Ärkeplusset skriver i sin senaste krönika i Dagens industri (DI 14 okt 2024) så vackra ord att man blir tårögd. Dessutom kom krönikan på min födelsedag, visserligen 76 år för sent, men jag är inte den som är den. Nå, hans hela uppmärksamhet var inte helt inriktad på mig eller dig heller: ”När människor inte kommer till sin rätt går vi som samhälle miste om någonting väsentligt, oavsett vad det handlar om.” Det är vackert, men verkar otänkt. Ni minns nattvakten som förebrådde tjuven för att han stal. Han fick svar: ”Jag är tjuv och en tjuv stjäl. Du är väktare och ska se till att vakta. Jag fullgör min uppgift och stjäl, men det gör inte du när jag lyckas!” Om tjuven inte kommer till sin rätt går vi som samhälle miste om något väsentligt?
Modéus I menar att det är en sekulär myt (bra uttryck, det finns gott om sådana!) att tänka att ”kristen tro skulle handla om att formas till något annat än det man är”. Nu är nog sammanhanget lite mer komplicerat. Kristen tro handlar väl om att vi ska bli de vi egentligen är? En del av våra knepigheter kan vara avigian av det vackra mönster Gud tänkt ut för oss och med oss. Det finns somligt som måste vändas på för att detta vackra ska komma till uttryck. Det har några av oss lärt oss av Erik Petrén, som använde exemplet från sömnad/vävnad för att beskriva omvändelse och helgelse.
Naturligtvis måste Ärkeplusset konstra till det hela. Han har fått för sig att i den evangelisk-lutherska kyrkotradition som han tillhör tolkas inte den omständigheten att människan är skapad till Guds avbild/likhet (1 Mos 1:26) som att människan ska bli mer ”gudomlig” utan att hon ska bli mer mänsklig. Självklart noterar intresseklubben. Men är inte detta ett sånt där snack som brukas, när en präst står i predikstolen och verkar akademabel? Så vad handlar bibelordet enligt Modéus I om: ”Men det är i grunden en bejakelse av det finns en gudomlig bild präglad in i människan från början.” Jodå, men med alla stenar delar jag detta att vi existerar och det gäller kometer, meteorer och stjärnor också. Ärkeplusset kan liksom inte hejda sig. Från detta vara formulerar han ett böra, klassikt misstag menar jag. När jag mest vilar i insikten att jag verkligen önskades av Fadern själv (innan någon annan visste att jag var på G) så kommer Ärkeplusset dragande med lag och krav, så självklart att han nog inte märker det: ”Uppgiften är att växa i likhet”. Jag tror jag vägrar tro det. Uppgiften är mest en inbjudan att se (och kanske förstå något av) vad Gud gjorde när han skapade mig, något fint och värdefullt, som ingen ska få slänga i rondskål och destruktionsanläggning.
Blir jag purken när Ärkeplusset, hans brorsa och andra pretentiösa Plussare i utsorteringens öppna kyrkosystem administrerar ett system där somliga av oss skulle matrginalsieras för att elimineras? Jag talar självfallet om kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Detsamma gäller förstås homofoberna, där biskoparnas målbild är klar, att sådana inte ska prästvigas – men om de kommit igenom nålsögat inte ska leva kvar i den gamla bibliska förvillelsen att Gud skapade människan till man och kvinna. Jag behöver inte dra hela resonemanget här och nu.
