Det tycks vara händelserikt i Växjö. Nu kollade jag pastoratets hemsida, men där gavs ingen information. Hur det blir i Torsdagsdepressionen återstår att se. Det är alltså Växjös eget kronobergska blad Smålandskomposten som ger mig något. Konflikt är det. Och domprosten får skulden.
Jag kunde av rena diskretionsskäl inte fråga någon i kyrkorådet hur det egentligen är. Domprosten har jag i hans egenskap som domprost aldrig träffat, jag har sett honom som portföljbärare åt stiftsledningen tidigare – men det var länge sedan. Men måhända är detta en konflikt som jag i ren okunskap kunde kasta mig över för att generalisera vad jag förmår fatta? Vi tar några citat, referenser sist i sländan:
”Svenska kyrkan är en organisation med en ideologisk grundsyn som bygger på alla människors lika värde. Alla ska bli tagna på allvar. Här är känslan att människor blir överkörda.”
Bygger denna ideologiska syn på tanken på alla människors lika värde? Kanske om vi på marxistiskt vis uppfattar begreppet ideologi som ”falskt medvetande”. Kyrkan har egentligen en apostolisk uppgift, sänd ut i världen av Herren själv alltså för att förkunna att Jesus är Herren: ”Jag har sänt ut dem i världen (Jh 17:18). Apesteila autos! Svenska kyrkan har alls ingen ideologisk grundsyn, men väl ett evangelium som hon anförtrotts! Är vi inte överens här är det bästa som kan hända att de som styrs av en ideologisk grundsyn faktiskt blir överkörda? Märkte ni att jag – av hänsyn till läsekretsen – petade in ett frågetecken?
Efter detta ska jag nog dra en lans mot arbetslagen. Principen kom från DDR som blivit kommunistiskt och skulle avnazifieras. Då dög det inte att låta lärarna dominera utan ett arbetslag skulle till. På så vis kunde ideologisk kontroll pågå vardagsvis och rätt konfliktfritt. Alla visste att anpassa och inpassa sig. Skolan i DDR blev förebild för den svenska enhetsskolan och arbetslagsprincipen infördes för att sedan tas över av Svenska kyrkan. På så vis blev det kontinuerligt allt mindre gjort. men arbetstiden fylldes av medarbetarna, som var känsliga, tidskrävande och krävande på alla upptänkliga sätt. HR-avdelning behövdes. Inte en avdelning för pastoralt arbete eller apostoliska insatser i det lokala.
”Flera personer säger att domprost Thomas Wärfman vill ha ja-sägare omkring sig. – Det stämmer absolut. Vi är många som upplever att det blivit en tystnadskultur. Anställda vågar inte säga vad de tycker, säger en tidigare anställd.”
Saken kommenteras av kyrkorådets socialdemokratiska ordförande Maria Carlsson: ”Det var också väldigt tråkigt att höra… det är inget jag hört. Jag kan inte kommentera det.” Ofrivilig komik är också komik. Jag har inte hört att vi har en tystnadskultur, är det korta beskedet. Men kyrkorådets ordförande säger att hon är ”orolig för arbetsmiljön för personalen”. Och ingen vill jobba i Växjö domkyrka, får vi veta. Men det skulle ju bli så bra? Har Maria ändå rätt när hon berättar om ”medarbetare som slutat för att de inte håller med om visionen och inte vill gå samma väg? Visionen? ”[F]örändra domkyrkocentrums inriktning med fokus på kyrkans stora dag, söndagen”. Nog kan man fatta att det blir lite turbulent då
Sen kommer SmP:s Hilda Frankki loss med en avslöjande fråga:
”Vad tycker du om att det i Svenska kyrkan finns en tystnadskultur?
– Det är katastrof. Så kan man inte ha det. Det skapar osäkerhet och ohälsa hos både anställda och ideella. Vad är det för kyrka om man inte kan säga vad man tycker eller bidra med det man vill? Det är obehagligt.”
Så långt har det alltså gått, att folk i Svenska kyrkan ska behandlas som man i decennier behandlat dem som kallas kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Tro mig, jag delar bedömningen att det är ”obehagligt”. Men är det katastrof nu, har det väl i snart sagt 70 år varit så. Domprosten GA Danell som typexempel. När det var för mycket i tidningarna av hat och hot (och det var just detta det var och GA särskilt utsatt) sprang domprosten och domprostinnan Inga runt för att gömma tidningar för varandra. De som fann orättvisorna mot GA obehagliga kunde förstås säga ett ord om hur mycket folk som samlades i Växjö domkyrka för två huvudgudstjänster, en aftonsång och sist ett completorium på söndagar. Comp veckans alla dagar, vill jag minnas.
