Jag är emot vanvettet. Med hjälp av nätet hittar jag 1870 års klargörande av fenomenet ”vanvett”: ”Betydelse: Sinnessjukdom, som skiljer sig deruti från Vansinne, att den yttrar sig genom en mängd af osammanhängande, orimliga idéer, hvaremot Vansinnet ofta är tyst och tanklöst.”
Jag kan exemplifiera. Ta klimatet till exempel. Vanvettet definierar somliga som klimatförnekare –men vem har förnekat klimatet? Till det sexualpolitiska: ”homofob” kan den klassas som idogt hävdar, att äktenskapet teologiskt är en särskild skapelsegiven gemenskap mellen en man och en kvinna – ett helt annat ämne sålunda. När jag konfirmerades var detta fullständigt självklart. När självklarheter definieras bort, ska det nog enklast förstås som vanvett.
I det kyrkliga är sannolikt vanvettet det nya normala. Jag menar, ”osammanhängande, orimliga idéer” uppfattas som klarsynta analyser av den öppna folkkyrkans underbara möjligheter samtidigt som siffror ger ett helt annat besked. Detta till synes motsägelsefulla förhållande tas sällan upp till allvarliga samtal i församlingslivet. Möjligtvis, men inga ord efter mig, skulle denna tystnad kunna förstås som klerikalt vansinne – om det inte är vanligt kyrkopolitiskt vansinne, ett sådant som är ”tyst och tanklöst”. Jag noterar att den gudstjänstfirande församlingen ska hållas i okunnighet. Hållas = underhållas. Inte konstigt att normaltillståndet blir det tysta och tanklösa.
Nyheten från en församling att det nu var alkoholfritt som gällde gavs med motiveringen att vi måste tänka på barnen. Här arbetade vi kyrkligt förnyade med pastorala lämpor och eukaristisk glädje och så här galet blev det. Tro inte annat än att jag känner igen Djävulskap när jag ser det! ”Kyrkoherden säger att det är barnperspektivet som är avgörande för henne. De barn som kommunicerar ska inte behöva utsättas för alkohol – och därför måste det vara alkoholfritt för alla! Det är som om man slutade servera kyrkkaffe och gick över till genomgående saft – för att barnen ska slippa kaffe.” Som ni vet, dricker jag för egen del inte alkohol. Bara öl, vin och sprit. Men jag tror att vi återkommande får informationer om den andliga hållningen i den andra religionen, den som Svenska kyrkan växlade in på år 1958 och 1960. Gnostikers och svärmandars hållningar.
Skogsutredningen tjänar också som kyrkligt exempel. Nog är det vanvett att ge 4000 renägande samer vetorätt när det gäller skogsavverkning i Svenska kyrkans egna skogar, några promille av skogen i Norrbotten. Fyratusen grälsjuka från en ursprungsbefolkning som kör runt i fjällen på sina fyrhjulingar och snöscotrar medan STF stänger ner fjällvärlden för majoritetsbefolkningen, vad ger ni mig för det? Kloka människor i Härnösands stift och Lulestiftet köper tydligen inte skogsutredningen rakt av. En klok vän skrev till mig: ”I Norrbotten bor massor av människor som inte är renskötande samer. Såna som jag, alltså. När Svky vänder hela sin uppmärksamhet mot de stackars samerna (som såklart kämpar för sin sak, konstigt vore det annars) så glömmer Svky att det finns flera hundratusen andra här. Många som jagar, fiskar, plockar bär och är mkt ute i naturen. Jag är ju lite gammal och jag tycker det blir mer och mer polariserat. Girjasdomen t ex. Mina släktingar i norr är inte glada. Vad händer om Svky i alla frågor alltid tar parti för samerna? De RENSKÖTANDE samerna. Och det är verkligen inte alla samer!”
Jag kan utöka frågabeteriet. Är det inte norrmännens fel att det blivit så konstigt efter år 1905? När vi var ett rike under en kung var nationsgränsen inget större problem. Och ska jag be att få besked om hur stor areal Sápmi egentligen tänks omfatta? Att Karasjok i Norge är huvudstad i Sápmi med Kautokeino som grannkommun vet jag, där fanns på sin tid rejäla präster. När jag kollar Sápmi på Wikipedia blir jag fúndersam – kanske vi skulle gå in för en tvåstatslösning och Sverige minskas med en tredjedel?
