Idag samlas uttjänta dekaner för att berätta för varandra vad som var och kanske klura ut vad som skedde i det som syntes ske. Svenska Kyrkans Fria Synod var ett ambitiöst försök att slå vakt om dissidenterna i ett vaktslående om Svenska kyrkan – så som vi fått ta emot henne.
En biskop skulle ha tillsynsansvar. I dekanaten fanns en dekan, en präst vald på folkrörelsevis och apporoberad av biskopen, dvs Bertil E Gärtner. Det fanns en styrelse förstås. Folkrörelser är så konstruerade. Det fanns också en kaplan med uppgift att värna gudstjänst- och andaktslivet. Ett uppenbart problem var ju, att dissidenterna riskerade att förlora sin gudstjäntillhörighet och det var det egentligen inte någon medkristen som brydde sig (eller bryr sig ) om.
Problemet var det gamla vanliga. Kyrklig samling hade formulerat 17 punkter för att förhindra kyrkosplittring och vilda protestaktioner. Detta positiva/konstruktiva inomkyrkliga program för dem som inte i kristen mening trodde, att 1958 års riksdagsbeslut om behörighet till statlig tjänst var direkt tillämpligt på det av Herren själv instiftade prästämbetet, kunde framställas som ett bojkottprogram och som det mest hatiska och ondskefulla som någonsin skrivits. Att det var ett helt annat syfte, själavårdande för en minoritet, ville majoriteten inte låtsas om. En del av den reaktionen, men lite avslagen, drabbade också synoden. Att synodos betyder ”gemensam väg” och att den inomekumeniska ansatsen var markerad, det ville de flesta inte se. Biskopsreaktionen blev ”vi struntar i dem”. Detn hållningen höll som mest två år. Efterhand gick det inte att komma förbi, att det bedrevs konstruktivt arbete med studier, själavård och pastoralteologiska överläggningar i dekanat och synod.
Dekanerna bjöd biskoparna på middagar några år. Diakonen Göran Andersson, RIP, borgade för matklass och därtill serverades vin. Salig Hellström blev förtjust. Kloka saker sades också. Men mot den kyrkopolitiska idiotin kunde de inget göra. Det var det gamla vanliga alltså. Ni minns ju bedömningen av sättet att genomföra reformen utan besvärande teologi: Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ända sedan urkristendomen och stöds av auktoritativa källor i Nya Testamentet, som Biskopsmötets Bibelkommission fick till det. Biskopsmötet borde haft en del att förklara och en hel del att försvara. Det var inte präster som hade problem med tjejloppor saken gällde. Dissidenternas största problem var att de var pålästa och reflekterade och kom till samma slutsats i ämbetsfrågan som Martin Luther och lite senare påven, JP II själv. Dessutom visste de från basplan något om Svenska kyrkans faktiska läge.
Ska jag påminna om att någon tipsare ringde Expressen och berättade att biskoparna delade bord med syndare, dvs synodfolk? Skräck från alla sidor! Detta skrämde en del biskopar. Biskopen i Karlstad höll sig i detta fall från det luculliska av principiella skäl. Efter ett par ”nej” fick han inga fler inbjudningar. Något år senare konstaterade han apropå menyn, att det var någon rätt han ändå inte gillade. ”Nå, blev svaret, ”du var ju ändå inte inte bjuden…” Ärkebiskop Werkström tackade konsekvent nej. Andra biskopar kom alltså.
En hel del arbete bedrevs under dessa år. Jag ska inte besvära med att räkna upp vad dekanen i Kalmar och styrelsen för Religionvetenskapliga Institutet fick till – men det var dekanal kreativitet i allt och den var till för alla. En av finesserna var förstås, att begåvade kyrkoarbetare kunde stötta varandra, dela på tips om knep och knåp. Den som är kyrkoarbetare på landet (där det kan vara innovationströgt, märk mitt ord) har glädje av en något större arbetsgemenskap. Ensamma präster är och förblir en styggelse i Guds rikes sammanhang.
Nu var det vid den tiden som det hörde till ”folkkyrkotanken” att odöpta kunde vara medlemmar, folkbokföringen var ett kyrkotecken och statskyrkosystemet värt att försvara. När vi ifrågasatte allt detta, blev det hätskt. Allt detta försvarades av sedermera biskopen i Västerås Thomas Söderberg, en centerpartist. Hur känns det månne att konsekvent ha fått fel i sina ställningstaganden? Nåja, det gick ju bra ändå… Kv*nn*pr*stfr*g*n står kvar som en osynlig men hjälpande hand för kyrklig karriär. Då spelar det andra kvitta.
