Politikerföraktet göds av politiker, men föds av sunda instinkter i folket. Vi är väl inte dumma på riktigt heller? Partiledardebatter står inte i enkel mening i demokratins tjänst. Bara på lite sikt tjänar de folkets intressen, nämligen när folket ser, hör, inser och förstår vad Axel Oxenstierna undervisade sin son om: ”Min son, om du visste med vilken ringa vishet världen styres.” När denna ringhet demonstreras öppet i bilderburkens utbud, kan den enda friska reaktionen vara ett stycke stillsamt, kanske häpet, förakt inför det förakt den politiska klassen demonstrerar mot oss! Att en uppsättning politiker dessutom är betydligt under normallängd får mig att undra. Är det något kompensationsbehov som styrt in dem i politiken eller var det helt enkelt så, att ingen egentligen ville umgås med dem i skolan så det fick bli politik? Fråga mig inte. Jag står frågande själv. Men vi som fostrats genom Gunnar Fredrikssons bok Det politiska språket behöver inte falla i farstun. Eller annars är det just det vi behöver göra. Mitt vankelmod är nu offentligen demonstrerat.
Att jag blir alltmer irriterad på de informationer jag ska få från Israels krig eller kriget mot Israel beror på att jag inte kan uppfatta dem som just informationer utan bara något tillrättalagt i avsändarnas intresse. Hur kunde det gå så här? Statsminister Tage Erlander besökte sina israeliska partikamrater och flöt i Döda havet. Herbert Tingsten hade då i DN tagit ställning för Israel. Landet hade fiender runtomkring. Så 1948, så 1956 och så 1967. Då var det uppenbat att arabstaterna samfällt gått till anfall för att stoppa den unga staten och misslyckats. Jag tycker mig se ett komplext sammanhang. År 1948 ville arabstaterna att folk skulle evakuera och israelerna ville bli araberna kvitt. Säger bara Deir Yassin, som attackerades av Irgun och Lechi. Menachem Begin hörde till Irgun liksom Yitzhak Shamir. Båda sedermera premiärministrar. Mordet på Folke Bernadotte var Irguns verk. Inget/ingen fick stoppa tillkomsten av en judisk stat.
Staten Israel kom till som ett resultat av den sionistiska rörelsen som blev något mera än en utopi när nazisternas antisemitism resulterade i industriell massutrotning och gränslöst praktiserad ondska. Theodor Herzl hade inte det gamla landet, Eretz Israel, som enda bosättningsplats för en judisk stat, men sionistkongressen beslöt om saken. Det blev möjligt att förhandla sig till mark för denna stat, när det ottomanska imperiet fallit samman och det brittiska protektoratet inte kunde upprätthållas. Men man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg, som Ordföranden så träffande uttryckte saken.
Till det mer omtumlande hör arabstaternas återkommande misslyckanden att besegra Israel. Då blir det kanske lättare att förstå vad som skett efter den 7 orktober 2023 när Hamas attackerade ett antal kibbutzer, mördade civila, våldtog och kidnappade och Hizbolla skickade raketer över Israel. Raketer, missiler och drönare räknas nu till 28 000 det senaste året läste jag på Haaertz. Vad hade jag gjort om jag varit premiärminister i ett till ytan litet land, som utsatts för allt detta? Kanske bättre: vad hade min plikt varit?
Brott mot Genevekonventionen är det självfallet att blanda in militära anläggningar, staber, avskjutningsramper, förråd, staber, stridsledningscentralen och allt annat i civila strukturer som sjukhus och skolor. Hur UN-styrkorna i Libanon, som skulle dels avväpna Hizbolla, dels säkra gränsen, inte uppfattat att Hizbolla byggt tunnlar på ett stenkasts avstånd från posteringarna och därtill i detta UN-bevakade område tydligen fått till stabsplatser och pjäsplatser övergår inte mitt förstånd. Jag fattar. Det man inte vill se, ser man inte. Samma metod som i Beirut, Gaza och annorstädes alltså. Ska då en militär fiende slås ut, dödas civila. Det blir så i krig. Var det 25- eller 30 000 döda i Dresden – eller 250 000? Gud vet. Blitzen över London gav 40 000 döda och bombningarna av Hamburg 50 000. Dödstalet som redovisas efter belägringen av Leningrad är förödande fruktansvärt. 900 dagars belägring och en miljon döda. Nämner saken endast i förbigående…
”Folkmord” ser jag att Plusset i Stockholm säger om Israel Det torde betyda att han ser Israel utföra ”överlagt fysiskt eller psykiskt våld och massmord på nationellt, etniskt, rasmässigt eller religiöst definierade grupper”. Överstelöjtnant Jonathan Conricus, som också har rötter i Göteborgs stift, håller nog inte med utan påpekar, att Israel manat folk att evakuera innan IDF anfaller – anfaller, men inte folket i Gaza utan Hamas. I samband med krig bör vi vara noga med definitioner och detaljer, eftersom krigets första offer är sanningen.
