Se på Jesus!


Grundantagande:
Eftersom det inte är Jesus-fokus i det kyrkliga blir det ofokuserat, dvs de ofokuserade fokuserar på arbetstid och förmåner och utför fritt valt arbete eller inget arbete alls. Då blir det gott om tid över för självfixering och därmed arbetsplatskonflikter.

För dessa återkommande, regelmässiga konflikter i det kyrkligt lokala krävs dels några som vill något Jesus-styrt/kyrkostyrt samt några som inte vill något alls. De som inte vill något kyrkligt alls markerar mot de, om man så säger, mer ambitiösa. Det är självklart. De mer ambitiösa utmanar ju den kyrkliga arbetsplatskulturen, den som har föga med arbete att göra och än mindre bör kallas kultur. Ska vi kalla den kaffe- och långa fikapauser-kultur? Om den gäller, att kulturen äter strukturen till frukost, lunch och middag, har jag fått lära mig. Kört alltså! Inget går att göra.

Jag antar, att de flesta som står som anställda i Svenska kyrkan inte söndagligen återfinns i Herrens sköna gudstjänst och jag ser hur terminsindelningen slår igenom. Start för verksamheten i skiftet januari/februari, slut i början på maj och så är den sköna sommarn här för att avlösas av höstterminen, som börjar ett stycke in i september och slutar i första halvan av december efter Lucia!). Själva ärendet ter sig oklart, tänkte jag och bannade mig själv. Borde jag inte tänka stort om Svenska kyrkans iver?

Nu är jag fostrad i kritiskt men konstruktivt tänkande, så jag behöver rannsaka mitt resonemang. Jag kan ha fel men tar då tar Korsväg 3/2024 som alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift (10 000) förses med. ”Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling”. (s 2) https://issuu.com/goteborgsstift/docs/korsvag-243-webb

Min rannsakande fråga var biblisk: Var har de lagt Jesus? (Jh 20:13) The Rapwoman berättar att ”förr” kunde man höra frasen att ”Jesus är svaret – men vad är frågan?” Vi ska ställa öppna frågor och inte bara prata om oss själva, menar hon. Nähä. Men prata om Jesus?
.
Nu kan det tyckas som om kyrkan är marginaliserad. The Rapwoman igen ”Men jag möter snarare förväntningar, att Svenska kyrkan ska ta plats och engagera sig. Det kan handla om matfattigdom, klimat och miljö, att vara ett stöd för de utsatta, att det finns någon att tala med när jag har det jobbigt, att finnas kvar på landsbygden när posten, affären och all annan verksamhet har försvunnit, att vi har ett öppet kyrkorum när olyckor sker etcetera.” (s 4) Jag tjatar inte frågan om Jesus nu, räkna det mig till godo! Jag tror dock ni förmår uppfatta The Rapwomans prioriteringar.

Jag går vidare, v ordf i kyrkorådet i Halmstad: Svenska kyrkan ser hon som en viktig part i samhället, orädd och osjävisk. ”Vi vet var vi står. Vi står alltid på människan(s) sida och det budskap vi förmedlar genom vår tro på Jesus är att alla är lika mycket värda i Guds rike. Men den tron kan Svenska kyrkan även i framtiden vara en självklar del av samhället.” (s 23) Själva evangeliet?

Hans Abrahamsson, en gammal docent i Freds- och utvecklingsforskning, skriver om existentiell hållbarhet, Den ”grundas på insikten av att det finns någonting större än mänskligheten själv och som gör att folk angår varandra.” (s 50). Docenter har alltid djupare insikter än andra?

Jesper Svartvik levererar ett välskrivet och fyndigt bibelstudium om de kristna i samhället. Jesper anknyter tydligt till Jesus, citerar honom rentav (s 60-62). Pluss i Karlstad vill ”förenkla tillgången till Gud”. Det kan man kanske tycks om man är just ett Pluss. Men hur? Vi får exempel: tända ljus i ljusbärare, öppna kyrkor, kyrkogårdar, frälsarkransen, barnbiblar, veckomässan… ”Det måste vara enkelt och okomplicerat att möta Gud.” (s 67) Måste det?

