Han får kritik, Modéus I: ”Att reducera frikyrkan till en åsiktsgemenskap och en förening är en förolämpning mot frikyrkorna” hette det i tidningen Dagens ledare. Konstigt med Modéus I. Hur han än vänder sig har han ändan bak. För när Modéus I målar upp Svenska kyrkan som ”den fina” i kontrast till frikyrkan, ”den fula” är det verkningsfullt och underhållande att ta del av den pentekostala ilskan och upprördheten.
Vi behöver tydligen inte dela andras åsikter ”i allt” vet ledarskribenten berätta. Vem har påstått det? Men om dopet och Kristi verkliga närvaro i eukaristin kanske? Och om ämbetet? Är det inte bekant att Modéus I förpliktat sig till att fördöma vederdöparna och detta i tjänsten!? Då är det väl närmast ett lyckokast att få in den lilla markeringen i något som kallas ”linjetal”, hur krokigt det än var.
https://www.dagen.se/ledare/2024/10/07/olyckligt-av-arkebiskop-modeus-om-frikyrkorna/
Nu ville Modéus I inte ge sig på frikyrkligheten – han kommer från Jönköping, hur många gånger måste detta markeras för att skapa emotionell förståelse för honom? Han ville beskriva en inklusiv kyrkosyn, en där institutionen tror. Det är i sig begripligt. Företagsledare och verkschefer brukar göra så. Men i det kyrkliga blir det kanske konstigt. Vad kan en institution tro – och vilken är den rent konkret? Modehuset? Kyrkomötet? Biskopsmötet? Eller är det egentligen regeringenn som bär upp institutionen, vi hålls med en Lag om Svenska kyrkan, som anger vad det är för slags kyrka vi har och då ligger självfallet den yttersta svenskkyrkliga auktoriteten där? Allt detta kan vara tryggt att veta, eftersom vi kan välja riksdag och därmed få en demokratiskt tillsatt regering, som därefter bär upp den institution som tror, så att vi slipper sätta oss in i bekännelsemässiga krångligheter.
Vi läser och har fått en ny länk – tack för den!
Ny länk: https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/arkebiskop-martins-linjetal-vid-det-tematiska-kyrkomotet
”Tro uppfattas i dag ofta som åsikter. Kyrka eller församling blir då en förening för dem som delar samma tro. Du och jag tror på samma sätt, och därför bildar vi en församling. Det är en rätt vanlig bild att det hänger ihop så, och många som ser det så uppfattar därför Svenska kyrkan ungefär som en stor version av en frikyrka. Många kyrkor uppfattar det också så: kyrka är att de troende samlas och tror ihop. Det är värt all respekt och uppskattning.”
Denna ärkeplussvänlighet om ”all respekt och uppskattning” räckte alltså inte för tidningen Dagen. Mycket vill ha mer! Men det var ju så här de frikyrkliga församlingarna bildades. Modéus I har – med eller mot sin lokala bakgrund – saken klar för sig. Konceptet ”köpa orgel och bilda församling” gav oss en frikyrklighet som det tagit tid att samla ihop – men nu så pass att pastorerna byter samfund då och då. Att tron i grunden är insikter, inte åsikter, kunde kanske Modéus I fått ur sig? Han fortsätter dock:
”Men Svenska kyrkans tradition ser annorlunda ut. Hos oss är det kyrkan som institution som bär tron. Kyrkan tror, med frimodighet och tydlighet, i enlighet med den lära som överlämnats genom århundradena. Den tolkas i nuet. Här finns ingen vinglighet eller otydlighet. Tveka aldrig över Svenska kyrkans djupa, tydliga och med glädje burna tro.”
Nu tvekar jag just över detta och uttrycker min tveksamhet både upprepat och offentligt. ”Svenska kyrkans djupa, tydliga och med glädje burna tro” är en slogan. Vad ”ingen vinglighet eller otydlighet” egentligen ska klassas som beror på om diagnosen ska ställas inom ämnena psykiatri eller etik. Och läran som överlämnats har uppenbarligen modifierats bort från den anstöt som gav oss statsfientliga martyrer, sådana som dyrkade levande Gud till skillnad från samtidens gudar.