Ska staten Israel, den historiskt framvuxna, alltså ersättas av en annan statsbildning, som vi kallar Palestina? Från floden till havet? Att detta skulle bli en stat av europeisk modell kan man bara glömma. Det blir en muslimsk stat. IS? Är detta så mycket bättre än en sionistisk men sekulariserad stat av det slag vi ser? Jag har haft problem med att man skulle kunna vara antisionist utan att vsra antisemit, men jag har också haft problem med den evangelikala (eller vad det nu är) fromhet, som uppfattar att staten Israel är ”Guds folks Israel.” Riktigt så enkelt är det inte. Men Guds löften till det judiska folket, egendomsfolket, gäller och, här borde vi bekymra oss, gäller alla judar kata sarka (efter köttet) och oss som är judar kata penuma (i anden), Gal 4:23. Måste jag välja, väljer jag mina rötter och inte det där vildvuxna som Muhammed fick till. Jag tror nämligen inte ett ögonblick på den muslimska förklaringen att Muhammed är den profet som utlovas i 5 Mos 18:18 och då har jag ändå läst Sheik Ahmad Deedat, What the Bible says about Muhammad (U.K.I.M. Dawah Centre, Birmigham, 4 uppl 1999). Det är mycket jag inte går på uppenbarligen.
Så vad med Guds löften? Det går framåt till den stora slutuppgörelsen, det har jag fattat. Många förstår inte heller att uppgörelsen är urgammal, alla små fromma pojkar sitter i sandlådan och leker krig mot amalekiterna, om man säger så. Det ändrar ingenting. Kampen om människan fortgår och Gud har inte övergett sitt folk. Att det verkar dumt att anfalla Israel kan jag tycka om jag ser mig tillbaka. Jag fattar egentligen inte att Hizbolla skickar raketer och drönare mot platser som Safed och Majd al-Krum. Bor det inte också många som inte är judar där? I Majd al-Krum har jag inte varit, men Safed (staden på berget) har en plats i mitt hjärta. Det var platsen för mystiker, kabbalister och andra. Det var också platsen för korsfarare och därefter muslimer, men den första tryckpressen fanns i Safed och 1578 trycktes den första hebreiska boken i Asien där.
Att britterna år 1948 lämnade staden och överlät polisstationen till araberna ska kanske också nämnas. Polisstationen i Safed erövrades och araberna flydde till sista man. Jer 1:18 f användes som tolkningsnyckel och ett minnesmärke är uppfört. Vad allt vet jag inte! Men börjar man skicka bomber, granater och drönare mot denna vackra stad, blir jag – purken. Och ett folk som tolkar sin historia bibliskt kan jag ändå inte enkelt avfärda. Då behöver jag likväl fundera över händelserna i Ein al-Zeitun, strax utanför Safed. Det var förstås ett krigsbrott att avrätta soldater som gett sig. Massakrer avlöser massakrer, det fattar också jag, för jag vet att ont föder ont. Men vad bör då göras?
Kan det svenska bidraget till en fredsprocess bli en påminnelse om hur vi lyckades försvenska arvfiendens territorier Skåna, Blekinge, Halland, Bohuslän, Härjedalen och Jämtland? Halland köpte vi billigt. Hur var det med Gotland? Vid freden i Brömsebro 1645 blev Gotland svenskt. Resten tog vi med freden i Roskilde 1658. Snapphanarna slog vi ihjäl och de vi inte slog ihjäl dog av ålderdomssvaghet i sinom tid. Vad kan Israel och Palestina lära sig av detta? Någon tvåstatslösning blev det i vart fall inte och i den svenska skolundervisningen stod magister Rubin och prisade utfallet med naturliga gränser. Enklast kanske det ändå vore att kristna hela regionen och återföra den till vad den en gång var, innan muslimerna slog sönder hela den kristna kulturen på plats. Undra kan man alltid. Att muslimer efter en Muhammeds hadith ska slå ihjäl judar verkar rätt klart. ”Profeten sade: Domedagen kommer inte förrän ni bekämpar judarna och dödar dem. Judarna kommer att gömma sig bakom stenar och träd, och stenarna och träden kommer att ropa: O muslim, o Allahs tjänare, det finns en jude bakom mig, kom och döda honom.”
Att ledarskapet för Hamas och Hizbolla elimineras påminner om sådant vi läser i Gamla testamentet. Yahya Sinwar har jagats länge. Nu dog han i en strid där IDF först inte visste att han var bland dem som dödats. Men gisslan – eller de i gisslan som fortfarande lever – finns kvar i Gaza. Vad bör då göras?