Nu behöver vi inte gå så mycket i minne som till verket. Tryck upp både Modéus I och Modéus II i varsitt hörn och ställ frågan: ” Vad är det för kyrka om man inte kan säga vad man tycker eller bidra med det man vill? ” Ni kan förresten trycka upp vilket Pluss som helst med den frågan. Vad svarar de? Vad kan de svara? Vad vill de svara? Vad borde de rätteligen svara? Och vad skulle ett sanningsenligt besked betyda? Kan det vara så att domprosten Wärfman är svenskkyrkligt avvikande genom att vilja ha ja-sägera omkring sig? Gäller det inte helt byket av sådana kyrkliga som inte definieras som ”vanligt folk” av Mikael Damberg. Då bränner det nog till för fler än stackars Wärfman.
Nu kommer min okunniga analys. Den bottnar i fördomar. Här på norra Öland är det nämligen lagom och trivsamt långt till Växjö.
Kan felet vara att Svenska kyrkan producerar verksamhet men förmår inte skapa ett ”församlings-vi”? Det finns ett gäng politiker som tar beslut, somliga kyrkligt välorienterade, andra inte. De sitter ändå med och fattar beslut. I kyrkorådet i Växjö sitter Kula Bengtsson med, dvs den tidigare grundaren av föreningen Agnosticus på Katedralskolan. Det är en åldrad herre, denne Carl-Olof Bengtsson (S). Hur mycket fattar han av det kyrkliga, nöjer han sig med det kyrkokommunala, förbrukat kommunalråd som han är? Jag vet inte. Vill jag veta? Han röstade på mig vid det berömda ordförandevalet vid Katedralskolan i Växjö Detta överskuggar en myckenhet av synder, det vill jag dock ha sagt. Men tills vidare håller jag fram Kula som exempel på kyrkokommunalt styre i Svenska kyrkan, dvs det som är mer kommunalt än kyrkligt. Apostoliskt tänkande är rimligtvis inte Kulas grej, om man säger så.
Till detta kommer den omfattande förvaltningen, där Växjö blir navet i ett pastorat som motsvarar kommunen. I min avläsgna barn- och ungdom fanns Nils Norrlin i Ör-Ormesberga och Lasse Rye i Öjaby. Det var grejer det! Lokala präster och lokal närvaro. Det är grundläggande att prästen i all sin evangelisk-katolska tro (med den stora historien) är lokal. Annars skiter sig allt, som det heter. Är förvaltningen apostoliskt motiverad och driven? Frågan ska ställas på pastorats-, stifts- och nationell nivå.
Till detta kommer arbetslaget. Ett arbetslag blir aldrig tillräckligt informerat och aldrig tillräckligt lyssnat på, det kan man utgå från. I det ögonblick det blir slut på ”fritt valt arbete” eller ”inget egentligt arbete alls” utan just arbete utifrån själva uppdraget, den apostoliska sändningen, blir det veklagan. Det är inte underligt alls. Problemet i Växjö angavs som att man inte fick bidra med det man vill. Vill? Kan? Ska?
Jag ställer inte frågan utan utslungar påståendet. ”Utslunga påståenden” är en samtalsform jag lärt mig av professor Gustaf Wingren i Lund. Han gjorde gärna så. Nu följer alltså det utslungade påståendet: Vi har fått en producent-konsumentorganisation som producerar för en anonym massa (kunder!) och detta är något annat än att bygga församling och be Anden skapa ett församlings-vi. På så vis blir den typ av konflikter Växjö nu avspeglar fulltständigt normala och helt begripliga.
Om eländet i Växjö säger nu varje trogen kyrkokristen: ”Egen framgång är guld värd, andras motgång inte heller att förakta!” Men detta kanske är en informationsbärande motgång alla borde fundera över? Jag ger några uppslag för vidare läsning:
https://www.smp.se/vaxjo/larm-om-tystnadskultur-i-svenska-kyrkan-skarp-kritik-mot-domprost-thomas-warfman/
https://www.smp.se/vaxjo/facket-bekraftar-turbulent-och-dalig-stamning-bland-medarbetarna/
https://www.smp.se/vaxjo/domprosten-jag-vill-inte-att-manniskor-valjer-att-sluta-pa-grund-av-mig-som-person/
https://www.smp.se/vaxjo/kyrkoradets-ordforande-jag-ar-orolig-for-arbetsmiljon-for-personalen/