Jag fick tillfällen att hyfsat ofta få möta biskopsmötet och kunde jämföra med den glada stämningen på dekankollegierna. Det var lärorikt. Dekarna var olika, men gillade varandra och gillade debatter. Biskoparna var inte vänner på det viset. Biskoparna kunde inte alltid dölja sin avoghet (rädsla för?) mot dekanrna. Det var dock ett intet i jämförelse med den kyrkopolitiska vederviljan. Den kunde hanteras. Jag menar Per Erik Perssons bok Kyrkans ämbete som Kristusrepresentation (1961) ”[togs] mycket snabbt upp av den ena sidan i den kyrkliga debatten och spelades ut som ett trumfkort i kyrko- och fakultetspolitiken” Så var det. Men i Uppsala satt Harald Riesenfeld och läste drapan om sina egna bidrag om ämbetet. Han fannPerssons forksning vara uttryck för ”tabuiserad forskning”, om ämbetet fick det inte forskas. Varför inte det? ”Konfessionellt motiverade värdeomdömen” gällde, dvs sådant Persson höll på med. Jag hänvisar till Harald Riesenfeld, Tabuiserad forskning i Vetenskapsmannen i samhället, Kungl. (Vetenskapssamhällets i Uppsala Handlingar 19, Almqvist & Wikell International, Stockholm 1977, s 86-91). Mucka inte med Harald. Han var BatC på I 13, Dalregementet. Den ende reservofficer som blivit bataljonschef. Forskningsfusket i ämbetsfrågan är uppseendeväckande men typiskt för hur politiskt motiverade beslut i teologiska frågor måste hanteras. Biskoparna hade inte läst Riesenfeld, om ni undrar. Undrar ni varför? En sann dekan skrattar nu.
Lena Olsson Fogelberg påstod att dekanerna bedrev synodarbete på tjänstetid. Jag anmälde dekanerna i Växjö stift till domkapitlet för detta avslöjade arbetstidsfusk. Saken måste alltså utredas. Jag antog att alla jobbat väldigt mycket mer i sina tjänster och att detta kunde bli ett problem för arbetsköparen domkapitlet. Så blev det. Domkapitlet tassade mycket försiktigt. Vi gick fria. Något klander riktades inte mot henne som misstänkliggjort dock.
I Kalmar fick kyrkoherden för sig att fråga kyrkoråden i de fem församlingarna vad de tyckte om kv*nnl*g* pr*st*r. Kontraktsprosten hade avrått, men kyrkoherden gick inte att hejda. Ryggmärgsreaktionen i några kyrkoråd var att detta var de helhjärtat för. I Två Systrars församling menade kyrkorådets socialdemokratiske ordförande Åke Svensson att frågan kunde besvaras först när vi hört argumenten för och emot. Han var skolad på S:t Sigfrids folkhögskola! Jag fick i uppdrag att be komminister Gunnar Blidö, som var kaplan i Kalmardekanatet, och ge nej-argumenten. Gunnar hade något engagemang den tänkta kvällen, men skulle nog kunna göra sig fri. Han kom och argumenterade väl. Kyrkorådsordförande Åke ringde Bengt-Olof Roos var kyrkoherde i grannskapet, men han ville ha betänketid när Åke frågade igen och när Roos tänkt efter, ville han inte komma utan hänvisade till Lena Olsson Fogelberg, jämställdhetssakkunnig i stiftet. Åke ringde. Hon ville ha betänketid hon också och sa därefter ”nej”. Hon hänvisade til biskopen. Kyrkorådets ordförande Åke tyckte att det hela var underligt och sa: ”Du får ta på dig att vara Doktor Jekyll och Mr Hyde, vem som nu är vad, och ge argumenten för. Det gjorde jag. Kyrkorådets ledamöter var minst sagt konsternerade – goda argument som jag uppenbarligen själv inte trodde på levererades. Det var kyrkliga interiörer av detta slag som dekankollegiet uppbyggdes med förstås.
Efterhand stod det klart att Synoden gjort sitt. Den var en samarbetsform för dekanat. Och alltför få var med och alltför många litade på att de få skulle slita och släpa och de många slippa.” ”Lägg ner!” Men sotdöden tycktes mer lockande än nedläggning så en majoritet vägrade och gjorde synoden till en – medlemsorganisation. Det var just detta den inte var och inte heller skulle vara! Synoden var ett samarbete mellan dekanat och dekanaten var persongemenskaper.
Vad ska nu sägas? Vi hade rätt, men var för snälla. Vi trodde nog att det skulle gå Svenska kyrkan illa. Vår kritik var dock alldeles för godtrogen. Allt gick snabbare och allt blev värre än vad vi sa. Och ändå hette det upprepat att vi ”svartmålade”. Vår svarta målning var alltså ljusare än vad som blev Svenska kyrkans vardag: ”Ni hade chansen, men ville inte”. Det är ett vanligt mänskligt beteende. Men lika dumt för det. Tror ni att de uttjänta dekanerna idag kommer att uppbyggas med läsning från Apostlagärningarna (Apg 27)? Blir de denna dag glada och pigga eller svårmodiga när de vandrar runt bland minnena? Nå, påven har liksom Pluset Bonnier problem med kyrkoläran (alla religioner leder inte till himlen!) och Trump skulle bli skjuten på golfbanan. Vid sjunde hålet! Därtill kommer Ukraina och Gaza. Och socialdemokraternas lotterihaveri. Svårmodet kan motiveras av fler omständigheter än minnen!
