Yttrande- och tryckfrihetsfienderna är i gång. Inte så att de är emot yttrandefriheten eller tryckfriheten, det är bara det att den missbrukas och olämpliga uttryck och meningsyttringar görs kända. Sådant riskerar den goda samhällsandan – och just detta får inte ske! Jag säger bara IB-affären där FiB/K:s ansvariga utgivare Greta Hofsten åtalades. Jag tror ni anar att jag inte håller med Modéus I när han menar, att ”I Sverige måste vi samarbeta för att bygga det goda samhället, inte misstänkliggöra varandra.” Denna min från hans avvikande hållning kan förstås bero på att jag vet hur det svenska kyrkosystemet är genompyrt av misstänkliggörande, som bygger på lögn. Be mig gärna exemplifiera! I gängvåldets Sverige är för övrigt misstankar kanske inte så omotiverade. Hur tänker Ärkeplusset om slöjor på små flickor? Skumt, dumt eller efterföljansvärt?
Och hur svarar han Nalin Baksi? https://www.expressen.se/kultur/vi-har-avlonat-islamister–for-att-bekampa-demokratin/ Men lite stöd får Modéus I av prästkandidaten Adrian Edenberg, som digitalt finns på Torsdagsdepressionen: ”Det är enligt min mening nu dags för Svenska kyrkan att stå upp för den muslimska minoriteten i Sverige av vilka många dessutom är medlemmar i vår kyrka. Som kristna vet vi att störst inte alltid är starkast men vi kan inte blunda för att vår organisation är en veritabel gigant i det svenska civilsamhället. Ekonomiskt sett, hade Svenska kyrkan utan större avvikelser i balansräkningen, kunnat garantera Ibn Rushds fortsatta verksamhet.” För egen del vill jag förklara att jag inte är ”trossyskon” med muslimer. Och lägga till att Adrian Edenberg inte är bekännelsetrogen, CA art I. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/svenska-kyrkan-bor-overvaga-att-finansiera-ibn-rushds-verksamhet?
Min förnimmelse är att yttrande- och tankefriheten snabbt skrivs av. Jag tar Storbritannien som exempel. Premiärministern Keir Starmer har gått in I den ideologiska renhållningsbranschen. Nu fylls arrester och fängelser med dissidenter snabbare än fångväsendet egentligen har kapacitet för. Den yngste påstås vara 11 år gammal…
Vår vän Peter Lynch, 61 år, bor i Rotherham. Det var där ett gäng, till största delen muslimer, utsatte barn och ungdomar för våld och våldtäkter. Peter skrek till polisen ”ni skyddar dem som dödar och våldtar våra ungar” och kallade poliserna ”scum”. Rakt av betyder det ”drägg”, avskum alltså.. När domaren Robinson fällde utslaget blev det 2 år och 8 månader för Peter. Domaren medgav, att Peter inte varit med i mobben, men genom sina ord hade han uppmuntrat den. Om jag förstod saken rätt, tyckte domaren inte att Peter var en heder för kollektivet far- och mor-föräldrar. Fast det tycker jag att han var! Han sa väl vad sant är och städerna Rotherham, Telford, Rochdale, Oxford, Peterborough, Keighley, Newcastle and Birmingham är exempel på utsatta städer som polisen förlorat greppet om?
”Idéer är kraftfullare än vapen. Vi låter inte våra fiender ha vapen, varför skulle vi då låta dem ha idéer.” Josef Stalin visste. Men har verkligen Underhusets talman Sir Lindsay Hoyle låtit meddela att allt som regeringen ogillar ska bannlysas från sociala medier? Vem bestämmer i så fall det?
Tid att ta fram Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984? I skolan skulle vi läsa den här sortens böcker mot totalitära ideologier, som fanns någon annanstans; nazism, fascism och kommunism. Hade Dietrich Bonhoeffer (död 1945) rätt, när han sa, att det kommer att bli värre nästa gång?
Min enkla slutsats är att vi måste slå vakt om de grundläggande värderingarna tryckfrihet och yttrandefrihet. Detta är kanske ett svenskt arv från Frihetstiden, vi som fick den första tryckfrihetslagstiftningen. Magna Charta i England är inte så dålig den heller. Till vaktslåendet hör också försvar för det komplexa. I Enfaldens tid ska allt göras enkelt, sättas på formel. Detta formaliserande gör gärna de minst pålästa och skriver oss andra sedan på näsan hur det är och ska vara. Ordnung muss sein! Då måste vi obetingat stå enfaldig dumhet emot. Ett sätt att göra det är självklart att gå till läggen. Hur var det egentligen, hur sas det, vad lovades och hur blev det?
Varje tendens till censur ska bemötas och vid behov bekämpas.