Modéus I inblillar sig att han understundom sitter ”med ännu en ny, spännande människan framför sig”. I kyrkosorteringssystemet är det bara somliga som är nya och spännande, inte sådana gamla spännande som jag och mina gelikar. Men jag kan ta mig själv som exempel – mest för att ge märg åt konversationen. Jag har omprövat när det handlar om 1958 års riksdagsbeslut, jag tror inte att det har stöd i Bibel och bekännelse utan är en anpassning av det slag aposteln varnar för. Nu kan jag skräppa lite för jag var på S:ta Katharinastiftelsen och det fanns en tid när jag kunde trycka till de finkristna och påpeka, att jag nog kommuincerat hos en kv*nnl*g pr*st innan de gjort det. Anders Wejryds klena svar var att det inte fanns några sådana där han bodde. Inte där jag bodde heller! Jag har aldrig definierat vad jag tog emot av dr Margit Sahlin, men när jag kom hem ville jag läsa på för att försvara reformen. Det var då jag kom på att det måste vara nåt vajsing med det hela. Är det inte lite konstigt att en hoper präster så störtade fram, för att försvara reformen och svara på mina teologiska undringar? Kyrkoherde Gösta Sundberg, rektor Sven Hultman, stiftsadjunkt Henrik Svenungsson? Hur pålästa var de? Sundberg föga, Hultman något och Svenungsson något mer – men tystnad var min arvedel.
Helt tyst var det ändå inte. Jag förstod att jag tänkte fel, men det var mig obegripligt vari felet bestod. Men de tystlåtna kunde aldirg försvara oss när vi av mången ”Elsa Johansson i Jälluntofta” och andra CKF-damer på insändarplats skulle framställa oss som något vi i all mänsklig svaghet dock icke var. Detta var ju det lögnaktiga narravtivet. Inför denna ljugande var det ingen som försvarade oss, höll våra sköldar blanka, komplicerade frågan till dess sakliga innebörd, etc, etc. På detta ljugeri har många präster gjort sig en vacker karriär.
Nu kunde det tänkas allt sådant vara lappri (som Karl XII skulle sagt) för reformen skulle i egen kraft visa sig vara just så välsignelsebringande och kyrkligt förnyande som det sagts/lovats/ställts i utsikt. Men, strikt oss emellan, så blev det inte. Med små, små steg har hela kyrkosystemet förändrats. Är detta de kv*nnli*g* pr*st*rnas fel? Det är reformen det är fel på. Och då blir det fel också för dem som vill väl och arbetar väl. Det blir än mer fel för dem, som uppbär lön i prästttjänster utan att egentligen veta vad firman tillverkar och därför har en egen produktlinje… Jag ser ju hur vi lyckliggörs med en ny dopteologi, där dopet bli att vi firar en Livets fest, inte Den nya födelsens bad. Jag fattar varför! Det borde vara ett problem, för nu är det ett litet håll i dopfunten som dopvattnet rinner ut genom det. Jag prövar tanken på att historien svängde på sin dörrtapp år 1958. Historien svänger på sitt gångjärn då och då. Detta var vad som hände. Då går det inte att av bekvämlighet tystna, gå undan och ägna sig åt det privata. Då är det tid för kyrklig samling kring Bibel och bekännsle, för att säga det med brutal enkelhet. Annars får vi det som vi fått det!
I biskop Bo Harald Giertz gamla stift skrevs lärda analyser till prästmötena, de kom i bokform och kunde tenteras för professor C-G Andrén i ämnet ”Praktisk teologi”. I stiftet fanns viktiga pastoralteologer, PO Sjögren men också andra. Bengt Pleijel, Håkan Starke, Gustaf Börjesson alla andra präster att förtiga. Det byggdes småkyrkor för att församla dem som flyttade till Göteborg och här var det altaren för idoga prästmän att samla folket kring. Till konceptet hörde verkligen att lekmän tog ansvar, för de visste vad det centrala handlade om. Nu?’
Jag tänker alltmer bestämt att historien svängde år 1958.
Jag tänker lika bestämt att historien kan svänga igen och kan i min sviktande helgelse hoppas på att somliga då får sina fingrar i kläm. Det blir i vart fall slut på tystnaden, tänker jag. Har ni sett filmen Skriet från biskopsmötet? Snart i ett församlingshem nära dig!
Nog har något hänt!
Är det inte löjligt att försöka sätta allt vad som händer på en formel. Nej, det är så vetenskap arbetar. Jag kan ha fel, men då ska mitt resonemang falsifieras. Jag är förväntansfull.