråkratiernas osynliga värld. Det är en värld där deras gärningar kan sättas på papper och bli belsut, som vi alla ska följa. De bestämmer också vad vi ska få veta – ofast så lite att vi inte kan ifrågasätta den vishet som översköljs oss ovanifrån. Jag tror inte bara ni kan följa min tanke, ni inser också hur avslöjande den är. Vi möter ofelbarheten – och den sitter inte i cathedran, som påvens. Den sitter på en kontorsstol eller vid ett sammanträdesbord och därifrån utsänds ukaserna.
Vi då? Vi gör som vi blir tillsagda. Om inte ska vi deplattformeras, marginaliseras för att elimineras. Bråka alltså inte om klimatet, det gröna stålet, bränslepriserna, elektrifieringen och nämn inte H2 Green Steel (som klokt nog bytte namn till Stegra, men nämn inte det heller!), nämn inte Northvolt eller Volkswagen och tänk inte en sekund på allt storslaget som kostat pengar från din pensionsfond. Ifrågasätt inte 1958 års gudomliga riksdagsbeslut när vi ändå går igenom vad som inte ska ifrågasättas. Säg inte heller att ”trans är trams” och påstå inte att samer är ute efter subsidier. Deras eländiga renar hittar inte föda på grund av rådande klimatnödläge och anfäderna blev så illa behandlade av Svenska kyrkan att nu måste pengar utbetalas! Hade jag vågat, hade jag skrivit att ölänningar aldrig blivit kända för att behandla samer illa, inte värre än andra som inte är ölänningar i varje fall. Hur är det med gotlänningarnas förhållande till samerna? Det är nog mest vi, öarnas fria folk långt från maktens centra, som de påståeliga är emot. Med goda skäl!
