Jag har börjat läsa Rod Drehers nya bok Living in Wonder, (Hodder & Stoughton, London och Zondervan, Grand Rapids Michigan 2024). Jag har redan citerat boken ett par gånger i det lokala: ”Världen är inte vad vi tänker att den är. Den är ett långt större mysterium, mer spännande och mer fylld av äventyr. Det enda vi behöver lära oss är att öppna ögonen och se vad som redan är där.” Jag kan göra ett påhak! Om världen är ett större mysterium, där naturen ska förstås som kreatur (skapelse), hur är det inte då med Kyrkans heliga mysterier! Variation på tema, kanske. Men mysteriet är inte främmande för Gud, om man säger så. Och så säger man väl.
Då överfalls jag av misstanken, att det så kallade ”kyrkfolket” numera är teologiskt mer okunnigt än tidigare. Jag skulle kunna tänka tillbaka till svenska folkets bokinnehav när det begav sig: almanacka, psalmbok och katekes. Jag skulle också kunna tänka tillbaka på den tid när vi hade kristendomsundervisning och fröken läste Ester Salminens böcker högt, för att inte tala om Sven i Tallbacken. Sven var ett dygdemönster, som vi riktiga killar i grunden kunde ogilla, vill jag minnas. Lite tröst i sammanhanget var det kanske att Sven trots allt var en konstruktion av författaren A.G. Joelsson. Men boken kom nog i 14 upplagor. Fromma lärarinnor kunde i skolsystemet bibringa eleverna en ansenlig mängd kristendomskunskap. Konfirmandundervisningen hade en bas lagd. Efter skolans undervisning följde Bo Giertz bok Grunden eller Stig Hellstens Konfirmandbok. Ingmar Ströms bok Kom och se nämner jag mest för att jag ska ha gjort det. Allt detta är sedan två generationer helt borta.
Sedan kom de ljuva 1960- och 1970-talen med studiesatsningar via SKS, Sveriges Kyrkliga Studieförbund. Ottar Ottesen gjorde sin betydelsefulla insats i kyrkolivet, SKS blomstrade, producerade studieböcker, jobbade med pedagogiken, ordnade konferenser. Till prästernas ansvar hörde att ha studieverksamhet. Tre studiecirklar kanske. En om något bibliskt, en teologisk och en annan, svampkunskap eller argumentationsanalys lika. I församlingen fanns det självklart också en mamma-barn-cirkel. Man kan nog säga att församlingslivet var lärorikt.
När jag funderar över användbara studieböcker är det förstås några som anmäler sig: Bo Giertz, Trons ABC, PO Sjögren, Kyrkans lovsång, CH Martling, Tjänst i heligt rum, Erik Petrén, Att tro, Erik Beijer, I sin glädje. Skulle det satsas rejält var det Erik Beijers bok Bibelns land – resans mål med resa från de församlingar som hade hyfsat rika med – eller avancerade projekt för oss andra.
Det var viktigt att de kristna kunde få vara läsare och fick veta vad de trodde. Skönandarna (som jag är emot!) blir finkänsliga och menar, att det är fel att tala om ”gudstjänst, undervisning diakoni och mission (för allt är mission!) Jojo. Men när de tjafsar och inte vill se själva utmaningen, blir det föga gjort, allra minst mission. Bara idoiter tänker ju att det är mitt fel att kyrkotillhörighetssifforna under min tid som präst sjunkit från 92.5% till kring 50% nu – och snart under. Jag har sett alltför många talträngda – men ack så lata – präster lägga ut texten om hur det är och hur det ska bli, men som själva i egentlig mening inte åstadkommit något. Så var det sagt också. Det var den sortens präster som gjorde sig vackra karriärer.
Märkte ni att de som skrev användbara studieböcker var folk av fel sort? Om grundregeln var att böcker av sådana inte kunde studeras i församlingarna av det enkla skälet, att vi inte kunde läsa böcker av kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, kan man förstå att så mycket lades för fäfot i Svenska kyrkan. Slätkammade präster kan inte bygga församling, märk mina ord!
