Nu kommer snart Osby Församlings Gåvo- och Krönikebok 1934-1951 på Artos förlag. Utgivningskommittén betsår av Oloph Bexell. Björn Fyrlund, Johnny Hagberg, Markus Hagberg samt Bertil Nilsson. Oloph Bexell har skrivit en orienterande inledning till denna ”tidskapsel”. Björn Fyrlund har gjort en heroisk insats för att åstadkomma utgivningen och till icke ringa del har Ida Fyrlund skrivit in texter. Firma Far & Dotter alltså. Boken är på 365 sidor… Vi, de mer lättjefulla, blir stumma av beundran. Läser man namnen på de lärda i utgivningskommittén kan slutsatsen snabbt dras, att Skara Stiftshistoriska Sällskap varit med i arbetsprocessen. Jag är, som vår vän ordlekaren Kerstin sa, ”importerad”.
Varför skrev f Gunnar Krönikeboken? Därför att biskopen Edvard Rodhe (1878-1954) uppdragit åt honom att skriva krönikebok ”för den tid du är församlingens kyrkoherde”. Det är alltså inte Gunnar Rosendals personliga memoarer utan församlingslivet som tecknas. Biskopen brukade tydligen mana de nya kyrkoherdarna att göra så. F Gunnar gjorde som han blev manad!
För oss som vill vara kyrkligt förnyade och med tilltagande misstänksamhet följer den nya högkyrkligheten i Svenska kyrkan, den som ter sig som yta, väldigt mycket yta, men inte som reflekterat innehåll, blir f Gunnars mödor i Osby och de motsättningar som avslöjas av intresse.
Arthur Adell kom med Collegium Cantorum från Lund till Osby i februari månad år 1935 och sjöng gregorianik i ett antal tideböner samt gick i, håll i er, i procession (!) vid söndagens högmässa. Det blev en häftig strid i pressen. Svensk Kyrkotidningen (SKT) gav sig in i striden och skrev försåtligt: ”I Skåne går man förövrigt ett steg längre (än att lutheraner förrättat personlig andakt i katolska kyrkan på Norra Smedjegatan DS). Enligt vad tidningarne (sic!) där nere veta berätta anordnar en kyrkoherde halv- och halvkatolska gudstjänster i sin åt evangelisk gudstjänst helgade kyrka.” (SKT nr 10/1935, ss 163) Fader Gunnar anklagades antydningsvis för att kyrkligheten under hans (korta) tid gått tillbaka i Osby. Så var det inte. Kommunikanternas antal hade föregående år ökat med 500. ”Vilken av alla dessa protestanter kan med sina metoder uppvisa en sådan ökning? F Gunnar skulle vilja att ”vI kunde höja en protest mot det löjliga arbetet i katolikskräcken, som de liberalistiska teologerna bedriva under falskt uppskruvat ’protestantiskt’ pathos.” En sådan protest ”skulle ju vara en stor hjälp åt alla ivriga men räddhågade ämbetsbröder”. (Krönikeboken s 47, jag har alltså tjuvtittat!).
Vad skrev Alfred Wihlborg (1883-1955) i SKT:s, (Svensk Kyrkotidning) redaktör i prästernas gemensamma blad? Lägget igen! Där inflöt ett redaktionellt meddelande att redaktionen fått mottaga uttalanden ”från ett stort antal präster” om vad dagspressen haft att fömäla om det prästerliga arbetet i en församling i Lunds stift. ”Redaktionen avser sig åtminstone för närvarande böra avböja polemik i Svensk Kyrkotidning om denna företeelse men tilåter sig hänvisa till en artikel ’Pastorala hänsyn’ i dagens nummer, i vilken saken beröres.” (SKT nr 11/1935, s 181). Jag ska strax återge något från den artikeln, men ni missar väl inte tekniken? Alfred vill inte i detta prästernas gemensamma blad ha invändningar mot vad SKT skrivit. Exakt detta var metoden när det ett tjugotal år senare blev diskussion om kv*nnl*g* pr*st*r. Det totailtära slår igenom.