Egentligen är det alls inte häpnadsväckande att vi får rop efter en katolicitet i urval. Katolskt är det som trotts av ”alla, överallt och alltid”. Vincent av Lerin fick till det och Svenska kyrkans anspråk var att vara Den katolska Kyrkan i Sverige, Ecclesia Svecana. Någon annan Kyrka (Herren tillhörig) finns inte. Nu kan en kyrka bli begränsat katolsk, romersk katolsk till exempel till skillnad från den evangeliska katoliciteten, den ortodoxa i Konstantinopel, Kyiv och Moskva eller den koptiska. Detta går att förstå politiskt, Öst-Rom och Väst-Rom – men också teologiskt eftersom betoningar lagts olika. Vi står trygga tillsammans i en tankeföljd som sammanfattas ”Paulus-Augustinus-Luther”, tre polare som vet vad omvändelse handlar om. Att 1500-talets Rom inte förmådde hantera kyrkokritiken från Tyskland går att förstå. Renässanspåvarna var inte förebildliga, påven Leo X ingen teolog och fördomarna om tyskar var stabila i Vatikanen.
En grupp prästkandidater från Skara, Strängnäs och Växjö stift ordnar i Uppsala en konferens: Bön, sakramentatlitet och Kyrkan: en evangelisk-katolsk samling. Strunt i nyset eller inte. Vi är långt ifrån tanken på Kyrkan som själva Ursakramentet vad den förvirrade rubriken än ska betyda. Bön först och sakramentalitet sedan? Här är mycket otänkt. Syftet är ”att på inkluderande, allmänkyrklig grund fortbilda och inspirera till ett evangeliskt-katolskt kyrkoliv i Svenska kyrkan”. Domprosten i Uppsala och Plusset Karin, Carl Sjösvärd Birger, B-k Ekstrand, Carl Stattin och Emma Audas medverkar. ”Kostnaden för konferensen kommer att variera beroende på antalet deltagare”.
Grundtanken är att Svenska kyrkan är katolsk. Nå, med Paul Zulehner får vi nog tala om ”Auswahlskatolizität”, Det är Affirming Catholicity-stuk över det hela. ”Vi tänker att Svenska kyrkan kan och bör både glädjas över och ösa ur vårt gemensamma arv med den allmänneliga och världsvida kyrkan i den pastorala kontexten och med bönen och sakramenten i centrum.” De djupa tankarna från studentrummen känner vi igen. Så värst katolskt är det dock inte. Vart tog Uppenbarelsen vägen, Guds Ord? Det är väl rimligtvis Ordet som står i centrum? Annars blir det bara fint och dumt.
Den det vill. kan jämföra detta program med vad Gunnar Rosendal åstadkom med boken Kyrklig förnyelse. Den inleds med ”det bekännelsetrogna draget” fortsätter med ”det sakramentala draget” och”det hierarkiska draget” samt slutar med ”det liturgiska draget”. På samtliga punkter behåller detta program sin revolutionära kraft. Pröva själva med att i olika kyrkliga och okyrkliga sammanhang ta upp bekännelsen och det av Herren själv instiftade prästämbetet så får ni se.
Jag är läkarson, vilket på många sätt är besvärande. Jag tar inte detaljerna här. Grundhållningen har jag lärt mig. Om det vid en undersökning visar sig göra ont på något ställe, behöver vi göra en undersökning av vad detta kan bero på. Hälsan tiger still. Det är det andra, det sjuka eller skadade, som blir intressant då. Kan sjukvårdspersonalen inte ens röra vid ett ställe är just det stället intressant. I boken Kyrkig förnyelse, där ämbetsteologin alls inte är utvecklad, var det hierarkiska draget det som fick Gustaf Wingren att reagera. Den reaktionen förebådade vad som skulle komma.
Låt mig vara tydlig i analysen: Den avgörande konfliktpunkten i Svenska kyrkan är kv*nn*pr*stfr*g*n. I den avslöjas inte bara politiskt och kyrkopolitiskt skumrask, ideologiska/teologiska motsättningar, avgörande skillnader mellan katolsk tro och det som är gnostikers och svärmandars övertygelser, men också mellan det evangeliskt katolska och det reformerta. En del vetenskapligt fusk i det teologiska avslöjas också för att inte tala om själva kyrkoomvandlingen under ständig och panikartad reträtt. Det blev alls inte som det sades år 1958 med åsiktsfrihet i kombination med folkväckelse när en närmast obetydlig detalj med små konsekvenser rättades till. Hur avgörande viktig kv*nn*pr*stf*g*n är står kodifierat i Kyrkoordningen. KO Kap 31 2§, p 5. Var det något mer ni inte ville veta? Mycket har hänt på färden både före och efter år 1958, men det var då växeln lades om.