Till detta kom att s k förtroendevalda var vad de politiska partierna skulle förse oss med. Somliga var kyrkofientliga på det listiga sättet, att de – med klar andlig insikt (sjätte sinne!) om vad som annars riskerades av förnyelse av de dissiderande prästerna – bromsade, kritiserade och utnyttjade ämbetsfrågan som vapen och verktyg. Märkligt att säga, mirabile dictu, var att de dåförtiden bespottade högkyrkliga likväl byggde församlingar. Det var den sortens präster som uppmuntrade varandra att läsa på. Det gjorde de också. Hade man frågat en kyrkligt förnyad präst på 1970-talet i Växjö stift ”Vad läser du nu?” hade frågan enkelt kunnat besvaras. Engelska, tyska, franska (någon gång italienska) böcker och böcker från USA konsulterades, antikvariaten brandskattades – antingen var det alltså de nyaste böckerna som lästes eller de tidigare – och en oläst bok är alltid en ny bok. Att det svenska likväl var provinsiellt ska inte förtigas. Men ändå!
Kanske vore det ett nidingsdåd att nu fråga prästerna om vilka böcker de läser detta nådens år eller i varje fall vilka olästa böcker de har på nattygsbordet eller skrivbordet. I går predikade jag och manade på apostoliskt vis församlingen att i denna tid överlämna sina liv åt sin trofaste skapare och göra det goda. Kan det vara att göra det goda att ställa impertinenta frågor till sin präst om teologisk förkovran? Vad svarar prästen då? Skulle man därtill kunna fråga hur prästeskapet fullgör sin undervisningsplikt i församlingen? Församlingens präst är ju trots allt en lärare, som läst vid universitet just för församlingens skull. Närmast filosofisk blir förstås frågan vad en lärare som inte lär ut något – och tas tillvara just som lärare – egentligen är och blir. Det ena järnet skärper det andra (Ordspr 27:17). Om församlingen inte har några intellektuella krav på sin präst, vad händer då med prästen, vad händer med församlingen och vad händer med kyrkolivet? Teologisk bildning är inte riktigt detsamma som religionsvetenskapliga studier.
Jag frågade en kyrkoherde hur många timmar en präst ska lägga på fortsatta studier i det som förhördes i prästexamen. Kyrkoherden visste inte vad som nu gällde i en tid med prästerligt lönearbete och tidbank. 1686 års kyrkolag ger besked om vad som skulle redovisas i prästexamen, stava er igenom texten:
”Förhör skal skee 1.o I Språken, neml. thet Latiniska, Grækiska, och Hebræiska. 2.do Uti Disciplinis Philosophicis, förnemligast uti Rhetorica, Logica, Ethica, Physica, Arithmetica och Computo Ecclesiastico. 3.o Uti Theologia, och i synnerheet wåre Troos Articlar och Locis Communibus. The måste och kunna utan til, både på Latin och Swenska, the Hufwudspråken, på hwilka Trones Articlar sig grunda, och med them, efter deras rätta Förstånd, stadfästade blifwa. 4.o Skola the förhöras uti dhe förnämste Strijdigheter och Frågor. 5.to Uti Historia Biblica och Ecclesiastica, så wäl som och uti Theologia morali och casibus Conscientiæ. 6.to Af dhen Bibliske Texten förklara någre Hufwudspråk, och låta see, huru dhe ther med kunna Sanningen stadfästa, och förlägga them som emot säya, och föra them til ett rätt bruuk och öfning uti wår sanna Christendom.”
Jag säger då det! Bäst är väl att vi ska kunna veta vilka de förnämsta stridigheterna är, jag menar gnostikers och svärmandars! Och 1682 års präster var intellektuella, lärda och kanske fromma därtill. De visste vikten av att se och inse samt berätta för folket om alla mysterier som vi får leva i.