Nu har det varit intensivt på Öland, till och med på norra Öland. Skördefesten går inte av för hackor. Min vän Sven Ekberg kom på idén (stal den, när han var redaktör för programmet Meny i Sveriges Radio och gjorde matreportage från ön Jersey, där festen hette ”Good Food”. Året var 1996. Därtill mycket mer än mat nu på Öland! Sista rycket innan det mesta stänger ner.
Vad ger ni mig för Truck Meeting? Det betyder att 300 lastbilar kör till Löttorp på fredagskvällen, ”Son et Lumière” skrev jag till min blivande svärson i Bryssel. Lastbilarna tutar och sätter på alla ljus de har, dvs inte lastbilarna utan chaufförerna! När de väl kommit fram med sina välputsade åk umgås de, dricker öl och är som folk. Marschaller ska tändas, pumpor sättas fram, konserter anordnas, bodar öppnas och så ska vi stå ut med alla besökare som kommer. Igen! Idag är Öland rätt stängt. ”Vi ses i maj, om vi lever då”, sa jag till Kaffestugans Sofi.
För egen del bunkrade vi med tanke på kriget. 10 burkar soppa från Borgens konserver. Går strömmen, kan vi den första veckan äta vad som finns i frysen och sedan blir det soppor och knäckebröd samt drycker vi har i förrådet. Rabarbersaft, t ex. I väntan på kulturens sönderfall läser jag fortfarande i el-ljus. Det är en ”tillsvidare-lyx”, en sådan lyx jag tar för självklar – även om jag någonstans inser att riktigt så är det inte.
I lyxljuset, ”lux-ljuset”, har jag läst Folke T Olofssons senaste diktsamling Livsutsikter. Om inte Jacques Prevért redan använt titeln hade den kunnat heta Behagliga och obehagliga dikter. Folke förser mig med dikter som berör mig som läsare. ”Jag vart häpen själver”, som det heter – men det blir så med angelägen poesi. Det regnade och Folke lärde mig vad regndropparna säger:
”Jag kan höra vad de säger,
en efter en,
urskiljbart:
du lever
du lever,
du lever.” (Tvåhundrasextionionde dikten, s 138)
Poeten Folke har rätt. Jag var ute och lyssnade i lördags kväll, när det kom en skur. Hade jag hört om jag inte läst?
Med kyrkomötet i Chalkedon år 451 binder Folke samman Södra stambanan och två tolvåringar, som stegar på syllarna, med tron och väntandet. Docenten i systematisk teologi vet vad han tror. Han har prövat. Hans 12-årige kamrat vet vad han inte tror. Folke registrerar tillvaron: ”Toapapper som vimplar” – ja, så var det med SJ:s öppna toaletter ner mot banvalen, Sveriges längsta dass, som vi sa, vi som bodde vid järnvägen. (Tvåhundraåttionde dikten, s 154)
”Till min död skall jag bekänna
Att skönheten har uppstått.
Jag vet varifrån den kommer.
Jag vet vart den är på väg” (Etthundrasjutiofemte dikten, s 98)
Folke vet ”vad saken gäller” (Etthundrasextionionde dikten, s 81) för han kan låta sig (inte förföras men) föras rätt också genom musiken, inte bara genom natur och årstider. Han markerar:
”Som alltid när någon kräver
tro och villkorslös lydnad
vänder jag mig bort.
Jag går in i det goda mörkret
i förvissningen
det är som det är
vare sig jag tror det eller inte.” (Etthundrafemtioförsta dikten, s 72)
Förödande blir den Etthundrasjuttioförsta dikten. Skarp, klarsynt inför den klerikala högtidlighet Folke genomskådar. Han har sett Frasse och Antje i ekumenisk manifestation i Lund:
”Omfamnat varandra på öststatsmanér
där bara kyssen på munnen fattas,
de som aldrig skulle prästviga varandra,
aldrig tillsammans stå vid samma altare,
aldrig gemensamt höja frälsningens kalk,
i åminnelse och åkallan.” (s 84)
”Ordmissbrukarnas måltider
går jag inte på. (s 85)
Varför inte det, undrar vi då?
”Det är för lite.
Det är för dåligt.
Det gäller mer.” (s 85)
Poeten avslöjar hur
”de högsta hönsen,
tuppen och hönan kacklat tillsammans” (s 83)
Detta för mig osökt över till Antjes nya bok Tio tankar för själens hunger (Romanus & Selling). Det är en bok med eleganta formuleringar. ”Under ett långt yrkesliv har jag arbetat med de stora orden och idéerna”. (s 7) Hennes avgränsningar är tydliga: ”Tro är inte ett rättshaveristisk rådbråkande. Tro är mer som en dansbana där jaget och duet rör oss till skaplesens musik.” (s 24) Är inte Madeleine Delbrêls poem Lydnadens bal bättre? Där finns uppenbart Frälsaren som den som för mig i dansen? Men var hittar man numera hennes meditation?
Viktiga påpekanden levererar Antje. ”Tiden är inneboende i naturen” (s 39), vi behöver ”se de öppningar som finns i tidslådan, öppningar mot evigheten” (s 40), ”ett förnuft utan känslor saknar helt enkelt omdöme” (s 48). Hon upprepar också gamla Antje-positioner – som att vi inte bara behöver grundkunskaper utan också avgrundskunskaper (s 86 och 92f) Hon upprepar, säkert för att ge märg åt konversationen, sina fem ”P”, som från början bara var fyra: polarisering, populism, protektionism, postsanning och patriarkat. (s 96-97)
Jag läser alltså egentligen en samling ohållna föreläsningar av en utbildad akademisk teolog Det är uppenbart att det är just vad hon är. Hon ”tjänstgjorde som Svenska kyrkans ärkebiskop”, heter det (s 45). ”Existentiell” och ”andlig” är, menar hon, i många sammanhang närmast utbytbara begrepp (s 166). Jag är inte övertygad och detta beror på att jag tänker sakramentalt. ”Bibelns berättelser skildrar uppståndelsen som framtidens genombrott i nuet” (s 156) – men riktigt så är det väl inte? Jag kan bara uppfatta att Antje säger för lite om att Jesus är Herren, för lite om Anden och Kyrkan dessutom. Det blir nog så – om existentiellt och andligt blir synonymer utan att inkarneras, ta kött, bli människa. Den som vet detta senare, föreläser inte så mycket som predikar. Citera mig gärna. Och predikan är – som ni vet – repliker i ett fortgående samtal.
Folke T Olofsson gav mig en bok som berörde. Antje Jackelén gav mig en bok med eleganta formuleringar. Folke mättar mer än Antje, meddelar mig min själ, dvs mitt själv, som förresten i dopet förlorat sig självt.
Jag antar att Livsutsikter beställs hos författaren. folketolofsson@hotmail.com
Behagliga och obehagliga sanningar kommer er då till del.
”Det som stinker
stinker
även sminkat. (Tvåhundrasjuttiosjätte dikten, s 148)
Det kan han skriva som vet, att de vida fälten står för frihet och klarsyn.