En västgöte jag känner, hade synpunkter på utredaren Göran Enander på ett sätt som förde min tanke till Rudi Dutschke, han som förklarade att de revolutionära skulle marschera i trappor och korridorer som en mer framgångsrik strategi än att skriva stenciler och demonstrera. ”Den långa marschen genom institutionerna” kanske är en förklaring till varför Enander nu lämnar revolutionära förslag som rakt av kostar 100 miljoner. Hundra miljoner – är det lappri? I procent eller promille kan det tyckas vara försumbart, men 100 miljoner är likväl 100 miljoner. Utredningen bestod sannolikt av sådana som håller sig med osammanhängande, orimliga idéer om klimatet, sådana som satsar miljarder från pensionsfonderna på Northvolt utan att överväga geopolitkiska orsaker eller konsekvenser. De fattar inte ens att det är ett problem med att köpa dåliga maskiner från Kina, sådana som har manualer bara på kinesiska.
Klimateriet ter sig för mig som en gigantisk bondfångarbransch. Och snart ska våra el-priser gå upp eftersom Tyskland avskaffat sina kärnkraftverk och norrmännen inte moderniserat sin överföringskapacitet i ledningsnätet. Kvar står die dumme Schweden och ska betala! Nu har jag inte dristat mig till att skriva något om migrationen och migrantsmugglarna, en miljardbransch. Jag har inte heller avhandlat Hizbollah eller läget i det arma fd kristna landet Libanon. Jag har inte heller publicerat någon karikatyr på någondera temat. Men nog ser jag en mängd osammanhängande, orimliga idéer. Det sätter igång min tankeverksamhet på ett sätt som hittills nog ska ses som okontrollerat. En tidsfråga? Fråga EU-parlamentet och Sveriges riksdag? Är inte det fria tankeutbytet rätt ifrågasatt numera? Ska jag stimulera mig med Jacques Préverts aformism: ”När sanningen inte är fri, är friheten inte sann: polismaktens sanning är dagens sanning.” Och den makten kan utövas journalistiskt, lägger jag till. (Jacques Prévert, Behagliga och obehagliga dikter, BOC-serien, Bo Cavefors förlag, Lund 1969, s 106)
Är det så att bara Trons folk kan odla sin misstro inför en tillvaro där vanvettet får fritt spel? Alla andra går på det hela, för de har inte tillgång till det frigörande som möter i Kyrkans liv? Har man inte läst om Jerobeam och Rehabeam (1 Kung 11) är det väl en risk man tar och detta helt i onödan?
Borde jag anföra Axel Oxenstiernas ord: ”Min son, om du visste med vilken ringa vishet världen styres!” Det vore kanske opassande, men inte fel och opassande endast eftersom repliken avslöjar.
Naturligtvis undgår inte presidentvalet i USA min uppmärksamhet. Hur skulle det kunna göra så? Jag tog mig an Kjell O. Lejons bok God Bless America (Artos 2024) i tanke att få läsa något som annars inte uppmärksammas, nämligen hur religiöst USA är och vilken religiös retorik presidenterna håller sig med. Jag lärde mig att somliga presidenter tar den kristna tron på allvar. Förklaringen ligger i att den amerikanska revolutionen var av annat slag än den franska, den som påverkat oss. Det var i Frankrike kristendomsförföljelsen ledde till blodbad i september 1792. Den som vägrade avlägga eden till folket var att förstå som folkfiende och folkfiender skulle självfallet septembriseras, en smaklig omskrivning av massakreras. I Europa var detta, som jag påpekat, den första blodiga kristendomsförföljelsen sedan den sista martyr tiden under 300-talets första decennium /när t ex Lucia dödas/. Världen styrs av vanvett, det är min grundhållning just nu. Men jag är alls inte konsekvent utan häpnar fortfarande över att det är på detta sätt.
Fyra nya IDF-brigader har kallats in för att tjänstgöra på nordfronten, dvs Galileen och Golan samt Libanon. Det verkar vettigt och vänligt mot Libanons folk, de folk som sällan kommer till tals i medierna. Det finns libaneser som minns hur det var innan Hizbollah kom. Det är kanske inte så fel att tänka att vi lever i ett pågående kulturkrig? Och 180 raketer mot Israel därtill. Vart ska detta barka vart?