Distriktsprästen Kim Bredefelt skriver om Hammarkullekarnevalen: ”Här är de förtrycktas hopp: här är Jesu Kristi karnevaliska uppochnedvändande av hierarkier, här är Marias lovsång, den osynligjordas jublande upprättelse.” (s 68)

Jesus hade de uppenbarligen lagts någon annanstans. Jag kunde bara upptäcka att själva evangeliet om Jesus förbättrats, förminskats, förvanskats, förändrats eller förfalskats och själv stod jag förundrad, förbluffad och naturligtvis förfärad. Modern kristendom är nog modern – men är den kristendom? Är detta vad som i denna tid är vad som är kvar av den uppenbarade tron i det vanliga svenskkyrkliga livet?

I detta kristologiska nödläge läser jag Ulf Jonssons, SJ, senaste bok Med tanke på tron. Band II: Jesus från Nasaret. Man kan strunta i det akademabla eller vara glad för att patern är intellektuellt hederlig och noga med definitionerna. P: Ulf, SJ, går igenom källorna till vår kunskap om Jesus med några korta reflektioner (s 19-34) och fläskar sedan på med forskningen om den historiske Jesus (s 34-63). Det är lysande. Käll-avsnittet är sådant varje gudstjänstfirande församling måste ha pejl på och varje ansvarsfull präst struntar i pedagogiken ”vad tänker du själv” och i stället bankar in sakinformationen. Detta måste varje kyrkokristen både veta och kunna redogöra för i mötet med pretentiös och påståelig otro, dvs den okunskap som gäller för miljoner svenskar. Och varför i allsindar skulle de tro på något de inte vet något om?

När vi kommer till forskningen om Jesus påpekar författaren med rätta, att det inte bara är de enskilda författarna som lyft fram sådant de ansett vara viktigt. Den omgivande kulturella, intellektuella och religiösa miljön har också spelat roll. Här kunde han lagt till ”ideologiska” , ”strukturella” och ”politiska” – för den härskande klassens hållningar styr också här – om inte en myckenhet motstånd mobiliseras. Pater Ulf markerar, att den objektiva forskningen om Jesus alls inte var så objektiv som man tänkte. När man i den första omgången av Jesusforskning gjorde ”det fatala misstaget att fylla ut sina egna kunskapsluckor med upplysningstidens egna idealföreställningar och projicerade dessa på Jesus.” (aa s 39) Här var en forskning ”som sade väldigt mycket om sina upphovsmän, men till slut ingenting om Jesus.” Denna forskningsepok kollapsade på 1950-talet, men det var den som styrde vår ungdoms skollärare och via dem gav sina bristande insikter till svenska folket. Bultmann, som inte tänkte att det går att veta något om Jesus som historisk person och i stället tyr sig till nazisten Martin Heidegger! Jag har egentligen aldrig varit imponerad av någon av dessa två tyska lärde. När det blir 1950- och 60-tal och Birger Gerhardsson skriver avhandling är det bättre läge för mig att imponeras. Här – och det kunde patern ha markerat tydligare – är det exegetik i Uppsala som blir nydanande.

Nu talar vi om vetenskap där den ena hållningen avlöser den andra (eller tvärtom!) och resulterar i en tredje, som startar kring 1980. Jag är lätt tveksam också här. Joachim Jeremias kunde väl tidigt göra det som på 1980-talet blir hållning, markerat att Jesus var jude och måste förstås i sin judiska kontext? Evangelierna kommer till medan ögonvittnen fortfarande är i livet och Richard Bauckham menar att ”innehållet i de kanoniska evangelierna står väldigt mycket närmare ögonvittnenas egna berättelser än vad man tidigare antog inom forskarvärlden.” (aa s 53) I den här forskningsfasen markeras också hur nära den unga Kyrkan står Jesus. Lärjungarna förlorade alltså inte sina minnen eller tyckte att de var betydelselösa. Allt hänger ihop, dvs Kristus och hans Kyrka, säger jag! Ingen har förresten hittills ”lyckats presentera någon bättre förklaring till uppkomsten av den kristna rörelsen än att den primärt förorsakades av Jesu egna intentioner, uttryckta i hans ord och handlingar.” (s 59)

I de trasiga kyrkostrukturernas tid är det vl lika bra att se på Jesus, som de gjorde från första början, och bära ut evangeliet, som är trovärdigt, till folket. Nu som då. Det var ändå den kristna tron som välte det romerska imperiet och skapade Europa. Och detta sagt återstår det bästa ihop med den som dött och uppstått! Guds rike har kommit, som bekant. Ska komma också! Och är hos oss, mittibland oss. Klockklangen avslöjar. Så trist att det kyrkliga arbetet är så uschligt och håglöst då. Det skulle inte vara så!