”Men det är kyrkan som bär tron, och på den grunden inbjuder kyrkan människan – oavsett hans eller hennes personliga tydlighet i tro – att göra sin resa i liv, i glädje, i sorg och så vidare. Människan får den hjälp och det stöd som hon eller han vill ha av kyrkan, men vi kollar inte tro. Och vi undviker att sätta etiketter på varandra. Så möter människor kyrkan på många olika sätt.”
Vi kollar inte tro! Nähä. Undvika sätta etiketter? Hur kan man då klassa ”kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*”, ”homofober” och ”högkyrkliga, elitistiska dörrstängare” och hur kommer det sig att det i detta kyrkosystem är en väl definierad havlighet som blir befordringsgrund? Nog vet vi! Hjälp och stöd? Jaha. Då ber jag att få beställa hjälp och stöd för att kunna tro att ett politiskt riksdagsbeslut år 1958 rätt tolkar Guds vilja med prästämbetet i Svenska kyrkan! Genera er inte, ni plussare, stig fram! (Job 6:24) Och kanske möter människor kyrkan ”på många sätt” men Kyrkan är Kyrka när hon samlar sitt folk, de som i första hand är just Kyrkan. Söndag förmiddag t ex. Där blir Kyrkan Kyrka!
Det är alltså ett par saker Ärkeplusset inte får ur sig. Dels om Kyrkan, dels om Kyrkans bekännelse.
Kyrkan är Guds folk, försett med herdar och själasörjare, apostolsik och katolsk till sitt väsen. Det är ett levande Guds folk som bär tron i gemenskap med profeter och apostlar. Tron är given och uppenbarelsen är just detta – uppenbar. Tron är vetbar. ”Jag vet på vem jag tror” är grundhållning. Jag vet också ihop med vilka jag tror och på vilken grund. Profeter, evangelister, apostlar, kyrkofäder, stora teologer, kyrkomödrar av allsköns slag – från stora mystiker till söndagsskollärarinnor och sådana damer som ordnar med kyrkkaffe (även om det i söndags i Högby var en man som bakat äppelkaka och bjöd på!) – samt människorna som jag helt synligt firar gudstjänst tillsammans med.
Svenska kyrkan kan inget annat vara än en katolsk Kyrka. Så anges hon också vara i Augsburgska bekännelsens Apologi. Det betyder att en väldig skara gärna kan kolla vilken tro Svenska kyrkan i pratiken håller sig med. Det är denna väldiga skara vi måste ha med oss om det ska ändras i dopsyn, ämbete, nattvardselement, skriftförståelse och ämbete för att ange några konkreta punkter. Är hon i sin praxis så katolsk som bekännelsen anger? Nu bränns det! Vad sa biskop Nygren?
Låt oss nu ta Kyrklig samling som exempel. Den är en samling kring Bibel och bekännelse, inte en samling av människor som gillar samlingen för samlingens egen skull. Snarast ska de förstås som människor kring en lägereld. Den kykliga samlingen kom till när Svenska kyrkan avvek från den beprövade lärogrunden, växlade in på gnostikers och svärmandars spår. Saken kan uttryckas olika sätt – som avsteg eller avfall – men i sak motiverades i detta läge en koncentration på Bibel och bekännelse, identitetsgivarna. Detta kan ingen av Plussarna egentligen säga utan omsvep. Det säger också en del.
Stormen Kirk varnades för i måndagens väderleksutsikter. Jag tänkte då på fr Geoffrey Kirk. Hade han varit i livet, hade han nog uppskattat att uppmärksammas på detta sätt. Han hade inget emot blåsten. Det heter ju ”Blås på mig, Jesusvind”. Inte ”susa”! Susar Jesus-vinden tycks det vara vår bön förutan. (1 Kung 19:12) Men fråga inte mig. Jag har inte en susning.