Irriterad kristen-kritisk förvåning

Ni missade väl inte att jag extrasländade i går kväll om om Fr John? 70 eller 80 år långt blir livet – om det blir just långt! Det har jag lärt av psalmisten. Det borde alltså inte förvåna.

”Häpnad” trodde jag först att min reaktion skulle betecknas som. Jag har omprövat: ”Irriterad kristen-kritisk förvåning”. Främst är jag kanske irriterad på mig själv, som uppfattar att jag måste lägga tid på kritiska reflektioner. Fenomenet slår till när jag läser, lyssnar och tittar mig omkring. Hur dumt kan det bli? Svaret är enkelt: ”Obegränsat dumt!” Det är alltså syndafallets konsekvenser jag måste stå ut med också i kulturen. Och varför skulle det i all världen kunna vara på något annat vis? Jo, det skulle för tillfället kunna vara på annat vis om de kristna varit mer bevandrade i de heliga skrifterna för där avslöjas inte bara Guds helighet utan också återkommande de förgångna samtidigheternas idiotier. Alltså läser jag Gamla testamentet – och kallar det så – för att se min egen tid i denna spegel. Och så irriteras jag på samtidens oförståelse för vad som format Europa och lagt den intellektuella grunden för det vetande som nu används för att komma bort från just dessa vetskaper.

I det kyrkliga hålls vi nu med anställda som inte snappat vad kristen tro handlar om. De är självfallet religiösa, lika självfallet ivriga i sin gudsdyrkan (Apg 17) och lagiska. Jag både inser och vill vägra inse.

Ta det kyrkliga skogsbruket. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/det-foreslar-skogsutredningen Det ska vara andligt hållbart. ”Andlig, ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet ska säkerställas i förvaltningen.” Ekonomiskt betyder att intäkterna minskar med 100 miljoner jämfört med idag. Sådant imponerrar inte på mig. Därtill ska samerna ge sitt samtycke om det ska avverkas på kyrklig mark inom ett renbetesområde. ”Man får samråda tills man kommer överens”, heter det troskyldigt. Ett nationellt råd för markförvaltning ska också inrättas. Går alla förslagen igenom? Utredaren Göran Enander förutsätter detta i allt väsentligt. ”Om inte skulle det förorsaka kyrkan betydande goowill-förluster.” Det är ett inövat argument, så var det när frågan om Kyrkans ämbete hanterades politiskt också. Herr Omnes, som Luther kallade denna allmänna opinion, har utslagsrösten.

Det fanns ett 1960-tal när det apropå skogsbruk kunde hävdas att det inte skadade om Svenska kyrkan blev lite fattigare. Nu då? Ja, alla församlingar ska betala till utjämningssystemet och det kallas ”hållbarhetsavgift”. Dr Joseph Goebbels hade gillat detta begrepp. När Anders Wejryd och Antje Jackelén skrivit ”en teologisk reflektion” till utredningen blir jag nervös. Men vad är det jag inte fattat, när jag förstår det hela som en utredning driven av rädsla, skräck, nervositet? Utredaren säger: ” – Ett av mina huvudmål är att minska konfliktnivån, inom kyrkan och även i relation till det omgivande samhället. Kyrkan börjar bli lite ifrågasatt för sitt skogsbruk. – Det blir alltid kritik om man inte lever som man lär i organisationer, men kanske är det extra speciellt i kyrkan.” Rädslan och anpassligheten talar, det hör jag tydligt.

När jag satt i Kyrkofondens styrelse och au var uppdraget att prästlönetillgångarna skulle ge ”bästa möjliga avkastning”. Det gick att fundera över vad detta skulle innebära för skog och aktier och värdepapper – men så andligt att vi tappar den materiella basen får det inte bli. Vi materialister i det kyrkliga präglas ju av att vi tänker sakramentalt! Och vi vill inte hör till dem som gärna skär breda remmar ur andras läder. Vi talar om skog som donerats för att bereda evangeliet väg till – och plats i – socknen.

