På många platser i det svenskkyrkliga blir det märkliga konflikter, tänkte jag. Då hutades jag åt med beskedet, att det blir konflikter när någon försöker lösa arbetsplatsens problem och ställer krav på att arbete ska utföras och inte bara ”fritt valt arbete” eller ”inget arbete alls”. Svenska kyrkan är i egentlig mening ingen arbetsplats. Det påminner om s Kerstins gamla konstaterande – ”40 timmar är egentligen rätt mycket arbetstid”. Nu jämfördes det kyrkliga med Samhall. Jag noterar att detta inte var sagt som en elakhet utan som en förklaring till att det är som det är.
Skulle jag möta den yngre versionen av mig själv skulle denna yngre version tala och säga: ”Har du glömt vad du sa, att vi styr mot katastrof när direkta lättingar och andra underliga figurer av vad lsag som helst prästvigs? Har du glömt hur arg biskop Ingmar Ström blev då och uttalade förkastelsedomen över dig och över alla andra dörrstängande, elitistiska sexualneurotiker?” Då skulle jag svara: ”Jag ville gärna glömma, men det går en rak linje från då till nu även om det som sades då, nu har bakats ihop för det var Gustaf Wingren, som talade om oss som dörrstängande. De som stängde dörrarna var helt andra, de söndagsstängda sockenkyrkorna är många och det var till synes helt folkkyrkliga som stängde. Det krävs försvarsadvokater av Elifas från Teman, Bildads från Shuach och Sofars från Naama kaliber för att hantera den här situationen. (Job 1:11) Finns någon Job som kan be för sådana vänner? (Job 42:7-9) Mitt stalltips är att Ärkeplusset och alla Plussarna står rådlösa vid havets och vågornas dån (Lk 21:25). De kanske kan uppfatta att det organiseras kyrkoliv både här och var – men de kan inte hantera det övergripande att det vare sig är ”kyrko” eller ”liv”.
Vad är det som har hänt? Den bästa förklaringen är självfallet att Svenska kyrkan – sedd som totalitet – inte aktat på den tid när hon varit sökt av Gud. Hon har inte brytt sig om att tyda tidens tecken utan ägnat sig åt Verksamhet, dvs sådant som ska vara något för alla, men som till sist inte blir något för någon. Tidsfördriv sålunda. Men tiden behöver inte fördrivas, den går ändå. Mitt problem är att min yngre version såg alltför rätt och att fler nu kan se resultatet – men kanske utan att uppfatta sambandet mellan ”då” och ”nu”. Allt ter sig dock logiskt. Det är det värsta. Och jag kan bara citera Jan Myrdals ord: Samtiden är onödig.
Naturligtvis tjatar jag, men inte utan entusiasm. Jag hör många fler förklara att de ser sammanbrottet och måste söka vägar att för egen del navigera sig fram bland ruinerna av kyrkolivet. När det inte alls blev så som det sades skola bli år 1958, märkesåret, behöver vi väl som goda detektiver se till att få upp spår för att kunna förstå vad som hänt? Har ni någon annan metod att föreslå? Då kanske vi skulle se till att hålla ihop bättre?
Jag har förresten gått i barndom. Denna höst är det 70 år sedan jag flög för första gången. Axamo – Bromma t o r. DC 3. Det är alltså också 70 år sedan jag för första gången drack Coca-Cola. De unga i familjen Niklasson i Ängby introducerade drycken för mig och när vi dagen efter var uppe i (det norra) Kungstornets servering fanns Coca-Cola där. Lycka. Nu kunde jag tänka mig att det just på Bromma flygplats skulle uppmärksammats att jag detta år firade ett jubileum, kanske med någon utmärkelse? Men icke! Och Kungstornet har ingen servering kvar…
Nu tar jag mig från barnaåren till ungdomsåren – men de hör samman. Jag har nog alltid gillat ifrågasättandet. Min första söndagsskollärarinna fröken Brita Hjertstedt i Tranås talade med Morsan om hur jag under söndagsskollektionen tittade på henne som om jag undrade om hon stod för vad hon sa. Nå, jag är inte kristen utan skäl. Då blev det följdriktigt problem för mig ett par gånger i livet när jag var tvungen att undersöka varför jag skulle vara kristen. Dels när jag börjat på Katedralskolan i Växjö, dels när jag varit präst länge. Tron ska självklart inte vara något självklart. Jag tror att jag är programmatiskt inställd på att misstro det som framställs som ”självklart”och som en ”icke-fråga”. Det är då jag tänker att det nog är precis tvärtom. Komplicerat och ämne för undersökning och ifrågsättande.
