Lars Rydje (1936-2024) var min vän. Torsdagsdepressionen gav mig upplysningen att han dött. Han begravs på lördag. Vi hade en hel del med varandra att göra under ett antal år i det kyrkopolitiska.
Lars Rydje kom in i det riktiga kyrkomötet, det allmänna, 1982. Och sedan fortsatte det i det s k kyrkomötet, som är konstruerat som en religionskongress. Det hade jag fler synpunkter på än socialdemokraten Lars. Men vänner blev vi.
Lars hade varit mekaniker i Flygvapnet, F 17 Kallinge, och därmed instruktör för värnpliktiga. Han fick kritik för att han var för kamratlig med soldaterna. Det fann vi båda klandervärt att kritisera. Lars, eller Rydje som han oftast kallades, lämnade F 17 och blev socialt arbetande med ungdomar. Han var verkligen socialt och handfast engagerad. En ledamot, partikamrat (s) gissade vi, hade gömt en flaska Svart Vinbärsbrännvin på en toalett i Riksdagshuset, där mötet höll till. Några av oss som upptäckte flaskan var villrådiga. Vad ska vi göra nu? Vi kallade på socialarbetaren Rydje. Han tog flaskan och tömde gudslånet i toalettstolen – samt spolade. Jag uppfattade detta som handfast omsorg och personligt ansvarstagande för en nästa, även om jag själv inte riktigt vågade vidta ett så drastiskt steg…
Vi hamnade i den statliga Kyrkofonden och fortsatte efter år 2000 i fondens styrelse och dess au. Vid vårt första sammanträde skulle statens organ bestämma hur mycket pengar Svenska kyrkan skulle få disponera av sina egna medel. Kyrkomötets ordförande CG von Ehrenheim gick med på det statliga förslaget att skära i den budget kyrkomötet antagit. Det fann vi nytillkomna helt vanvettigt. Nog skulle beslutet försvaras av oss som företrädde Svenska kyrkan! Rydje och jag markerade och reserverade oss. Det var de första reservationerna i kyrkofondstyrelsens historia, sades det då. Kyrkomötets adlige ordförande var mer etatistisk än vi och vi, de plebejiska, mer kyrkliga!
Vi skaffade oss en vana i kyrkofondens styrelse och AU. När vi möttes till sammantröden i fonden och dess AU inledde vi med att tala om hur det varit i kyrkan i söndags. Det blev roliga samtal, som fler hakade på. På så vis fick kyrkolivet bli fond till fondens arbete, om ni förstår hur jag tänker.
På flera år har vi inte mötts, ringt oss emellan någon gång – men det tunnar ut. Det är så det går till här i världen. Lars Rydje blev kyrkomötets ålderspresident, det var en ära han kunde bära utan att förhäva sig. Alla lyckas inte med det konststycket. Det krävs nog en vänlig själ för att göra det. Och en vänlig själ hade och var Lars Rydje. Denna bedömning har jag stämt av med min vän Anders Svärd. Han delar den till fullo och vill markera det.
Gick inte både Rydje fel i ett antal sakfrågor? Självfallet! Det blir lätt så, när man ingår i den kyrkopolitiska majoriteten och dessutom kommer från Västerås stift. Sådant behöver inte påverka personlig vänskap. Vi kan skilja på sak och person. Det kan inte alla, allra minst i det kyrkliga. Så var det sagt också.
R I P