Alfred Wihlborg tycker jag illa om, rent personligt illa om! Om vi hamnar på samma ställe, ska jag säga honom det rent ut, rakt i nyllet. Vad Whlborg fick ur sig i artikeln Pastorala hänsyn var en äldre prästmans hänsynslösa baktalande av en ung ämbetsbroder. Åttonde budet, Alfred! Sätt ut citationstecknen som ni själva vill! Ska jag trösta mig med att numera få vet vem Wihlborg var, fler vem f Gunnar var. Nu läser vi:
”I Lunds stift kom för några månader sedan en ung präst såsom kyrkoherde till ett pastorat med osedvanligt stark religiös livaktighet. Många samlade sig kring frireligiösa ledare, men den gamla (sic!) prosten hade under en nära 40-årig arbetstid i sitt pastorat lyckats att samla och behålla stora skaror kring sin predikstol, från vilken han gav dem en förkunnelse i utpräglat evangelisk-luthersk anda. På sin ålders dag fick han mottaga rörande bevis på församlingens kärlek och tacksamhet därför.
Så kom den nye kyrkoherden och övertog ett efter nutida förhållanden sällsynt rikt och ädelt arv. Men med honom kommo också omedelbart mäss-skrudar och processioner och completorier och tidegärder och gregorianska melodier och annat liknande, varigenom kyrkan ’skulle bliva uppenbar i all sin härlighet’. Han förklarade sig just genom dessa ting ämna åvägabringa ’den kyrkliga väckelsen’ och ’återerövra vad som gått förlorat’.” (SKT nr 11/1935, s 173-174)
Att jag inte kunnat hitta att SKT publicerat kyrkvärdarnas i Osby intyg om hur det egentligen var i församlingen är nog inte mitt fel, om man säger så.
Det var tydligen inte så näpet att vara ny kyrkoherde år 1935 heller. Vad sa biskopen: ”H.H. Biskopen i Lund förmanade krönikören att vara tålmodig i arbetet. Han hänvisade till huru länge Schartau fick arbeta innan han såg någon frukt och påminde om hur de engelska prästerna fått hålla på nu i ett århundrade utan att deras idéer kommit att prägla hela Engelska Kyrkan. Fortsätt att arbeta på samma sätt som hittills; i sinom tid kommer segern, sade Biskopen. – Gud välsigne honom för den godhet han städse visar och den uppmuntran han gärna giver.” (Krönikeboken s 47-48)
Det räddhågade låg inte för f Gunnar. Han hade lärt sig av sin vigningsbiskop i Lund, Gottfrid Billing som sagt att ”man kan vara så försiktig att man dör av det” och någon gång manat prästerna i stiftet att ”ta det försiktigt med försiktigheten”.
Självfallet ville jag se vad f Gunnar skrev i bokslutet om det år då jag föddes, år 1948:
”Kommunikanterna och kyrkobesökarna hava ökat något. Det är gott men utan verklig betydelse. Det andliga livet avtager. Detta skrives i intellektuell pessimism men icke i emotionell. Krönikören ängslas icke. Han har kommit till ro. Han hoppas intet av tidens tecken, men är dock lugn – i Gud. Må allt hava sin gång. Föruttnelsens fördel är att det ruttna ruttnar upp. Men Gud – o Gud, du förbliver evinnerligen, och dina år hava ingen ände.” (Krönikeboken, s 294)
Boken trycks i dagarna. Jag har legat på för att få berätta detta, mest för att komma före Torsdagsdepressionens nyhetsförmedling. Man ska veta att i sländorna dyker intressanta nyheter upp. Hur det blir med relaesepartyt vet jag inte. Party i Stockholm, Lund och Osby? Tal av prominenser och beklaganden av hur f Gunnar behandlades? Det vore inte illa. Huvudsakligast dock att folk fattar vad f Gunnar ville med programmet ”Kyrklig förnyelse”, läser hans böcker, läser Krönikeboken och inser att Svenska kyrkans stöldgods från den kyrkliga förnyelsen är just stöldgods –men det var bara ytan – ”högkyrkligheten” de kom åt och nu själva stoltserar med. Alltså just de processioner Alfred Wihlborg var så emot. Detta är väl en historiens ironi?
F Gunnar tackade i sitt bokslut 1948:
Jag tackar dig, o Gud, att jag fått leva
i stridens tid,
så förskonades jag från den andliga
sömnen.
(Krönikeboken, s 294)
Nog kommer kyrkovetare på alla olika nivåer att vilja skaffa sig boken, men kanske blir den till störst glädje för missmodiga präster? Lämplig gåva på Fars Dag? Eller som gåvolöfte den dagen om boken dröjer ytterligare någon vecka?