Om jag på min jakt efter Sanning och sammanhang frågar en gammal vän hur han kom fram till att det är rätt med kv*nnl*g* pr*st*r och han då svarar, att det för honom alltid varit självklart och att hans pappa, som var präst, stod i en lågkyrklig fromhetstradition, vad ska jag tänka då? Det betyder, tror jag, en syn som inte närmare funderade över ämbetet. Och då anar jag att just så tänkte många präster, dvs de tänkte inte alls utan gjorde som det var invant. När nya frågor dök upp, skulle de sorteras in i det gamla vanliga – fast de kanske var nytt vin i gamla läglar. (Mt 9:17) Sådana präster var redliga och nyktra och kanske inte vana vid vin, kan man tänka. De fattade inte vad som skulle kunna hända – och i tidens längd också hände! Jag misstror alltså självklarhetsfundamentalismen. Den är konstruerad som ett cirkelbevis och kan endast vara kyrkopolitiskt användbar – men oanvändbar för den som söker Sanning och sammanhang. Då gäller kampen mot självklarhetsfundamentalismen som en kamp för Sanningen. Visst låter detta patetiskt – men hur skulle det annars vara?
Självklarhetsfundamentalismen är trygg i sin syn på det självklara. Jag invänder att det självklara är just självklart men inte uppenbart. Ni märkte den listiga distinktionen. ”Uppenbart” är något avslöjat. Och detta avslöjande sker inte i mig själv och mina självklarheter utan i den stora gemenskapen, den där vi står samman med apostlar, kyrkofäder och fromma tiderna igenom. Då krävs brottning under bokhyllorna och i bönen om bistånd från Guds gode Ande.
Många teologer har lagt möda på att klargöra rätt meningslösa frågor. Hur skiljer sig romersk-katolsk ämbetsföretåelse från något som kallas ”luthersk” – rätt ofta en systematisk konstruktion som dr Martin Luther inte skulle vilja förknippas med – och hur förhåller sig detta till reformert syn på ämbete och tjänster? Vad sa de klassiska liberalteologerna, typ Lydia Wahlström och Harald Hallén och vad innebar 1930-talets nya kyrkosyn – om den inte var en klerikalare form för det fascismen stod för? Var problemet med ämbetsfrågan att den egentligen bara var en fråga om statens tjänster och ämbeten och att telegrafexpeditörernas vid Kungl. Telegrafverket poäng var hela poängen, dvs jämlikhet i statlig tjänst – till vilken behörighet skulle gälla oavsett kön? Här kan det debatteras väldeliga, men ingen ser den grundfråga som försummas i allt detta? Vad menar Herren själv om det herdeämbete Han inrättat för sin Kyrka och i sin Kyrka? Hur får vi veta det – för självklar är väl inte saken?
Är ni alldeles säkra på att det inte var en grundbult som riksdag och kyrkomöte skruvade på år 1958? Självklarhetsfundamentalisternas svar avfärdar alla sådana frågor som ”icke-frågor”. Detta har de varit trots att saken på sin tid skulle utredas statligt och trots den bistra domen från Biskopsmötets bibelkommission, att ”så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ända från urkristendomen och stöd av auktoritativa ord i NT”. (Bibelsyn och bibelbruk, Gleerups Lund, 1970, s 130) Men det gjorde det utan att behöva besvära självklarhetsfundamentalisterna. Det är vi andra, läsarna, som får problem när vi frågar självklarhetsfundamentalisterna om vilka lärda teologiska verk de läst för att nå fram till sitt ställningstagande. Sådana behövdes självklart inte. Saken var ju – självklar.
Att det blir konflikter i det kyrkliga är också självklart. Somliga gäller väsentligheter. Andra inte. Det är självklart.