Jag ska inte fördjupa mig i det faktum att Göran Enander varit ordförande för Svenska Naturskyddsföreningen, där jag varit medlem för övrigt (men det är rätt länge sedan…). Generaldirektör för Skogsstyrelsen har han också varit och landshövding. En utmärkt man, kan man förstå. Utmärkt betyder att han fått flera utmärkelser och detta är alltså ett objektivt omdöme, inte ett känslostyrt.

Nu sägs öppet: ”Det är en enorm omläggning av skogsförvaltningen som Göran Enander föreslår och han är beredd på att få kritik.” Enorma omläggningar brukar kosta mycketr och samer litar jag inte på. Min mentala bild är en slugt och illmarigt plirande lappgubbe som står vid vägkanten för att skrämma ut en ren i trafiken och sedan lyfta ersättning för det i trafikolyckan så sorgligt omkomna djuret. Jag skulle kunna misstänka att detta bottnar i en fördom, men jag är osäker och redovisar min osäkerhet. Jag menar, ett folk som har en på ras inrättad styrelseform och som inte nöjer sig med Sveriges Riksdag, kan man fundera länge över. Sametinget är både en statlig myndighet med förvaltningsuppgifter och ett folkvalt samiskt parlament med uppdraget att verka för en levande samisk kultur i Sverige. Folkvalt utifrån raskriterier, vad ger ni mig för det – om ni tänker efter? När jag ändå är irriterad kanske jag kommer på mig själv med att vara emot samer och miljömuppar lika mycket.


Richard Jomshof gick fri och Lars Rydje gick bort, jag skrev en runa om honom och läser nu att Britas Lennart Eriksson, Mikael Mogren, Karin Perers, Ola Söderberg, Thomas Söderberg, Inger Wahlman och Claes Bertil Ytterberg skriver fint om honom i Torsdagsdepressionen. En sak förbryllar dock. De skriver: ”vi, som samverkade med honom i Västerås stift, ska fortsätta att värna hans verk.” Det är vackert skrivet, men är verket egentligen Rydjes och är det hans verk som ska värnas? Eller är det sv ps 95 som gäller för det är väl inte Rydjes verk vi sjunger om med orden ”Ditt verk är stort, men jag är svag”?

Frågar bara eftersom jag städse söker klarhet! Det är ju därför jag är kristen. Det finns goda skäl att mena, att Jesus är Herren, betydligt bättre än att påstå 1. Att han aldrig funnits, 2. Att han har funnits och var son till en romersk soldat, 3. Att han var en galen bygdepredikant i Galileen , 4. Att han var en skicklig illusionsmakare ,5. Att han sedan avrättades och det var det hela, bortsett från 6. Att hans följeslagare helt fräckt spred lögnen att han lever – andra bortförklaringar att hoppa över just nu. Jag ville bara ge några sakskäl varför jag är irriterat förvånad. Det är en irritation som inte nödvändigtvis måste förvåna.

Då har jag likväl inte tagit upp de talrika vittnesbörden om uschligheter i Svenska kyrkan. Snälla människot förser mig med repliker från många olika sammanhang. De blir mosaikbitar till en imponerande bild av Svenska kyrkans förfall. Hur ska det nu bli med vinterstängda kyrkor under tre månader där ni bor? Och vad planeras för vanlig trosundervisning i församlingen? Räcker arbetstiden till för sådant om ni frågar lokalteologen, som ni har anställt? Och om prästen är läraren, vad betyder det? Är undervisning detsamma som samtalsterapi? Många frågor, många undringar!

Vågar jag skriva något om hur mina medkristna plågas/särbehandlas/torteras/våldtas i muslimska länder och skulle jag kunna skriva att jag inte tycker vi ska importera den sortens folk till vårt land? Israel och Hizbolla ger också material. Libanon sågs som kristet, men nu är de kristna i minoritet och jag hörde en muslim kräva grundlagsändringar så att det inte ska vara en kristen som är president. Den gamla överenskommelsen om mångfald i det libanesiska statsstyret är uppenbart ifrågasatt, men det är nog bäst att hålla tungan rätt i min mun och inte få ur sig att islam betyder ”underkastelse” och att detta ligger i tangentens riktning. I Libanon. Bara i Libanon? Eller i Luton också? Frågar åt en kompis…